Den ”blinda” tron på Marknaden…

Låt oss ta en kritisk titt på det här med marknaden och vår närmast ”blinda” tro på dess förträfflighet…

Orsak och Verkan – allt vi gör får konsekvenser – svårare än så är det väl egentligen inte…

Mänskligheten har under större delen av de ca 200.000 år som vi existerat levt i samspel med naturen. Det är väl egentligen inte förrän vid den industriella revolutionens intåg under slutet av 1700-talet som vårt sätt att leva på allvar började avvika från samspelet och orsaka effekter på vår natur och vårt samhälle – till att börja med i ganska begränsad skala…

Men så dök det, i sviterna efter andra världskriget och med det kalla kriget som inramning, upp neoliberala marknadsekonomiska idéer som i det närmaste ”kullkastade” alla tankar på samspel, genom att nästan helt negligera några, inte alldeles oväsentliga, förutsättningar för vår existens – Vårt samhälle och Vår planet…

Neoliberala idéer

Från de neoliberala nationalekonomerna i bl.a. Mont Pelerin-sällskapet och Chicago School of Economics pumpades teorier ut om att ”det är svårt att föreställa sig ett samhälle där frihet kan råda utan den ’spontana’ kraften som härstammar från marknadsekonomin” [?!]. Baserat på sällskapets målsättning, Statement of Aims, går det att  utläsa några huvudteser som de ansåg vara ”avgörande” för att skapa ett fritt samhälle. Teser som sedan dess har präglat både ekonomisk och politisk utveckling i väldigt stor utsträckning. (…och nästan oavsett politisk ideologi… )

• MARKNADEN, är effektiv och strävar alltid efter ”jämvikt” – ge den fria tyglar…
• NÄRINGSLIVET, är innovativt och effektivt på att sammanföra arbetskraft och kapital – låt det leda…
• FINANSEN, speglar alltid all relevant information och har därför alltid rätt – lita på den…
• FRI HANDEL, är en ”win-win” för alla parter – ta bort alla gränser och begränsningar…
• STATEN, är ”inkompetent” – blanda inte in den…

Samtidigt förpassades en rad andra viktiga förutsättningar till ”B-laget” – de blev betraktade som någon form av sido- eller bieffekter som inte skulle fästas för stor vikt vid  … och för övrigt var ju ändå bästa sättet att hantera även dem en ”fri marknad och fri handel”…

• HUSHÅLLEN, bidrar ju bara med arbetskraft och konsumenter – i övrigt kan man lämna dem därhän…
• DET ALLMÄNNA, har ju inget egentligt värde – bättre att sälja ut det till ”privat ägarskap och marknaden”…
• SAMHÄLLET, finns ju egentligen inte, fria människor är ju individualister – ignorera det…
• PLANETEN, har outtömliga resurser – ta allt du vill ha…
• MAKT, är ju irrelevant när marknadskrafterna får råda – så vi behöver inte prata om den…

När Milton Friedman, 1970, skrev i sin ”A Friednzan  doctrine”, i The New York Times;“…Only ‘people’ have responsibilities…
’Business’ as a whole cannot be said to have responsibilities, even in this vague sense…”, var inte näringslivet sena att ta till sig detta och avsade sig i princip allt samhällsansvar. Företagens ”enda” ansvar var att skapa avkastning på ägarnas kapital. Eller ”The Business of Business is Business” som Friedman uttryckte det.

På 1980-talet förstärktes sedan övertron på neoliberalismen och marknadsekonomin ytterligare av bl.a Ronald Reagan (Reaganomics) och av Margaret Thatcher. (Thatcherismen) Thatcher som i en intervju bl.a. sa att; ”There is no such thing as society” följt av konstaterandet; ”det finns män och kvinnor och det finns familjer. Och det är, naturligtvis, marknaden som förbinder dem, som arbetare och som konsumenter…”

Bristfälliga idéer…

Idag vet vi ju att även om marknadsekonomin har bidragit till en på många sätt snabb och ”fantastisk” utveckling för mänskligheten (… i alla fall, delar av den), så har den närmast blinda tron på ”marknaden” samtidigt som vi ignorerat varningssignalerna från planeten och samhället, och dessutom blundat för bank- och finansvärldens alltmer skenande profithunger, tagit oss till randen av ekologisk, social och ekonomisk kollaps.

