Bristen på ”System-tänk” är otrolig…

Om och om igen hör man diskussioner om hållbarhet och ser artiklar som bryter ner allt till ”hanterbar storlek”, fokuserar på en fråga i taget eller sätter systemgränserna så att det passar den egna uppfattningen bäst.

I den politiska diskussionen handlar det idag nästan alltid om att föra fram ”över-förenklade” (populistiska) lösningar på komplexa problem. Eller att berätta vad den ”andra sidan” inte gjort. Inget parti vågar t.ex ta upp frågan om evig tillväxt är förenlig med klimatmålen eller om den överhuvudtaget är förenlig med fortsatt mänskligt liv på den här planeten. Alla partier verkar istället mest vara intresserade av att, till varje pris, fortsätta precis som innan, med ökad tillväxt, förbättring av BNP, mer-av-samma o.s.v…

Tonläget har dessutom höjts så att alla frågor hanteras som om det bara finns två alternativ. ”För” eller ”emot”. Den som ens skulle våga sig på ett lite längre resonemang eller prata om system och visioner, sågas snabbt av på ”Twittermanér” med snabba plattityder och angrepp. Det verkar vara viktigare att vinna meningsutbytet än att lösa problemet.
Media rapporterar sedan ofta mer om vem som ”vann” en debatt än om sakinnehållet. 

Sällan eller aldrig pratas det om ”System-tänk”, ”Inlåsning”, ”Strukturförändringar” eller ”Kaskad-effekter”.

Ibland kan det uttryckas så trivialt som att;

• …det spelar väl ingen roll vad vi gör i Sverige, vi står ju ändå bara för 0,02% av de globala utsläppen…”
• …om jag klimatkompenserar för mina utsläpp så minskar min påverkan på klimatet…
• …flygets utsläpp per passagerarkilometer är inte högre än för en genomsnittlig personbil…
• …våra utsläpp per såld enhet har minskat rejält…

Om man på det här sättet bryter ner allt i tillräckligt små ”bitar” spelar ju ingen bit någon roll i det stora hela. Allt blir ju försumbart. Om man dessutom helt undviker att sätta in saker i sitt sammanhang, eller fundera kring ”system-effekter”, så blir det mesta nästan trivialt.

…och ”vips” så har vi ”löst” hela klimatfrågan, bara genom att dela upp ansvaret i tillräckligt små bitar! 

… men ändå fortsätter ju koldioxidutsläppen att öka! 

Detsamma gäller ju om man bryter ner det till ”Ego-nivån”. Då kan man ju ”unna sig” vad som helst för att man ”gjort sig förtjänt av det”, för att ”det är mina pengar”, för att man är så ”viktig” eller för att det ”lilla-lilla-lilla” utsläpp som man förorsakar ändå är ”försumbart” i ett globalt sammanhang där siffrorna ofta handlar om Gigaton.

Ta gärna en titt på Instagram-kontot ”Aningslösa Influencers”. Eller den här artikeln (Pay-wall – ETC) om en ”före detta” politiker som helt uppenbart lever i övertygelsen att utan honom och hans flygande stannar världen…
 

I stort sett ingen tar upp behovet av system-tänk…

I naturen är alla kretslopp sammanlänkade – ALLA!

”När man vandrar i skogen blir det nästan poetiskt. På hösten faller löven, de blir mat åt allehanda organismer, omvandlas till näring, de förmultnar och avger koldioxid. Som träden på våren sedan behöver för att de nya löven skall spira – inget går förlorat, inget avfall bildas…” 

Allt som sker får en konsekvens. Detta gäller naturligvis även i vårt samhälle.

Läs igenom IPCC:s senaste rapport om 1,5 graders målet (Länk) och IPBES-rapporten om artutrotningen (Länk) som kom nu i veckan, så har du mer än tillräckligt med bevis för hur vi människor är på väg att allt snabbare förstöra livsbetingelserna, ja själva basen för vår egen existens.

Är inte vi människor den intelligentaste ”arten” på vår planet… som i allt snabbare takt sågar av grenen vi sitter på?

