Utan affärsnytta – ingen hållbarhet…!

Det är lite tragiskt egentligen, att gång på gång höra företrädare för näringslivet uttrycka att ”När näringslivet får ta hand om hållbarhetsfrågan, då kommer det att hända saker…!”
Nu senast tror jag det var en företrädare för en revisionsfirma som i samband med lagstiftningen om CSRD/ESRS uttalade sin glädje över att äntligen får näringslivet ta ansvar för den hållbara utvecklingen.

Övertron på att EU:s nya lagstiftning om hållbarhetsredovisning (CSRD/ESRS) skall leda till att näringslivet snabbt blir hållbart är otrolig. Det är som om man tror att; ”om vi bara har riktigt mycket dokumentation” så kommer det att ske…
Som om decennier av neoliberal lössläppt marknadsekonomi, i ett slag, skulle ersättas av omtänksamhet och hänsyn till vårt samhälle och vår miljö…

I en aktuell undersökning (Hösten 2023) från IBM Institute for business value, tillfrågades 5.000 chefer i 22 branscher och 22 länder, om hur de ser på hållbarhet. Undersökningen visade att affärsnytta ansågs helt avgörande för att motivera hållbarhetsinvesteringar. Endast 17 % av de tillfrågade angav att det är tillräckligt att ”bara” uppfylla hållbarhetsmålen för att motivera investeringar.

83% av cheferna villkorar hållbarhetsinvesteringar med att de måste tillföra affärsnytta!

Naturligtvis kan bedömningen för vad ”tillföra affärsnytta” innebär, variera ganska rejält. Kanske är det t.o.m så att tröskeln för ”affärsnytta” sänkts något på senare tid… Men låt mig gissa; Det innebär med stor sannolikhet inte minskad omsättning och/eller lönsamhet.

För att rädda mänskligheten från en akut klimat- och hållbarhetskris kräver alltså en mycket övervägande majoritet av företagens chefer att åtgärderna samtidigt måste tillföra affärsnytta – krasst; ”Om man inte kan tjäna pengar på att förhindra krisen, så är det inte aktuellt…”

Sextiotvå år efter Rachel Carsons bok; Tyst Vår, trettiotvå år efter att världens alla länder höll det första stora mötet om miljö och utveckling (Earth Summit, Rio 1992) och snart tio år efter att världens alla länder skrev under Parisavtalet och FN:s Globala Mål för Hållbar utveckling har vi alltså inte kommit längre…

Hur kommer det sig? Låt oss titta på det med hjälp av en vetenskaplig modell för hur innovationer och idéer sprids:

Diffusion of innovation – Crossing ”the chasm”

1962 publicerade sociologen Everett Rogers boken Diffusion of Innovations. I boken klassificerade han konsumenter i grupper utifrån deras köpbeteende. Klassificering baserade han på forskning från över 500 diffusionsstudier. Idag är modellen välkänd som Technology Adoption Life Cycle. Denna modell beskriver uttömmande antagandet eller acceptansen av en ny teknisk produkt eller innovation. I boken Crossing the Chasm utvecklar Geoffrey Moore teknikerna för att framgångsrikt rikta in sig på olika kundgrupper i diffusionslivscykeln.

Technology Adoption Iife Cycle

Låt oss ta en titt på de olika grupperna och samtidigt försöka koppla dem till hållbar utveckling.

SENA MAJORITETEN (ca 35%)
Här hittar vi de konservativa. De som är lite mer motvilliga till förändring och egentligen tycker att; ”det är väl ganska bra som det är…” Men om majoriteten (>51%) väljer en annan väg följer de också med.

FÖRNEKARNA (ca 16%)
Här hittar vi klimatförnekarna och skeptikerna. De tror inte att klimatkrisen är så allvarlig. De vill inte ha förändring.
Den enda möjligheten att få dem att ändra sig är att de ställs inför ”fullbordat faktum”, att deras ”sanning” inte längre existerar. – ”Glöm dem”, de kommer aldrig att bidra till en hållbar utveckling. Det bästa man kan hoppas på är att de till slut ”motvilligt” accepterar den. Men se upp! De kommer att motarbeta varje ansats till förändring.

Avgrunden (The chasm)

Mellan de första två och de övriga grupperna finns det som Moore kallar ”The chasm” – avgrunden / klyftan.

