Hållbarhet är inte en risk – det är vår MÖJLIGHET!
Ibland blir man bara så ”trött”…
Nu på morgonen läste jag ännu ett par artiklar om ”hållbarhetsrisker”, om riskavsnitt i hållbarhets- och årsredovisningar, om ”riskmatriser”, riskhanteringprocesser och SWOT-analyser.
I artikeln fanns ordet ”risk” inte mindre än 17 gånger, på olika sätt relaterat till hållbarhet och den ”egna” verksamheten. I artikeln redovisades också hur man ansåg att hållbarhetsrisker kan och skall integreras bland andra risker i verksamheten. (Man passade naturligtvis också på att referera till en egen kurs i ämnet…)
I den andra artikeln kunde man bl.a läsa; ”Det blir allt viktigare för företag att ha både kunskap och rätt verktyg för att hantera hållbarhetsrisker…”
Att på detta sätt hantera och klassificera hållbarhet som en ”risk” för verksamheten, att integrera det i företagens övriga riskhanteringsprocess och få det att framstå som en risk ”bland andra”, en risk för möjligheten att fortsätta med Business-as-usual, skapar ju medvetet och omedvetet en känsla av att; Hållbarhet skall förknippas med ”risk” och verksamheten i sig är ”oförvitlig”… Det är hållbarheten som är ”problemet” – inte vi…
Om vi på den korta tid vi har att ställa om till en hållbar värld, först skall ”harva igenom” åratal av individuella riskbedömningar för att se om inte Business-as-usual ändå kan fortsätta… kanske om vi justerar den lite, lite…
När jag läser sådant här förstår jag bättre var Richard Buckminster Fullers välkända talesätt härstammar från…
“You never change things by fighting the existing reality.
To change something, build a new model that makes the existing model obsolete.”
Även om, i alla fall en av artiklarna nog mest var avsedd att ”sälja tjänster” (Ni vet; ”Skapa/påvisa först ett behov hos kunden och kom sedan med lösningen” – USP ) så visar den ju på minst ett högst påtagligt ”hinder”, när vi nu på väldigt kort tid måste ställa om till en hållbar värld.
Många av näringslivets och företagens system för ”årsredovisning”, hållbarhetsredovisning, verksamhetsledning, kvalitetssäkring etc. saknar en ”pil”, en ”beslutspunkt” eller en ”process” för radikal omställning. Gemensamt för systemen är att de i huvudsak är skapade för kontinuerlig redovisning och stegvis, inkrementell förbättring.
Systemen svarar på frågan; ”Hur gör vi när vi gör det vi gör riktigt bra?”.
Mycket som då avviker från ”det vi gör” hamnar ofta under punkten ”definiera och hantera risker”.
Vi kan ”gräva ner oss” i de här systemen, lägga tusentals arbetstimmar, fira varje liten delseger. Men om vi bara lyckas göra detsamma som vi redan gör inkrementellt lite ”bättre” istället för att göra det vi MÅSTE göra, för att säkra mänsklighetens livsbetingelser på den här planeten, är det ju inte särskilt väl använd tid.
En del system har i och för sig en kontrollpunkt som heter ”ledningens genomgång” eller motsvarande. Men ofta diskuteras här mest om hur ”själva systemet” fungerar och om det uppfyller företagets behov. Väldigt sällan sker här någon ”existentiell” diskussion kring den egna verksamhetens framtid. Dessutom färgas ofta diskussionen av att man ju redan har investerat ”mycket” pengar i ”systemets” framtagande, utrullning, utbildning etc.
Det var kanske likartad ”systematisk riskhantering” som i slutet av 1970-talet ledde till att Exxon, Shell m.fl konstaterade att lönsamhetsriskerna kopplade till klimatförändringarna, som deras egna forskare redan då kände till, var stora och att man därför behövde ta till mer eller mindre ”rumsrena” åtgärder för att minska eller eliminera dessa ”risker”… så att utvinningen av fossila bränslen skulle kunna fortsätta…
Den ”blinda” tron på Marknaden…
När Milton Friedman, 1970, skrev i sin ”A Friednzan doctrine”,
i The New York Times;“…Only ‘people’ have responsibilities…
’Business’ as a whole cannot be said to have responsibilities, even in this vague sense…”, var inte näringslivet sena att ta till sig detta och avsade sig i princip allt samhällsansvar. Företagens ”enda” ansvar var att skapa avkastning på ägarnas kapital. Eller ”The Business of Business is Business” som Friedman uttryckte det. Läs mer
Ekonomi är ingen naturlag
Vår ekonomi, affärsplaner, ledningssystem och allt som hör till är skapat av oss människor under en kort tidsrymd. Till skillnad från vår miljö och vårt klimat, som ju är en grundläggande förutsättning för vår existens och som har utvecklats och finslipats under tusentals, miljontals år.