Ett exempel på ”System-konsekvenser”
Häromveckan dök det upp en artikel som handlade om att flygbolaget BRA varslade 363 personer om uppsägning pga minskat inrikesflygande. Genast uppstod en Twitter-diskussion där några kommenterade att det var positivt för miljön. (med minskat flygande) Detta medförde omgående en rad hätska och nästan hatiska kommentarer om att det är synd om dem som blir uppsagda och att man minsann inte skulle ”håna” dem i en jobbig situation…

Sensmoral: Om vi vill ha förändring kan ju rimligen inte allt förbli intakt. Exemplet åskådliggör hur vi alla måste ”tänka lite längre” om vi skall lyckas med de stora och radikala förändringar vi måste göra för att klara att bevara mänskligheten på den här planeten. I exemplet ovan slutade kedjan vid de anställda på flygbolaget, men den slutar naturligtvis inte där. Den berör naturligtvis en lång rad underleverantörer, lokaluthyrare, tillverkare, familjer o.s.v – alla kretslopp är sammanlänkade. (Jmf. ”Strukturomvandling”) 

Systemgränser …

Fördelen med att skapa systemgränser är möjligen att man kan minska komplexiteten genom att utesluta en del konsekvenser – flytta dem till omgivningen – och därigenom minska mängden parametrar och samband man har att förhålla sig till.

Avigsidan är bl.a. att systemgränser kan medföra att man, medvetet eller omedvetet, missar eller utesluter viktiga konsekvenser. Systemgränser kan dessutom skapas på ett sätt som vilseleder, eller baseras på värderingar och affärsmässiga hänsyn som inte överensstämmer med verkligheten.

Riktigt skrämmande blir det när man läser om hur Milton Friedman och Mont Pelerin-sällskapet med sina neoliberala idéer skapade ”systemgränser” som förpassade bl.a. Samhället och Planeten/Miljön från det de kallade för Marknadsekonomi, till någon form av sido- eller bieffekter som man inte skulle fästa för stor vikt vid. Neoliberala idéer som sedan dess fått stor betydelse för utvecklingen i världen… 
Länk till tidigare inlägg HÄR

Det är inte heller säkert att det alltid är lättare att förstå olika konsekvenser när man skapat egna systemgränser. Vad innebär det t.ex. om vissa parametrar utesluts eller ”låses”?  Är effekterna ”linjära” eller finns det brytpunkter som man inte tänkt på eller har kunnat förutse…

Exempel 1 – Avfallsförbränning
Energiföretagen i Sverige som sysslar med avfallsförbränning har under många år använt en ”kreativ” kalkylmodell (sk. Klimatbokslut) och skapat en del skräddarsydda egna systemgränser för att kunna redovisa bra miljövärden. Man tillämpar bl.a. ett upplägg där man tillgodoräknar sig ”undvikna utsläpp” i stor omfattning utan att transparent analysera vilka andra alternativ till fjärrvärme etc som kunderna har. T.ex ökad energibesparing, noll-energihus etc. och hur det kan/ hade kunnat utvecklas.

Man tillgodoräknar sig, i samband med avfallsimport, minskade utsläpp från deponier i andra länder, utan att på något sätt redovisa garantier för att utsläppen inte dubbelbokförs. Dessutom avviker man från det internationella regelverket som utarbetats för att redovisa utsläpp och bl.a minska risken för just dubbel bokföring. I ett flertal artiklar i bl.a The Guardian höjs dessutom allt fler röster om hur förbränningsivern minskar incitamenten för ökad källsortering

…tittar man sedan specifikt på plastavfall, så försvinner ju inte plast ”överhuvudtaget”, ens om det ligger på en deponi. Då är det ju svårt att tillgodoräkna sig ”minskade utsläpp” från plast på deponi…

2017 beslutade Värmemarknadskommittén, där Energiföretagen ingår, att fossil plast inte längre är fossil…
”Avfall är, liksom industriell spillvärme, restenergi som varken har egenskapen fossilt eller förnybart. Mot bakgrund av detta inkluderas inte bränslet avfall bland de fossila bränslena, kol, olja och gas.” Man lanserade alltså en egen systemgräns som inte bara negligerar det obestridliga faktumet att nära nog 100% av all plast tillverkas av fossil olja. Man uppfinner också en helt egen ”råvaruklass”…