Tekniska innovationer eller nya idéer som inte förmår att överbrygga ”avgrunden” har liten eller ingen möjlighet att bli ”allmänt accepterade” i samhället. De kan intressera den första gruppen och kanske existera under en tid men aldrig nå den spridning som behövs för att bli en naturlig del av samhället.

För att den hållbara utvecklingen skall bli ”självgående” räcker det inte att få med innovatörerna och visionärerna. Vi måste nå nästa grupp, den tidiga majoriteten. Det är den här brytpunkten, mellan 15-20% innovationsspridning, som är helt avgörande.

För att övertyga de som befinner sig på andra sidan ”avgrunden” behövs något helt annat än de utmaningar och möjligheter som triggat innovatörerna och visionärerna till att påbörja sin omställning.

En väldigt stor andel av företagen, på andra sidan ”avgrunden”, leds inte av visionärer och innovatörer. De leds av personer som är bra på att bedriva existerande verksamhet (”förvaltare”) ofta med ekonomisk utbildning och bakgrund.
Här är det idag fortfarande en neoliberal världsbild, klassisk marknadsekonomi och Milton Friedmans ”The Business of Business is Business” som mestadels råder.

Formuleringen av ”framgång” i de här företagen sammanfaller ofta med Kap. 3, §3 i aktiebolagslagen; ”…syftet är att ge vinst till fördelning mellan aktieägarna…” I den här ”världsbilden” kan framgång aldrig mätas i något annat än ekonomisk avkastning/vinst…

Benägenheten att ”ta risker” bland de här företagen är begränsad. De kommer inte att satsa på hållbarhet förrän de ser att innovatörernas och visionärernas ansträngningar och lösningar faktiskt fungerar – det vill säga: fungerar enligt deras egen definition av framgång.

I den här gruppen använder man ofta begrepp som: ”Hållbarhet är en prioriterad fråga” och ”Frågan har flyttats högre upp på agendan”…

Affärsnytta, annars blir det ingen hållbar utveckling

Men kan det verkligen vara så, som IBM:s undersökning säger, att mer än åtta av tio chefer (83%) i näringslivet fortfarande anser att lönsamheten i organisationen är viktigare än mänsklighetens fortsatta existens?

Tyvärr måste det korta svaret bli: Ja! 

Läs mer om dagens ohållbara ledarskap i en tidigare artikel: ”Hållbart ledarskap – mycket större än lagefterlevnad!”

Eftersom den svenska Aktiebolagslagen Kap.3 §3 t.o.m, som ”default”, anger att: ”Om bolagets verksamhet helt eller delvis skall ha ett annat syfte än att ge vinst till fördelning mellan aktieägarna, skall detta anges i bolagsordningen.” Ser sig många VD:ar t.o.m ”enligt lag förpliktigade” att först och främst leverera ekonomisk vinst till ägarna! Allt annat har lägre prioritet

Otillräcklig kunskap

Om man i relation till detta också tittar på kunskapsnivån avseende hållbarhet i företagens styrelser, så blir det ännu mer skrämmande. Så här skriver organisationen ”Climate Action 100+”* i sin senaste benchmark-rapport (Okt 2023):

De flesta företags styrelser har inte tillräckliga förmågor/kompetenser för att bedöma och hantera
klimatrisker och möjligheter:
25 % av företagen säger att de bedömer sina styrelsers kompetenser med avseende på att hantera klimatrisker och möjligheter, men endast 5 % av dem uppger några detaljer om vilka kriterier de använder för att bedöma sina styrelsers klimatkompetens, och redovisa vilka åtgärder de vidtar för att förbättra dessa kompetenser.

Frågor man kan ställa sig är naturligtvis: Vem säkerställer att styrelsen har tillräcklig kompetens när det gäller hållbarhets- och klimatfrågor? Vad är tillräcklig kompetens? Hur ser kunskapsläget ut bland de ägare som väljer styrelsen? Vilka drivkrafter och agendor finns bland aktieägarna?
(I synnerhet mot bakgrund av hur medlemmarna i ”Climate Action 100+” rapporterat)

*/ Climate Action 100+ är ett globalt investerarlett (>600 investerare) initiativ som syftar till att säkerställa att världens största företagsutsläppare av växthusgaser vidtar lämpliga åtgärder mot klimatförändringar för att minska finansiella risker och för att maximera det långsiktiga värdet av tillgångar.

