The State of the World’s Land and Water Resources for Food and Agriculture – Systems at breaking point
SOLAW 2021
Nyligen genomförda bedömningar, prognoser och scenarier från det internationella samfundet visar den fortsatta och ökande utarmningen av mark-, mark- och vattenresurser, förlust av biologisk mångfald, tillhörande försämring och föroreningar och brist på de primära naturresurserna.
Tio år efter den första releasen, och med temat ”Systems at breaking Point”, belyser SOLAW 2021 – Syntesrapport, de stora riskerna och trenderna relaterade till mark, mark och vatten och presenterar sätt att lösa konkurrensen mellan användare och generera flera fördelar för människor och miljön.
Källa: FAO. 2021. The State of the World’s Land and Water Resources for Food and Agriculture – Systems at breaking point. Synthesis report 2021. Rome.
Viktiga slutsatser i SOLAW 2021
Land- och vattensystem klarar precis av att möta efterfrågan som ställs på dem av ett allt mer komplext globalt livsmedelssystem som drivs av en obeveklig befolkningstillväxt. Det finns väldigt lite utrymme för att utöka området med produktiv mark, men ändå kommer 98 procent av den globala kaloriproduktionen från land. Miljöintegriteten hos dessa system måste värnas om de ska kunna fortsätta att fungera.
De nuvarande mönstren för intensifiering av jordbruket visar sig inte vara hållbara. Höga nivåer av mark- och vattenanvändning sträcker mark- och vattensystemens produktionskapacitet till det yttersta och försämrar mark- och miljötjänsterna i processen. Klimatförändringar förväntas öka evapotranspirationen och förändra mängden och fördelningen av nederbörd, vilket leder till förändringar i markens/grödans lämplighet och större variationer i flodavrinning och grundvattentillförsel.
Samtidigt polariserar jordbrukssystemen. Storskaliga kommersiella anläggningar dominerar jordbruksmarkanvändningen, och koncentrerar många miljoner småbrukare i självförsörjande jordbruk till marker som är känsliga för nedbrytning och vattenbrist. Livsmedelssäkerheten för miljontals fattiga hotas av vattenbrist, med utarmning av grundvatten som påverkar utsatta landsbygdsbefolkningar.
De sociala utmaningar och miljörisker som jordbruket står inför fortsätter att växa. Trycket på mark- och vattenresurser uppstår till stor del inom jordbruket och det bredare livsmedelssystemet, vilket genererar betydande växthusgasutsläpp och aggressiva mark- och vattenföroreningar.
De långsamma riskerna för markförstöring, jorderosion, försaltning och förorening av grundvatten är kanske inte framträdande, men de är djupa och ihållande. Mark- och vattenförvaltningens roll för att minska jordbrukets växthusgasutsläpp kommer att vara avgörande.
Men trots denna ”trycknivå” är markförstöring reversibel. Avhjälpande markförvaltning är möjlig men endast under mycket reformerad mark- och vattenförvaltning som kan skala upp sanering och fördela nyttorna till dem som är beroende av stabil, långsiktig tillgång till produktiv mark och färskvatten.
Det råder ingen tvekan om att jordbrukets ”lösningsutrymme” har utökats. Framsteg inom jordbruksforskningen har breddat den tekniska paletten för mark- och vattenförvaltning. Snabba förbättringar av informationstekniken erbjuder möjligheten till digital demokrati. Men för att tillämpa lösningar i stor skala, kommer land- och vattenförvaltning att behöva anpassas för att göra framsteg inkluderande och för att ge stöd till jordbrukare för innovation.
Varje framsteg i att omvandla livsmedelssystem för att möta framtida efterfrågan kommer att kräva fokus på markresursplanering där systemiska analyser av mark, mark och vatten kombineras med fattigdoms- och livsmedelssäkerhetsövervakning. Verktygen för planering och ledning finns tillgängliga. Datainsamlingen och informationsspridningen måste förbättras. Att övervaka effekterna av klimatförändringar i förhållande till agroekologisk lämplighet kommer att visa sig vara avgörande för att planera resursanvändning längs hela livsmedelsvärde- och försörjningskedjorna.
Genomförandet av planer genom integrerade multisektoriella strategier behöver inte vara komplicerat. Sådana tillvägagångssätt kan vara intuitiva och kräver kanske bara nära samarbete över sektorsgränser. Jordbrukare och resursförvaltare måste dock vara mycket mer riskmedvetna och arbeta tillsammans med planerare för att fastställa sina svar och beredskapsplanering.
Nivån på stödet till jordbruket kommer att behöva omdirigeras för att åstadkomma önskade vinster i den långsiktiga stabiliteten för jordbrukets naturresurser och försörjningen för dem som är beroende av dem. Att planera en väg ut ur den nedåtgående spiralen av markförstöring och vattenbrist ser lovande ut, i kombination med framtidsinriktade incitament för klimatanpassning och begränsning. Det finns nu utrymme för progressiv flerfasfinansiering av jordbruksprojekt som kan kopplas till omdirigerade subventioner för att hålla mark- och vattensystem vid liv.
Slutligen finns det ingen ”one size fits all”-lösning, men ett ”helt paket” med fungerande lösningar finns tillgängligt. Dessa kommer att lyckas endast när det finns en främjande miljö, stark politisk vilja och inkluderande styrning av mark och vatten.
Rapport
