Evig tillväxt på EN planet – utopisk faktaförnekelse!
(Ovanstående bild i större format hittar du HÄR)
Bilden ovan härstammar ursprungligen från rapporten ”Limits to Growth” och de scenarior som simuleringar i datormodellen ”World3” redovisade. Rapporten har fått både negativ och positiv kritik genom åren men har också uppdaterats, validerats och jämförts med uppmätt verklig utveckling. Bilden har kompletterats med en kurva för global medeltemperatur och trender/prognoser från andra källor.
Tillväxt är troligen näringslivets (och politikens) absolut mest ”heliga ko”. Ett begrepp som absolut inte får ifrågasättas.
Det är så tabubelagt att det knappt ens får förekomma i debatten, annat än i positiva ordalag. Varje försök att föra en sansad diskussion kring ämnet leder ofelbart till radikala utbrott och ”idiotförklaringar” från olika håll.
Det hindrar inte att jag Ibland ställer mig frågan: ”Är vi människor helt dumma i huvudet?”
Vi har EN planet. Det är den enda vi hittills har hittat i hela universum med livsvillkor där vi människor kan leva.
Föreställningen att vi kan ha evig tillväxt på denna enda planet med dess begränsade resurser. Är så korkad att den egentligen inte ens skulle behöva diskuteras. Men trots att även den mest outbildade eller okunniga fattar konceptet; ”om maten tar slut – finns det inte mer att äta”. Så har det skrivits spaltkilometer och mängder av avhandlingar på temat ”tillväxt”…
Genom århundraden av forskning har vi skaffat oss en tämligen god bild av hur den här unika planetens olika system och kretslopp fungerar.
Vi vet bland annat att:
–
- Den materia som finns på planeten är den enda vi har, det kommer inte till någon ny materia från något mystiskt ymnighetshorn.
- Det enda som kommer till utifrån, är solenergi. Energi är också det enda som lämnar planeten.
- Fotosyntesen är motorn för allting. Den ”enda” storskaliga process som med hjälp av solens energi kan skapa syre samtidigt som den omvandlar koldioxid till en av naturens viktigaste byggnadsdelar – kol.
FSSD, fig.4 – kretsloppen
På denna unika planet har vi människor under många tusen år utvecklats och tillsammans byggt upp ETT mänskligt samhälle. Ett samhälle som under många tusen år fungerat i samexistens med naturen och alla dess komplexa system.
Nu kommer vi till den ”dumma biten”. [Läs ”idiotiska”]
I det här samhället har vi människor, väldigt nyligen, skapat ett näringsliv (och politiska system) som har utsett evig tillväxt till sin heliga Graal! En ideologi och självupptagen illusion som tror att den ekonomiska marknaden löser alla problem.
Det negativa: Trots att vi under årtionden har kunnat se, med hjälp av forskning och på senare tid alltmer i verkligheten, hur både vårt samhälle och vår planets komplexa system allvarligt skadas av denna påhittade illusion. Väljer vi att inget göra! För det är ett val – systemet och illusionen är till 100% skapad av oss människor. Vi väljer att inte göra någonting!.
Den enda egentliga jämförelse av detta beteende som går att göra med någon annan företeelse på planeten är med cancerceller. De växer tills ”värdorganet” eller ”värddjuret” dör – en otroligt hemsk jämförelse.
Det positiva: De här systemen (näringslivet och politiken) är till 100% skapade av oss människor. Därmed är de också till 100% möjliga att förändra – om vi vill!
Evig tillväxt är oförenligt med system i balans.
Det som präglar de flesta av planetens alla kretslopp och system är strävan efter jämvikt / balans (ekvilibrium.)
Detta gäller både i den geografiskt lilla (lokala) och den stora (globala) skalan. Det gäller också oavsett tidsskala. Nutid, vår generation eller geologiska tidsskalor över miljoner/miljarder år.
När vi pratar om klimatkris tolkas det ofta som att det är klimatet som är i kris. Att planetens olika system och kretslopp är på väg att förstöras, det är i och för sig sant, men…
Är vi människor så korkade att vi inte förstår att planeten egentligen inte bryr sig. Den har varit med om så otroligt mycket större förändringar än de som just nu är aktuella. Det vi människor håller på med är att i allt snabbare takt förstöra livsvillkoren för vår egen art och förpassa oss själva till en liten, liten parentes i planetens långa historia.