I den komplexa sammanflätade väv av system och kretslopp som utgör vårt sociala samhälle, vår biosfär och vår planet – finns inga ”undantag” eller ”sidoeffekter” – ALLT vi gör får konsekvenser!

Forskaren i systemvetenskap, professor John Sterman, vid MIT Sloan School of Management uttrycker det så här i boken ”Sustainability Science”;

”There are no side effects – just effects”

…och fortsätter; ”Själva begreppet biverkningar/sidoeffekter, är ett tecken på att gränserna för våra mentala modeller är för snäva och vår tidshorisont är alltför kortsiktig.”…

Låt oss titta på några effekter som de snäva och bristfälliga neoliberala idéerna har lett fram till;

Planeten – snart slut på resurser…

Det som kanske någon gång på fyrtio- femtiotalet, med en befolkning på ca. 2,5 miljarder, verkade vara en ”outtömlig planet” har på rekordtid utsatts för vad som nästan kan liknas vid en ”plundring”.

Allt har accelererat i en närmast exponentiell takt sedan 1950-talet.
Folkmängd, BNP, Vattenanvändning, energianvändning, transporter, flyg, fiske, kvävgasutsläpp, koldioxidutsläpp – i princip allt…
Det är väl inte så underligt egentligen – i vårt sammanlänkade samhälle får ju allting vi gör konsekvenser. Det stora ”misstaget” är väl kanske att vi, i euforin över ökad ekonomisk tillväxt, har sett nästan allt annat som ”sidoeffekter”… Du kan läsa mer om ”The Great Acceleration” på IGBP:s hemsida HÄR.

WWF:s ”Living Planet Report” sammanställs vartannat år. I rapporten sammanställs trenderna för den biologiska mångfalden och vårt ekologiska fotavtryck. Det som vi i dagligt tal lite förenklat ofta kallar ”förnyelsebara” resurser.

”Mänskligheten kräver nu 60 procent mer resurser än vad naturen kan producera. I dag lever vi globalt alltså som om vi hade 1,6 jordklot istället för det enda vi har.

I den senaste rapporten, som släpptes globalt 27 oktober 2016, visas att Sverige tillsammans med länder som USA. Kuwait och Australien har störst ekologiskt fotavtryck per capita.  Från att i 2014 års rapport behöva 3,7 jordklot om alla på jorden skulle ta efter vår konsumtion, så motsvarar det svenska fotavtrycket nu 4,2 planeter…!”

…En konsumtionsökning i Sverige motsvarande ”0,5 planeter” på bara 2 år, och det från en redan väldigt hög nivå…

Det är knappast förvånande att de flesta av de länder som har högst ekologiskt fotavtryck per capita är höginkomstländer eller att koldioxid är den största komponenten i fotavtrycket.

Fotavtrycken bara växer…

Och det är inte slut där – eller som Malena Ernman sammanfattar det i sin ”önskelista” inför julen.
…2017 var året då;

• 9 miljoner människor dog av miljöföroreningar.
• över 16 000 vetenskapsmän utfärdade en skarp varning till mänskligheten och förklarade att vi är på väg mot en klimatkatastrof; tiden rinner ifrån oss och vi är inte ens i närheten av att göra det som krävs.
• världens ledande klimatforskare sa att vi har tre år på oss att vända utsläppskurvan kraftigt nedåt för att ha en chans att klara Parisavtalet. Klarar vi inte det så är risken stor att vi startar en negativ spiral av händelser, långt bortom vår kontroll.
• forskare konstaterade att 80 procent av Europas insekter har försvunnit under de senaste 30 åren.
• det rapporterades att världens alla regnskogar nu skövlats så hårt att de inte längre förmår absorbera mer koldioxid än de släpper ut.
• havsis och glaciärer fortsatte att smälta i rekordtakt.
• orkaner och skyfall krävde tusentals dödsoffer, dränkte städer och slog nationer i spillror.
• utsläppskurvan åter vände uppåt samtidigt som mängden koldioxid i atmosfären fortsatte att öka i en hastighet som i ett större geologiskt perspektiv kan liknas med att trycka in WARP-knappen i en Star Trek film.