Men – även om kunskapen finns; Innebär det då att egenintresset i ”att generera ekonomisk vinst” omedelbart skulle underordnas mänsklighetens och planetens välmående. Eller skulle den ekonomiska ”drivkraft, girighet och egoism” som 80 år av neoliberal marknadsekonomi skapat, fortsätta att dominera? 

Räcker mer hållbarhetsredovisning till för att ta oss över ”avgrunden” och få till en hållbar utveckling?

Möjligen kan den del av redovisningen som handlar om omvärldens påverkan på företagets ekonomi (ekonomisk risk) tilldra sig viss uppmärksamhet, medan intresset för företagets påverkan på samhället och miljön är betydligt mer tveksamt.

En fråga man också kan ställa sig; Vem skall läsa alla dessa hållbarhetsrapporter? (> 4.100 bara i Sverige)

IBM:s undersökning visade att väldigt många organisationer närmar sig hållbarhet som en redovisnings- eller rapporteringsövning snarare än en förändringsresa.

Företagens satsningar på hållbarhetsredovisning översteg satsningarna på hållbara innovationer med >43%.

Undersökningen visar inte om företagen har allokerat pengar till hållbarhetsredovisning från en sedan tidigare beslutad hållbarhetsbudget eller om de, pga att bl.a EU lagstiftat om obligatorisk redovisning, anslagit extra pengar för just detta. Om det senare är fallet, är det ju ännu tydligare att företagen ser det som en ”redovisnings- och rapporteringsövning”.

Man kan väl tänka sig att IBM, som potentiell leverantör av programvaror mm för analys och upprättande av hållbarhetsredovisningar, mest är intresserade av hur mycket pengar som företagen kan tänkas satsa inom deras ”område”…

I nuläget spenderar alltså mer än 50.000* europeiska företag, varav ca 4.100 svenska, 59% av de pengar som de avsatt för ”hållbarhet” på att skapa hållbarhetsredovisningar för att uppfylla EU:s nya lagstiftning (CSRD/ESRS). 17% av cheferna i dessa företag (8.500 / 697 st) kan tänka sig att göra investeringar i sin verksamhet ”bara” för att uppfylla de hållbarhetsmål som man enligt lagstiftningen måste ställa upp. För resterande 42.500 / 3.400 företag (83%) räcker inte detta, målen måste dessutom tillföra affärsnytta om investeringar skall göras.

Undrar hur det överordnade kravet på ”affärsnytta” påverkar när företagen utformar sina hållbarhetsmål?
Prioriteras en hållbar framtid för våra barn och kommande generationer före målen om ekonomisk vinst, tillväxt etc

Som tur är ställer i alla fall CSRD/ESRS är att den ställer krav på redovisning av utsläppssiffror som ”absoluta tal”.
Relativa totala utsläppssiffror relaterade till omsättning skall dock även fortsättningsvis anges i enlighet med ”Regulation (EU) 2019/2088”.

En gissning: ”Kg CO₂-utsläpp per omsatt Euro” kommer fortsätta att vara ett populärt jämförelsetal i finanskretsar…
(Så enkelt det är att göra en oerhört komplex hållbarhetsfråga till ett endimensionellt mätetal…)

*/De 50.000 europeiska företagen avser de företag som ingår bland de som först skall redovisa. I Europa finns dessutom ca 23 miljoner SME-företag där många enligt lagstiftningen skall hållbarhetsredovisa i nästa omgång… och sedan tillkommer förstås alla företag i resten av världen…

Låt oss titta lite på några olika aspekter av hållbarhetsredovisning och CSRD/ESRS:

Vi måste ju först mäta för att veta vad vi behöver göra…

Detta är ju ett argument som man ser ganska ofta. Det är naturligtvis bra att ha bra kunskap om sin verksamhet och det är också bra att ha kunskap om vilka konsekvenser verksamheten man bedriver verkligen har. Just den ”kunskapen” har det ju verkligen varit si och så med historiskt.

Men samtidigt – Det är lite som en repetition av något man hört många gånger förut:

Mäta förresten, när det t.ex gäller redovisning av ett företags CO₂-utsläpp handlar det ju inte alls om att mäta. Det är ju i praktiken helt omöjligt. Istället handlar det om en stor mängd antaganden, avancerade bedömningar, schablonsiffror, allokeringar etc.