Branschorganisationen Avfall Sverige beslutade 2018, på egen hand, att:
”Koldioxidutsläpp från plast som frigörs i energiåtervinning eller i materialåtervinning ska tillskrivas plast som råvara, alltså inte förbränningen av avfall utan tillverkningsledet.” – Man skapade alltså, en egen systemgräns som allokerar utsläppen från förbränningen till plasttillverkarna och avsäger sig samtidigt allt ansvar för utsläppen från plasten…
(Vad är nästa steg – att ta bort reningen av rökgaserna – utsläppen är ju ändå inte ”deras ansvar”…)

Samtidigt skedde, enligt Naturvårdsverket, under 2018 en ökning av utsläppen av växthusgaser (inom Sverige) i första hand inom el- och fjärrvärme, som ökade med cirka tio procent?! Länk

Exempel 2 – Hållbarhetsredovisning
När företag redovisar hur stora koldioxidutsläpp man förorsakar. Så använder de flesta det så kallade GHG-protokollet för att definiera sin redovisning. Förenklat kan man säga att enligt GHG så avser Scope 1 och 2 direkta och indirekta utsläpp som den egna verksamheten förorsakar och Scope 3 omfattar alla utsläpp som är direkt relaterade till produkten man tillverkar eller tjänsten man utför.

GHG-protokollet innehåller en mängd regler och hjälpmedel för att kunna identifiera och beräkna sina utsläpp inom de olika ”Scopen”, som ju kan jämställas med ”Systemgränser”.

Men – Även om alla företag anstränger sig och redovisar ”sina” utsläpp enligt ”alla regler”, så innebär det ju ändå inte att man automatiskt, och tillsammans med alla andra, klarar att hålla sig inom den totala gemensamma utsläppsbudget vi har kvar om vi skall kunna klara tvågradersmålet. 

Eftersom företag ofta ingår i leverantörskedjor (som kan vara väldigt ”långa” och komplexa) som inte samkör sin redovisning kan man inte heller veta om det sker dubbel bokföring eller hur utsläppen allokeras till olika aktörer etc. Dessutom finns det ju i nästan alla branscher fler konkurrerande företag som man inte heller samkör sin redovisning med…

Systemgränsen ”mitt företag” kan i detta exempel möjligen utgöra en approximativ systemgräns för att enklare kunna följa upp sina pågående ansträngningar att minska sina egna utsläpp. Men eftersom systemgränsen i nästan alla fall inte alls kopplas till planetens gemensamma utsläppsbudget, så missar den ju den viktigaste systemgränsen av alla – våra Planetära gränser!

Ofta kan man t o m se företag som bara redovisar de egna direkta och indirekta utsläppen (Scope 1 och 2) och bara nämner utsläppen man förorsakar uppströms och nedströms den egna verksamheten (Scope 3) i svepande ordalag.  

Jag har t.o.m. sett en hållbarhetsredovisning från ett stort konsultföretag, där företaget konstaterade att deras största påverkansmöjlighet på koldioxidutsläpp hade man inom Scope 3. (Det omfattade allt man hjälpte sina kunder med) Utsläppen man kunde påverka i Scope 3 bedömde man vara så stora att de egna direkta och indirekta utsläppen (Scope 1 och 2) vid jämförelse kunde anses vara försumbara och därför valde man att inte redovisa dem. Man redovisade inte heller utsläpp för Scope 3, ”då det är mycket svårt att härleda alla olika utsläppskällor som berörs och i vilken grad konsultföretaget kunde påverka olika beslut i projekten” etc…

Klimatkompensation – systemperspektiv…?

Klimatkompensation är nutidens avlatsbrev.

Låt oss ta en titt på några av systemeffekterna relaterade till ”klimatkompensation” i ett exempel.