2017 var också året då världens media fortsatte att ignorera klimatfrågan. Enligt SIFO var miljöfrågor det som syntes minst bland politiska sakfrågor i media samtidigt som den årliga SOM-rapporten konstaterade att ”förändringar i klimatet” är det som oroar oss mest…

”Oroliga” investerare…

En del ansvarskännande investerare har så smått börjat ifrågasätta den närmast skenande resursutarmning som nu blir alltmer synlig, men då kanske inte för den miljöförstöring som sker, utan mest för att det kan finnas risker med råvaruförsörjningen relaterat till företagens möjligheter att fortsätta generera hög avkastning på insatt kapital…

…otroligt ”krasst” kan tyckas, men – försämrad ekonomisk avkastning och ökade risker kan också leda till förändring.

Ojämlikhet…

Den ”snabba och fantastiska” utvecklingen som nämndes tidigare är långt ifrån jämnt fördelad i vårt samhälle, och även om neoliberalerna själva gärna gärna vill ta åt sig äran för ”alla” framsteg i världen, så stämmer det inte – det är inte ens nära sanningen. Dessutom vill de ju inte alls kännas vid ”konsekvenserna”… 

World Economic Forum konstaterar i sin undersökning ”Global Risks 2017” att även om ekonomiska risker inte längre återfinns bland ”Top 5 Risks” varken när det gäller sannolikhet eller påverkan så anger de tillfrågade ”Ökande ojämlikhet när det gäller inkomst och välstånd” som den faktor som är allra mest styrande för den globala utvecklingen, tätt följd av klimatförändringarna och polariseringen i samhället.

Aktuella siffror från Credit Suisse visar att världens rikaste 0,7 % äger 47 % av världens rikedomar, medan världens fattigaste 70 % bara äger 2,7 %. – Det är groteska siffror, för att citera organisationen Oxfam.

Denna enorma koncentration av pengar och makt är ett exempel på hur världen förändrats i grunden. Den globala resursfördelningen ser helt enkelt inte ut som den gjorde för bara två decennier sedan. Vi lever i en ny tid, präglad av ekonomiska förkastningar av närmast seismiska mått. Och det handlar inte bara om de superrika. Nej, det handlar om mycket mer än så.

Och det är inte bara WEF och Oxfam som konstaterar detta. Läser man Nationalekonomen Thomas Piketty:s ”The Economics of Inequality”, eller den fd. chefsekonomen vid världsbanken, serbisk-amerikanske ekonomen och professorn Branko Milanović:s ”Global Ojämlikhet” så målas samma bild av en alltmer accelerande ekonomisk ojämlikhet upp.

Den tilltagande ojämlikheten och den polarisering som automatiskt följer har krattat för två onda ting: plutokrati och populism. De superrika har ökat sitt inflytande på alla andras bekostnad. Pengar över en viss nivå är inte längre pengar, det är makt. Samtidigt har breda folklager blivit allt mer politiskt irrelevanta.

Splittringen mellan ”klasserna” har dramatiska följder: den privata lyxkonsumtionen ökar på bekostnad av den offentliga välfärdskonsumtionen, gemensamma utgifter styrs om från skola och vård till polis och privata säkerhetsföretag, olönsamma regioner överges och platser utan ekonomisk potential i den globala konkurrensen negligeras.

Den globala ojämlikheten är inte bara ekonomisk, den är också direkt relaterad till konsumtion, resursanvändning och utsläpp av växthusgaser mm.

Oxfam redovisar den gravt ojämlika utsläppsfördelningen i  ”Figure 1”.

De rikaste 10% är ansvariga för nästan hälften av alla konsumtionsrelaterade koldioxidutsläpp, medan de fattigaste 50% är ansvariga för knappt 10%.