Även om en del företag och branscher ibland försöker få oss att tro att de närmast är ”slavar” under konsumenternas vilja och att marknadsekonomins ”regler” närmast är att betrakta som en ”naturlag”, så är det ju inte så. Det är skapat av människor och kan alltså förändras av människor.
När vi nu snabbt måste anpassa oss till miljön och klimatets naturlagar, är det ju knappast planetens grundläggande förutsättningar som utgör en risk. Det är ju vi, och de av oss skapade ekonomiska systemen…
Författarna, till de refererade artiklarna, visar ju en närmast naiv tro på att alla företag alltid vill mänsklighetens bästa och att alla företag helt osjälviskt och i något annat sammanhang värderar allas våra fortsatta livsbetingelser högre än den egna framgången och lönsamheten.
Artiklarna ger dessutom ett falskt sken av att näringslivets och företagens vanligen förekommande ledningssystem, system för hållbarhetsredovisning mm redan idag är utformade för att hantera omställningen till en hållbar värld och den oerhörda utmaning vi nu befinner oss i början av. (Spoiler-alert; Det är de definitivt inte…! )
För att använda Einsteins ”förädlade” kloka ord:
”We can’t solve today’s problems by using the same kind
of thinking we used when we created them…”
Om man istället frågar sig; ”Är det vi [företaget] gör, bra för människorna och planeten?”
Så blir ju sannolikt svaret annorlunda och fokuset hamnar där det ur hållbarhetshänseende måste vara.
Hanteringen av risker och möjligheter kommer då sannolikt också att se väldigt annorlunda ut.
Kanske är det dags att fundera på om man vill fortsätta att vara en del av problemet eller en del av lösningen!
Hållbarhet är ingen risk för ett företag. Däremot kan företaget vara en risk för en hållbar värld!
Tänk om det är lönsamheten som ÄR risken…!
Hur ofta har du sett ett företag ta upp sin egen ambition om fortsatt tillväxt och lönsamhet som en risk?
Har den någonsin dykt upp under ett riskavsnitt i en hållbarhetsredovisning?
Nej – det är nog ganska osannolikt.
Enligt Milton Friedmans, ”A Friednzan doctrine”, är ju företagens ”enda” ansvar att skapa avkastning på ägarnas kapital – Hur skulle då lönsamhet i sig på något sätt kunna utgöra en ”risk”…?
Men är inte det samtidigt en väldigt tydlig signal om att systemet, som det ser ut idag, är ”riggat” i förväg för att alltid prioritera ekonomisk lönsamhet och tillväxt före att upprätthålla våra livsbetingelser på den här planeten?
Hur kan vi då fortsätta tro att systemet som skapat den ohållbara situation som vi befinner oss i, också är systemet som skall ta oss ur den…? Är det önsketänkande…?
I den vetenskapliga, faktabaserade verkligheten är ju förhållandet det rakt motsatta:
Mänskligheten (och vår ekonomi) är HELT beroende av ett välmående samhälle på en välmående planet.
Ta t.ex Exxons Mobil:s lönsamhet, som i huvudsak är baserad på att utvinna och raffinera fossila bränslen.
Är deras lönsamhet viktigare för vår överlevnad på den här planeten än vetenskapens entydiga uppgifter om att vi snabbt måste sluta släppa ut mer koldioxid?
Vilka är då Exxons ”Hållbarhetsrisker”? Är det;
– Kraven på minskade utsläpp som kan påverka Exxons möjligheter att fortsätta generera lönsamhet?
– Exxons lönsamhet, som förutsätter att man skall fortsätta utvinna fossilbränslen…?
Är det inte åtminstone lite underligt att vi lägger ner mängder av tid och pengar på att definiera ”risker” som kan äventyra företagens fortsatta ekonomisk tillväxt och deras business-as-usual. Samtidigt som vi aldrig ens ifrågasätter eller t.o.m berömmer och premierar initiativ för fortsatt tillväxt och ökad lönsamhet.
Bruttonationalprodukten, BNP, premierar ju t.ex ökad ekonomisk lönsamhet oavsett vad den grundar sig på.
Mer försäljning av fossila bränslen, vapen, gifter, bilar, flygresor etc är ju lika ”positiva” för BNP som ökad försäljning av mat, utbildning, sjukvård etc. T.o.m krigsföring, vård av krigsoffer, fängelsevård, saneringsåtgärder efter miljökatastrofer/utsläpp och återuppbyggnad efter naturkatastrofer premieras ju av BNP…
(Exxon Mobile redovisar också sin hållbarhet enligt Global Reporting Initiative, G4, och adresserar i sin redovisning bl.a. några av FN:s Globala Mål för Hållbar utveckling – Länk )
Grön tillväxt – En omöjlig framtid…!
Tillväxt, tillväxt, tillväxt…
Ett ”mantra” som ideligen ”pumpas ut” via medier, i årsredovisningar och i många andra sammanhang.