Vad blir systemeffekterna om jag släpper ut ett ton koldioxid och sedan ”klimatkompenserar” det genom att t.ex köpa en andel i ett projekt som bygger en solcellsanläggning för att generera energi?
(…istället för att bygga ett kolkraftverk…)

• Förorsakar tillverkningen, transporten och montaget av solpanelerna några koldioxidutsläpp?
• Ökar eller minskar resursanvändningen i samband med tillverkningen, transporten och montaget?
• Den energi som genereras av solcellsanläggningen, medför den att konsumtionen hos de som skall använda energin ökar? (Vad skall de använda energin till?)
• Kommer mina egna utsläpp att minska eller på något sätt bli ”ogjorda” av kompensationen?
  (De är ju oftast redan gjorda…)
• Förändras min livsstil, konsumtion etc av att jag köper kompensationen?

Listan med frågor kan naturligtvis göras mycket längre…
Svaren är aldrig 100% entydiga, eftersom många olika omständigheter kan spela in.

Men om vi överförenklar frågan, för att vi inte ”orkar” tänka igenom komplexiteten, om vi jämför ”äpplen med päron”, så är risken påtaglig att vi, i all välmening, ändå gör fel.   

”Kompensationen” leder i det här exemplet inte bara till att vi tror att vi kan fortsätta vår livsstil med hög konsumtion och utsläpp (Vi låser in en ohållbar livsstil ), den genererar ju dessutom ytterligare utsläpp och ökad resursanvändning. Troligen mindre än om det hade byggts ett kolkraftverk, men när vi måste minska, så är ju alla ökningar ändå fel väg.

Nej – jag är definitivt ingen kallhamrad, iskall människohatare som tycker att andra människor skall ha det ”sämre” och inte få chansen till ett bättre liv – raka motsatsen faktiskt! Men oavsett hur empatiska vi är och tycker att vi genom vår ”kompensation” bidrar till att människor t.ex  får chansen att ta sig ur fattigdom och skapa sig ett bättre liv, så måste det ändå ske inom planetens gränser – vi har ju bara en.

På en planet där den globala konsumtionen redan utgör 165% av vad planeten hållbart kan leverera (Läs mer) och där forskningen entydigt konstaterar att koldioxidutsläppen snabbt måste minska/upphöra, så innebär jämlikhet inte bara att vi måste minska den totala globala resursanvändningen. Det innebär också att vi i den rika ”delen” av befolkningen, som redan lever långt över en hållbar nivå, utöver detta även måste minska vår ”andel” av konsumtionen så att de som idag lever under otroligt tuffa villkor skall få en chans att vara med att dela av våra gemensamma resurser!

Det gör vi inte genom att fortsätta som förut och betala någon annan, någon annanstans, för att de skall ta ansvaret för vår ”ovilja” att minska…

Flygets utsläpp – systemperspektiv…?

Planet eller Planeten…

Men hur ser det ut om man tittar på det lite mer ur ett system-perspektiv?

Utsläpp per passagerarkilometer
Flygbranschen framhåller ofta att deras utsläpp per passagerarkilometer motsvarar utsläppen från en normal personbil, ibland t o m mindre. (Höghöjdstillägg undviker man naturligtvis att räkna in) Det stämmer kanske för nya flygplan, men det förutsätter oftast att en rad andra parametrar som t.ex beläggningsgrad, antal passagerare i bilen etc stämmer.

Det flygbranschen inte gärna berättar om är skillnaden i ressträckor man faktiskt gör i bil resp. flyg, (eller tåg) eller om utbudet, prisnivån, bonussystemen eller den kortare restiden (framförallt på längre sträckor) kanske leder till att man gör fler resor och oftare. 

• Flyg Stockholm – Bangkok, ToR – ca 1.665 mil
• Flyg Stockholm – Rom, ToR – ca 400 mil
• Flyg Stockholm – Mallorca ToR – ca 492 mil
• Flyg Stockholm – Malmö, ToR – ca 108 mil
• Flyg Stockholm – Göteborg, ToR – ca 80 mil
• Den genomsnittliga körsträckan per år för personbilar i Sverige; 1.211 mil (2017)

Julen 2018 åkte ca 70.000 svenskar till Thailand på semester. Hur många semesterresor till Thailand skulle svenskarna göra om de enda alternativen var bil eller tåg? Skulle det leda till mindre utsläpp? 