En person i Västeuropa orsakar i snitt utsläpp på 10 – 13 ton koldioxid per år medan befolkningen i vissa fattiga länder släpper ut så lite som 0,1 ton per år.

Det ska jämföras med den rikaste 1 procenten i USA som släppter ut i snitt 318 ton koldioxid årligen*…!
(*Enligt en studie av ekonomerna Thomas Piketty och Lucas Chancel)

...En fråga man kan ställa sig är; Har vi överhuvudtaget råd med ett så konsumtions- och ekonomifixerat samhälle… 

Global Skatteflykt

…”SAMHÄLLET, finns ju egentligen inte, fria människor är ju individualister – ignorera det”…

Utom synhåll har en mäktig industri vuxit fram sedan 1980-talet i skatteparadis världen över. Panama-papers. Paradis-läckan, Skalbolag, Offshore-bolag, Double irish with a dutch twist – ”kärt” barn har många namn.

Låt oss börja med att titta på de stora multinationella bolagens skatteflykt. I princip skall dessa bolag fördela vinsterna mellan sina olika dotterbolag som om dessa vore självständiga enheter som utbyter varor och tjänster sinsemellan till rådande marknadspriser. I praktiken manipuleras dock ofta priserna vid koncerninterna transaktioner rutinmässigt av redovisningsföretag i skatteparadisen, så att deras globala vinster ska hamna i lågskattejurisdiktioner.

Data framtagna av bl.a den franske ekonomen och assisterande professorn Gabriel Zucman, visar att på global nivå så överförs varje år över >600 miljarder dollar, motsvarande 4 800 miljarder kronor (jmf. Sveriges BNP, 2016: 511 miljarder dollar), artificiellt av multinationella bolag till världens skatteparadis. Den artificiella vinstöverföringen fortsätter att öka, år efter år. T.ex så gör Amerikanska multinationella bolag nu 63 procent av alla sina utländska vinster i sex skatteparadis, framför allt Nederländerna. Det är 20 procentenheter mer än 2006…!

Merparten av förmögenheten i världen tillhör väldigt förmögna människor (de 0,01-0,1 procenten), så bolagens skatteflykt gör bara en liten skara rikare. Och de skatter som de multinationella bolagen ”smiter” från, måste kompenseras genom högre skatter för hushåll med lägre inkomst, vilket gör det svårare för dem att spara och ackumulera kapital. Utan höjda skatter måste annars de offentliga utgifterna minska.

I utvecklingsländer är konsekvenserna av företagens skatteflykt många gånger ännu värre – stora delar av ”skattebasen”, arbetskraften lever ju ofta redan på väldigt låga inkomster och har ingen möjlighet att öka sitt skattebidrag, vilket medför att dessa länders samhällsutveckling kraftigt ”bromsas” eller uteblir…

Men skatteparadisen ökar ojämlikheten på ett än mer direkt sätt. Utöver att hjälpa multinationella bolag att smita undan skatten, så gör offshoreekonomierna det möjligt för ett antal extremt rika individer att dölja sina förmögenheter – från skattmasen, affärspartners, makar eller domare.

Motsvarande tio procent av världens BNP bedöms gömmas undan i skatteparadis av rika individer i form av bankdepositioner, stamaktier, obligationer och fondandelar, oftast genom anonyma skalbolag, stiftelser och truster. Döljandet av tillgångar berövar därmed regeringar på ungefär 155 miljarder euro, motsvarande 1534 miljarder kronor, om året i bl.a. skatteintäkter.

Debatten om vad som ”bara” är skatteplanering och vad som är moraliskt fel, lär väl fortsätta länge – men faktum kvarstår – skatteparadisen är en viktig drivkraft i den globala ojämlikheten, för de som främst tjänar på dem är aktieägarna i de bolag som använder dem för att smita undan skatten…

Makt – tillfaller den med mest pengar…

De neoliberala idéerna om att makt är ”irrelevant” när marknadskrafterna får råda, har ju också  visat sig helt felaktiga. I stället har ju möjligheterna att ”snedvrida” marknaden till sin egen fördel genom att påverka regelverk, lagstiftning och politik bidragit till att korruptionen fortfarande är omfattande.