I ett större perspektiv är ju den här klyschan ännu mer felaktig – t.ex så används BNP fortfarande, tvärtemot begreppets skapares bättre vetande, ofta som mått på ett lands välstånd.
(Ett mätetal som bara redovisar ekonomisk aktivitet oavsett om den tillför välmående eller ej…?)

Läs mer om målstyrning etc i artikeln:   ”Hållbart Ledarskap – Målhysteri och skygglappar…”

Ta också en titt på bilden här ovan: ”Carbon Tunnel Vision – 2.0” – i bilden finns alla de 169 delmålen ingående i Agenda 2030, de 23 etappmålen (2030) ingående i Konventionen om Biologisk Mångfald (CBD), de 9 planetära gränserna, de 18 Svenska miljömålen, FN:s mänskliga rättigheter m.fl. Tillsammans ger alla dessa (>250) mål en fingervisning om vad som förväntas/krävs av en hållbar värld. De flesta av dem har inbördes kopplingar och beroenden. Många av dem är antagna och ratificerade av i stort sett alla världens länder. De allra flesta av dem har alla länder dessutom lovat att uppfylla senast till år 2030 – tjugo år innan Parisavtalets krav på NettoNoll-utsläpp av koldioxid måste nås…

Kan någon i vårt oerhört komplexa samhälle och miljö avgöra vad som verkligen är rätt sak att mäta?

Ekonomin i ena vågskålen – Samhällsnytta och Miljönytta i den andra

CSRD:s betraktelsesätt, att det finns två väsentlighetsområden; ”Ekonomi” respektive ”Samhälle & Miljö”, riskerar att cementera ett synsätt som är i grunden felaktigt. Ett synsätt som förstärker det som så tydligt framgår av IBM:s undersökning; ”Hållbarhetsinvesteringar villkoras med att de måste tillföra affärsnytta.”

Läs mer om den skeva synen på ekonomins betydelse: ” Är ekonomin inte längre en del av samhället…?”

Ännu fler påhittade systemgränser – minskar den övergripande helhetssynen ännu mer!

En högst påtaglig följd av EU:s nya redovisningskrav är att det förstärker gamla och skapar mängder av påhittade nya systemgränser (i princip en per företag), på bekostnad av en mer övergripande helhetssyn.

All analys/redovisning i CSRD utgår från det egna företaget, leverantörskedjor studeras uppströms och nerströms det egna företaget, målsättningar ställs upp för det egna företaget, hjälpmedel för datainsamling konfigureras för den egna affärsmodellen, förändringar mäts mot en referenspunkt för det egna företaget o.s.v.

Partiskheten som omedvetet eller medvetet uppstår när ett företag själva skall bedöma sin påverkan på samhället och miljön är ofrånkomlig. Tillsammans med vår oförmåga att förstå komplexa system och effekten av påhittade systemgränser leder den oundvikligen till att systemövergripande negativa konsekvenser underskattas, samtidigt som positiva överskattas.

Det finns många exempel på hur fokuset på det egna företaget många gånger går ”stick i stäv” med utvecklingen av ett hållbart samhälle (Suboptimering). Teknisk utveckling inom påhittade systemgränser syftar, nästan alltid, till att skapa egna fördelar. Inte sällan på bekostnad av övergripande framsteg.

Ibland framförs självkörande bilar som en framtidslösning för minskad biltrafik. (Genom delning/samnyttjande etc.)
Den mest troliga effekten är istället att grupper som tidigare inte kunnat köra/använda bil (t.ex barn till fotbollsträning/skola, äldre, berusade, körkortslösa o.s.v.) då också kan välja bilen – med ökad trafik som följd… 

Ett exempel med anknytning till hållbarhetsredovisning:
En biltillverkare byter drivlina från förbränningsmotorer till elektriska motorer.

• Tillverkarens hållbarhetsredovisning redovisar kraftigt sänkta utsläpp av koldioxid framförallt i Scope 3, nedströms.
• Ekonomiskt visar förändringen minst likvärdig, eller kanske t.o.m ökad omsättning och lönsamhet. (Ökad affärsnytta)
• Företagets egna riskbedömning med avseende på såväl miljö som ekonomi visar minskad risk.
• Biltillverkarens produktionskapacitet kan bibehållas eller kanske t.o.m. ökas…
• Den samlade ”nyttan” som redovisas i hållbarhetsrapporten gör biltillverkaren högintressant för finansmarknaden.