Business-as-usual innebär en fördubbling av vårt nuvarande resursutnyttjande innan 2040 – är det någon som verkligen tror på det… Vad säger forskarna? Läs mer
Hållbarhet är vår möjlighet…
Alla kan göra fel någon gång. Alla är värda en ”andra chans”!
Men det är inte det samma som att få lov att göra samma ”fel” om och om igen…
För att använda ytterligare ett av Einsteins bevingade uttryck:
“Definitionen av galenskap är att göra samma sak om
och om igen och förvänta sig andra resultat.”
När vi nu med allt mer skrämmande tydlighet får se och uppleva hur vårt klimat och vår miljö inte längre kan ”härbärgera” vårt egoistiska sätt att helt hänsynslöst ”roffa åt oss” och förstöra vår natur, miljö, alla dessa sammanlänkade kretslopp och mångfald av arter. När varningssignalerna lyser RÖTT överallt…
Borde det väl vara ganska självklart för alla; Det här håller inte längre!
Vår livsstil och vårt sätt att bedriva verksamhet är på god väg att förstöra själva basen för vår existens. Förstöra våra livsbetingelser bortom en punkt där vi inte längre kan gå tillbaka, där planetens egna system helt tar över med återkopplingar, kaskad-effekter och självförstärkande processer…
De företag som i den här situationen väljer att se hållbarhet som en ”risk” för sin fortsatta verksamhet och på allvar tror att man når en hållbar framtid genom att fortsätta som innan och bara kontinuerligt ”hantera riskerna”. Lever inte bara upp till Einsteins uttryck ovan. De väljer också aktivt att fortsätta vara en del av ”problemet”.
Hållbarhet är inte ett ”Hot” eller en ”Risk” det är Vår möjlighet, vår och våra barns chans att fortsätta leva ett gott liv på den här planeten.
Winning Slowly Is the Same as Losing!
(Rubrik från Bill McKibbens artikel i Rolling Stone Magazine, 1 Dec 2017)
Tiden håller på att rinna ifrån oss.
Vi har inte tid att fortsätta ”försvara” ohållbara beteenden och affärsmodeller. Vi har inte tid att leta och ”russin-plocka” just precis den fristående studien, eller det där kryphålet som undantar just ”min” verksamhets fortsatta business-as-usual. Vi har inte tid att skapa egna fiktiva ”systemgränser” som visar att just min lilla del inte har någon betydelse… Eller att ”köpa oss fria” med hjälp av klimatkompensation, som inte alls gör någon nytta.
Vi har inte tid att ägna oss åt en massa ”nånannanism”, revirtänkande eller att bagatellisera de egna utsläppen. ”…eftersom det finns andra som släpper ut mer”.
Om alla utsläppskällor bryts ner till sina minsta beståndsdelar har ju ingen enskild av dem någon större påverkan…
Men ändå fortsätter ju utsläppen att öka – Underligt?!
Vi har inte tid att diskutera i ytterligare 5-10-20 år om hur vi skall göra, vi måste göra det NU!
Sedan första IPCC-rapporten kom för nära trettio år sedan har de årliga utsläppen ökat med 66%!
Alla diskussioner sedan dess har inte tagit oss det minsta lilla närmare målet…
Forskningen är entydig:
- ALLA koldioxidutsläpp måste vara nere på noll senast 2050!
- ALLA koldioxidutsläpp måste minska med >15% per år fr o m 2019
- ALLA koldioxidutsläpp måste minskas med ca 70-75% till 2025 om vi skall klara ”budgeten”!
- ALL energiförsörjning måste vara fri från koldioxidutsläpp ca 2035 – 2040
Detta avser absoluta utsläpp, inte utsläpp per styck, per passagerarkilometer, per hamburgare, per T-shirt, per kvadratmeter eller per KWh – Absoluta utsläpp! Det handlar inte alls om att ”effektivisera” och släppa ut mindre per styck, samtidigt som man ökar sin produktion. Det handlar om att minska sina absoluta utsläpp.
I siffrorna ovan har heller inte full hänsyn tagits till ”rättviseperspektivet”, som finns med i Paris-avtalet och som finns inbyggt i de Globala Målen för hållbar utveckling. Det vill säga; De rika länderna måste minska mer och snabbare för att ge de fattigare och mindre utvecklade länderna lite utrymme att skapa bättre livsbetingelser för sina medborgare.
Men det handlar inte bara om utsläpp, det handlar också om resursanvändning, artrikedom och mångfald, vattenanvändning, luftföroreningar, social rättvisa och jämlikhet och en lång rad andra ”parametrar” där mänsklighetens påverkan redan har eller är på väg att helt rasera livsförutsättningarna för kommande generationer.
…och samtidigt strejkar barnen över hela världen, för sina liv och sin framtid…
”If solutions within this system are so difficult to find
then maybe we should change the system itself”
– Greta Thunberg