Det blir ju ganska tydligt när man tittar på Transparency Internationals korruptionsindex för 2016:

Men hur är det med kartan från Transparency International – innehåller den även all ”laglig korruption”?
Som när t.ex. ett demokratiskt system utformas eller ”förvrängs”, på laglig väg, så att det på olika sätt kan påverkas eller styras  av ekonomiska ”bidrag” eller så att systemets företrädare tillåts dra ekonomisk vinning, direkt eller indirekt av de beslut som de fattar.

På senare tid kan man se tendenser till att det har blivit alltmer vanligt att demokratiska system blir ”infiltrerade”, snedvridna och påverkade av de megarika och andra ekonomiska maktkonstellationer. (jmf. plutokrati.)
Ofta sker detta helt öppet, ibland till och med ”helt lagligt” via olika former av samverkan, påverkan och stöd till valkampanjer, massmedikampanjer etc.

Professor Lawrence Lessigs TED-talk om ”Lesterland” från 2013 är minst lika aktuellt idag, kanske t.o.m. ännu mer angeläget.

För en uppdatering av nuläget i USA – se Transparency Internationals alldeles färska undersökning/rapport; ”Corruption in the USA: The difference a year make”

Den alltmer ökande globaliseringen har också lett till att allt färre stora bolagsorganisationer äger allt fler varumärken och därigenom köper sig allt större makt över hur marknaden utvecklas.

Exempel – Utsädesbranschen
Branschen domineras alltmer av ett litet fåtal kemiföretag.(?!) Företag som även är storproducenter av olika jordbrukskemikalier, bekämpningsmedel etc. och därigenom på olika sätt kan styra utvecklingen i den riktning som är mest lönsam för dem som företag.

Genom intensiv lobbying har företagen också lyckats driva fram ”klausuler” i flera stora handelsavtal (NAFTA, CETA, TTIP m.fl) som kraftigt begränsar eller försvårar länders möjlighet att i demokratisk ordning bedriva miljö- och klimatarbete.

ISDS (Investor State Dispute Settlement) – ger företag möjlighet att gå förbi nationella domstolar och stämma stater. Läs mer.

Exempel – Fossilbränsleföretag investerar alltmer i plasttillverkning.
På liknande sätt har fossilbränsleföretag, bl.a. Exxon Mobile och Shell sedan 2010 investerat kraftigt (>180 miljarder dollar) i anläggningar för (över-) produktion av fossilbränslebaserat råmaterial till engångsartiklar i plast. Något som möjliggör en ytterligare ökning av plastproduktionen med upp till 40% under det närmaste årtiondet – på en planet som redan är på gränsen till ”permanent plastförorening”. Läs mer i theGuardians artikel – här.

Slut på idéer…?

Ekonomisk tillväxt framhålls ju nästan alltid som lösningen på ”allt”, men varför ser man i princip aldrig någonsin en ”färdigritad” ekonomisk tillväxtkurva…?

Kan det vara så att ingen någonsin ritar den färdigt för att en kontinuerlig årlig ekonomisk tillväxt på t.ex. 3 %, som politiker och näringslivet ofta förespråkar, över tiden inte blir en linjär kurva, den blir exponentiell, och de flesta av oss har väldigt svårt att riktigt förstå vad exponentiell tillväxt verkligen innebär.

Det neoliberala ekonomiska synsättet innehåller ju inte heller någon tydlig koppling till planetens ”bärförmåga” och än mindre någon ”formel” för ett hållbart samhälle i balans med miljö och klimat.

Istället försöker man beskriva och marknadsföra olika idéer och scenarior som handlar om en losskoppling av ekonomin från resursanvändning och miljöpåverkan – utan att det egentligen finns något som styrker att det faktiskt är möjligt… Inte heller adresserar man det stora överutnyttjande av planetens bärkraft som redan finns ”inbyggt” i business-as-usual.