Om enda alternativet för en resa från Malmö eller Göteborg till Stockholm vore tåg eller bil – hur ofta skulle privatpersoner eller affärsresenärer då besöka huvudstaden? Mer eller mindre än idag?

Skulle det påverka hur företagen organiserar sig och hur ofta och var man förlägger möten, kontor etc?
Skulle det påverka hur investeringarna i infrastruktur fördelas?
Skulle nöjesutbudet förändras eller kanske spridas ut över landet?

(Stockholm – Göteborg var den vanligaste flygsträckan inrikes 2018 – tidsvinsten jämfört med tåg är ”0 timmar” – utsläppen från 1 flygresa på sträckan är 40.000 gånger större än med tåget…) 

Eftersom flyget ofta innebär en tidsvinst, i alla fall på lite längre sträckor. Vad gör resenärerna på den tid man ”sparar”? Medför tidsvinsten att man ”hinner” göra fler aktiviteter som i sin tur förorsakar utsläpp?  

Konkurrenskraft
Ofta påstår flygbranschen att flyget är avgörande för konkurrenskraften i regioner med sämre infrastruktur och tågförbindelser. En kraftig överdrift baserad på anekdotisk bevisföring.

Beräkningar som förs fram tar inte hänsyn till att transporter kan ske på annat sätt, och antyder därmed att det handlar om att flyga eller att inte göra något alls, istället för att räkna på marginalnytta. Man uppger t.ex att 10-15% av företagens försäljning är beroende av flyget.

För det första innebär det att 85-90% av företagens försäljning inte är beroende av flyget. För det andra så tycks man inte analyserat vilka alternativ till flyg som företagen har och hur det i så fall skulle påverkat deras försäljning. Ibland hänvisar man till flygets ”katalytiska effekter” men aldrig till flygets marginaleffekter vilket är det verkligt relevanta måttet i sammanhanget. 

(Dessutom nämns sällan subventioneringen av flygplatser etc. som många kommuner gör med skattepengar…) 

 Inlåsningseffekter
Man behöver dessutom titta på de inlåsningseffekter (beteenden) som flyget är med och skapar.
Exempelvis: ”Overnight delivery” för näthandel från andra sidan jordklotet via t.ex ”Wish. Exotiska råvaror i matvarudiskarna året runt. Semesterdestinationer som är helt beroende av flygresor o.s.v.
Beteenden som inte bara leder omedelbara utsläpp utan dessutom ”bakas in” och blir en del av vår livsstil.
En livsstil som blir del av den ”role-model” som säljs in som den ”framgångsrika livsstilen”…
Jmf. länken till ”Aningslösa Influencers” ovan. 

Allt hänger ihop…

System-tänk är inte enkelt, långt ifrån, men om vi tror att lösningen på den enorma utmaning vi står inför kan sammanfattas i några förenklade populistiska argument, så är det ”kört” redan innan vi börjat…

Om vi är ovilliga att lyssna på eller agera utifrån fakta som tydligt visar att vi inte kan fortsätta som hittills. Om de enda argumenten vi är villiga att lyssna på är de som inte stör vår nuvarande ohållbara livsstil. Om vi inte orkar se och diskutera helheten. Om vi fortsätter att bryta ner allt i små, från varandra fristående bitar eller skapar egna systemgränser som passar bra för att bibehålla ”status-quo”. Om vi hela tiden ställer olika grupper mot varandra. Om vi ger åsikter samma ”värde” som fakta. Om vi förminskar frågan till att bara handla om ”retorik”. Om vi inte orkar förstå… 

Vem skall då fixa det här – våra barn? 

Vi befinner oss i ett akut krisläge NU, när det gäller vår miljö. Larmrapporterna blir allt tydligare och kommer så gott som dagligen. Vi ser det på väderförändringarna, vi ser det på issmältningen kring våra poler, vi ser det på matpriserna, vi ser det på den skenande ekonomiska ojämlikheten, vi ser det på flyktingströmmarna och artutrotningen.

Det är inte enstaka, separata, avskilda händelser – ALLT hänger ihop.