Samtidigt, i samhället och miljön:

• Vetenskapliga studier visar att; ”eftersom bilen inte längre släpper ut CO₂”, så används den mer – ökad trafik.
• Kopplingen mellan ökad biltrafik och ökat antal trafikolyckor är sedan länge fastställd.
• Vägslitaget är direkt relaterat till trafikintensitet. Elbilar är dessutom i genomsnitt tyngre vilket också ökar slitage.
• Utsläppen av vägdamm och däckrester ökar
• Mer biltrafik ökar behovet av mer hårdgjorda ytor, vägar, gator, parkeringsytor etc.
• Stads- och samhällsplanering fortsätter att baseras på biltrafik. Kollektivtrafik, cykel, gående etc. nedprioriteras.
  (I Sverige finns idag ca 42 m² bostadsyta per capita. Det finns samtidigt >50 m² parkeringsyta per capita.)
• Behovet av råvaror (bl.a stål, gummi, plast, litium..) för biltillverkning ökar.
• Behovet av energiproduktion ökar
• Behovet av laddningsinfrastruktur ökar
• Bilen betydelse som statusmarkör ökar. (Elbilar är generellt dyrare..) Ägaren kan nu dessutom framställa sig som ”miljövänlig” och behöver inte längre ”skämmas” för sitt bilkörande, eller för bilstorleken.
• o.s.v…

Två frågor:

1. Skapar elektrifieringen av bilarna ett hållbart samhälle eller är huvudsyftet att rädda bilindustrin (och dess ägare)?
2. Bidrar kravet på biltillverkaren, att hållbarhetsredovisa, till att skapa ett hållbart samhälle?

Slutkommentar

Med tanke på hur man från EU framhåller de olika ”hållbarhetsinitiativen” (Taxonomin, CSRD, ESRS mm) som led i att skapa en ”hållbar europeisk ekonomi” är det lite tveksamt vad som kommer att uppnås.

Om man dessutom beaktar hur politiker på internationell-, EU- och nationell nivå oupphörligen proklamerar att vi måste ”få igång ekonomin”, ”öka den ekonomiska tillväxten” o.s.v, är det kanske mest troligt att utvecklingen följer ”Jevons paradox” och att alla ansträngningar för att minska konsekvenserna från näringslivet snabbt ”äts upp” av krav på ökad ekonomisk tillväxt.

Att upphöja ekonomin, ett i samhället inkorporerat verktyg, till ett övergripande hållbarhetsmål[?] och lagstifta att det har samma väsentlighet/prioritet som ett välmående samhälle och en välmående planet, förstärker bara vår oförmåga/ovilja att förstå vad verkligt hållbar utveckling innebär?

En ”hållbar” ekonomi är inte ett hållbarhetsmål.

Målet är och kommer alltid att vara ett välmående samhälle på en välmående planet – för oss och kommande generationer.

Ekonomin är och kommer alltid att ”bara” vara ett av flera verktyg, skapat av oss människor och inkorporerat i vårt samhälle. Ett verktyg som vi kan använda för att uppnå de verkliga målen. Om verktyget inte bidrar till de verkliga målet, är det verktyget som måste förändras. Läs mer: ”Är ekonomin inte längre en del av samhället…?”

Einsteins kloka ord; ”Problem kan inte lösas med samma tankesätt som skapade dem. Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka”, har väl aldrig varit mer aktuella.

Det framstår som ganska uppenbart att de som finansierar ödeläggelsen av vår planet, vår miljö och vårt samhälle fäster ganska liten betydelse vid vad som står i hållbarhetsrapporter. Deras syn på en hållbar ekonomi stavas bara ROI.
(Return On Investment)

Tyvärr kommer nog inte ytterligare lagstiftning om ännu mer hållbarhetsredovisning att ändra på detta. Risken är att det bara fördröjer mer kraftfulla åtgärder till en tidpunkt där klimatets ”tippningspunkter” redan har överskridits och vår möjlighet att påverka utvecklingen har gått förlorad…