I försöken att upprätthålla fortsatt ekonomisk tillväxt, dyker det upp alltmer ”desperata och destruktiva” idéer, både från politiskt håll och från näringslivet. Här är några ”vanliga”…

Avreglering av finansmarknaden, sänkta företagsskatter…

Genom avreglering av finansmarknaden och genom sänkningar av företagsbeskattningen hoppas en del kunna frigöra nya produktiva investeringar. Istället skapas det allt oftare spekulationsbubblor, snabbt ökande bostads- och fastighetspriser och skenande skuldsättning.

Finansmarknadens aktörer inspireras alltjämt av neoliberala idéer, kortsiktigt vinstintresse och sätter egenintresset före samhällets intressen. ”Trickle-down ekonomi” har aldrig fungerat, effekten blir istället en alltmer ökande ekonomisk ojämlikhet i samhället.

Minskad byråkrati och minskat regelverk

I sann neoliberal och populistisk anda, finns det de som förespråkar att ta bort ”alla” regler och minimera myndigheternas styrning – låta den fria marknaden styra och därigenom öka den ekonomiska aktiviteten och avkastningen…

Men – Väldigt få regler har ju tillkommit ”utan anledning…!”

Att ompröva regler baserat på vetenskaplig grund och demokratiska principer är något som pågår hela tiden i ett samhälle som utvecklas, men att göra det baserat på den ”fria marknadens” önskemål är mest en populistisk önskedröm – det finns alltför många hänsyn som inte bara kan negligeras till förmån för ekonomisk vinning. T.ex. miljöhänsyn, mångfald, arbetsrätt, mänskliga rättigheter, jämlikhet, konkurrensvillkor, krav på kontinuitet, ansvarsfrågor etc.

...om den fria marknaden nu är så bra på att hantera ”allt”, så att inte regler etc. behövs – varför har vi då behövt skapa alla dessa regler, de flesta har ju faktiskt tillkommit under tiden som neoliberalismen blomstrat… 

Privatisering av offentliga verksamheter

En del försöker skapa ”privat offentlig verksamhet” och ”effektivisera” allt från elnät, järnvägar, vägar, sjukhus, skolor, fängelser mm. Inte sällan genom att åberopa individens frihet och valfrihet.
Effekten blir alltför ofta att den egentliga samhällsnyttan väldigt snabbt underordnas ekonomisk nytta.
Det är oerhört svårt att definiera ett utbrutet ”samhällskontrakt” så att den samhällsnytta som avses, faktiskt erhålls. Något som bl.a även riksrevisionen påtalar.

Exempel; ”privata fängelser”
Om en privat entreprenör driver fängelseverksamhet, hur skall ”incitamentet” då se ut?

  – rehabiliteringsprogram kostar mycket pengar = påverkar entreprenörens ekonomiska vinst negativt.
  – fångar som inte rehabiliterats släpps ut och begår (statistiskt ”ofta”) nya brott = ökade samhällskostnader.
  – mer brottslighet i samhället driver fram krav på ”hårdare tag” = fler poliser och fler och längre fängelsestraff.
  – fler fångar i fängelset = påverkar fängelseentreprenörens ekonomiska vinst positivt.

I det här exemplet får samhället betala minst ”två” gånger – mer pengar till fängelseentreprenören och ökande kriminalitet, och därmed dessutom följdkostnader och oro i samhället…

Ibland hävdar neoliberala förespråkare att avtalsformer med Offentlig-Privat Samverkan (OPS eller PPP) är fördelaktiga och ”nödvändiga” och att man hellre än genom offentlig upplåning låter den privata marknaden stå för finansieringen.

Nobelpristagaren och nationalekonomen, Paul Krugmans kommentar till detta är väl ganska ”talande”:
”Vad ska vi med privat kapital till när staten kan låna så mycket billigare själva?

Värdering/Prissättning av ”ekosystemtjänster”

En del försöker, på olika sätt, föra in naturens olika ”tillgångar” och ”nyttor” i nationalräkenskaperna genom att tilldela dem ekonomiskt värde. Ett förfarande som väldigt lätt kan förväxlas med ”att sätta ett pris på”.

Enligt Wikipedia;
”Ekosystemtjänster är de funktioner hos ekosystem som gynnar människor, det vill säga upprätthåller eller förbättrar människors välmående och livsvillkor…”

Wikipedias förklaring i sig kan lätt tolkas som en brist på insikt om hur allt vi gör får konsekvenser och att vi bara är en liten, liten del av oräkneliga komplexa samband och kretslopp…

Att värdera vår miljö och förutsättningarna för vår existens baserat på ett av människan konstruerat betalningssystem som inte har någon reell koppling till våra naturresurser, utan i huvudsak utgörs av pengar som har ett värde bara eftersom de uppfattas som att de har ett värde (FIAT-money)…

Hur skulle t.ex. närhet till naturen, upplevelsen av en utsikt, bins pollinering, balansen av syrehalten i havet, vindens eroderande verkan, istäckets solljus-reflekterande effekt, monsunens nyttor eller regenerering av mylla någonsin kunna väderas eller ersättas med pengar? Hur skulle en sådan prissättning någonsin kunna bli ”rätt”? vems intressen skall väga tyngst, vem tillgodoser t.ex. att värderingen även gäller för kommande generationer, vem tillgodoser och värderar nyttan för andra delar av kretsloppet?

…Pengar är ett verktyg som vi kan använda när vi byter varor och tjänster med varandra – de är fullständigt otillräckliga när det gäller att värdera vår livskvalitét och vår existens på den här planeten…

Planeten och vårt samhälle är inte beroende av ekonomin – däremot gäller det omvända fullt ut!

Nya idéer…

De senaste decennierna har vårt nuvarande neoliberala synsätt och evig-tillväxt paradigm, tagit oss till randen av ekologisk, social och ekonomisk kollaps. För första gången har mänskligheten nu kapaciteten att påverka (och förstöra) de kritiska funktionerna i vårt eget livsuppehållande system. 

Vi måste skyndsamt förändra vårt ekonomiska paradigm från evig tillväxt och ohejdad konsumtion till en regenerativ utveckling i balans med miljön och vårt samhälle.

”Insanity is doing the same thing over and over again and expecting different results”

 – Albert Einstein –

Den eviga tillväxten och därmed exponentiella tillväxtkurvan är kanske det mest kritiska för oss nu. Den har en långsam tillväxttakt i början, sedan ökar takten och så småningom rusar kurvan i höjden. När man hittar detta tillväxtmönster på andra ställen i biosfären så är det oftast förknippat med sjukdom och död. Det är på detta sätt som t.ex. cancer växer. [!]

Ett sifferexempel, exponentiell tillväxt: Vid 3% årlig tillväxt fördubblas ”startnivån” på 24 år. Vid 6% på 12 år.
(En bra formel för approximering är: ”70 / tillväxttakten i % = Antalet år till fördubbling”)

”Om någon vid tiden för Jesu födelse hade investerat 1 penny till 4% årlig ränta, hade man år 1750 kunnat köpa en guldklimp av samma vikt som vår planet. 1990 skulle man ha kunnat köpa 12.246 sådana klimpar… ”

Det finns många analyser kring problemen med vår nuvarande ekonomiska modell. Det finns också mängder av idéer och förslag på förändring.

Läser man t.ex. ”The Great Disruption” av Paul Gilding, ”Ekonomi utan ränta och inflation” av Margrit Kennedy, ”A Good Disruption” av Martin R.Stuchtey/Per-Anders Enkvist/Klaus Zumwinkel, ”The Economics of Inequality” och ”Kapitalet i tjugoförsta århundradet” av Thomas Piketty så finns det stor samstämmighet i problemställningen.

Den mest lättillgängliga sammanställningen av både problemen och tydliga idéer kring lösningarna är troligen Doughnut Economics av Kate Raworth. Här inkluderas även ekologin, våra ”Planetära Gränser” (Will Steffen, Stockholm Resilience Centre) och våra sociala problemställningar med en koppling till de ”Globala Målen” för hållbar utveckling, på ett överskådligt och smått genialiskt sätt.

Läs mer om Doughnut Economics och se de 7 korta och väldigt informativa animationerna – Här!

…från oändlig tillväxt till blomstrande utveckling i balans…