Den 21 April inträffade Sweden Overshoot Day.
Det betyder att om alla människor på planeten skulle leva med svensk levnadsstandard och konsumtionsnivå. Skulle jordens totala kapacitet att årligen återskapa de resurser som vi förbrukar (m.a.o jordens bärkraft) ta slut den 21 April.
Vi behöver alltså, redan idag, resurserna från nästan FYRA jordklot för att försörja vår nuvarande livsstil.
I ett globalt perspektiv inträffar Earth Overshoot Day den 25 Juli, och globalt behöver vi alltså, redan idag, resurserna från >1,8 planeter för att försörja hela mänsklighetens nuvarande genomsnittliga livsstil.
Effekterna av detta överutnyttjande är massutrotning av växter och djur och en katastrofal utarmning av jordens alla system och resurser.
I denna högst påtagliga verklighet har vi alltså ett näringsliv (och politiska system) som fortfarande använder Tillväxt som sitt mantra. De som skriker högst är dessutom oftast de som redan har det bäst i vårt samhälle! Många gånger de som lever i ett närmast ofattbart överflöd.
Allt som hyllar tillväxt ses som positivt medan minskning av vårt ”extrema” överutnyttjande ses som någonting negativt…
Om inte detta är definitionen av ett dysfunktionellt system. Vet jag inte hur man skall definiera ett sådant.
I alla andra sammanhang skulle vårt nuvarande korkade beteende närmast betecknas som ett löjeväckande ”Pyramidspel”, ”Ponzibedrägeri” eller ”Ebberöds Bank”.
Ekonomisk frikoppling – en livsfarlig myt!
Det slår aldrig fel. Så snart frågan om tillväxt diskuteras, dyker det upp argument som sägs bevisa att vi kan ha evig ekonomisk tillväxt genom att frikoppla ekonomin från resursanvändningen.
I svenskt perspektiv pekar man ofta på hur koldioxidutsläppen minskat samtidigt som BNP fortsatt att öka.
Att outsourcingen av produktion och importen av varor samtidigt ökat i motsvarande takt är det ju ”bekvämt” att utelämna i sammanhanget.
Att omvandla mer konsumtion av produkter till konsumtion av tjänster innebär naturligtvis en förbättring med hänsyn till resursanvändningen. Men en väldigt stor andel av det vi konsumerar kräver ändå resursanvändning och så länge det är tabu att diskutera förändring av beteende och minskad konsumtion. Fortsätter ”ekonomisk frikoppling” att vara en myt.
Det finns absolut inget exempel på lyckad ”ekonomisk frikoppling” i en skala som är ens i närheten av vad som krävs för att nå FN:s Globala Mål för hållbar utveckling (2030) eller Parisavtalets mål om nollutsläpp av koldioxid (2050). Det är en myt!
Ganska nyligen såg jag en bild i Wikipedia som ofta framförs som ”bevis” för att ekonomisk frikoppling är möjlig. Den avser dock bara kopplingen ”Ekonomisk tillväxt – CO2-emissioner” och säger egentligen inget om resursanvändning, degradering av planetära system etc.
Det finns däremot oerhört mycket forskning och bevis för hur tätt kopplad ekonomisk aktivitet/utveckling och resursanvändning är. Inte minst när det gäller användningen av billiga fossila energikällor.
Vad skall ”frikopplade pengar” användas till…?
En tankeövning som man också måste göra är: ”Om en verksamhet kan frikopplas till 100% från resursanvändningen med bibehållen ekonomisk avkastning – vad kommer då denna avkastning, dessa pengar, att användas till…?
Att ”bada i” som Joakim von Anka eller vad?
Svaret är: Fortsatt konsumtion!
Pengar skapades av oss människor för att underlätta byteshandel av varor och tjänster. Än idag är det pengars enda syfte. Även om komplicerade transaktioner och diffusa systembegrepp gärna försöker vilseleda. Pengar representerar ett ekonomiskt ”värde”. Om du inte kan köpa någonting för dem är de i praktiken helt värdelösa.
Ett par exempel: Om det inte finns någon mat att köpa är pengar fullständigt värdelösa för att mätta din hungrande mage.
Om avsmältningen av Antarktis passerar sin ”klimatbrytpunkt” kan inte alla pengar som finns i världen vända på den utvecklingen. Om en djurart dör ut, kan inga pengar i världen återskapa den…
Cirkulär ekonomi – på ”riktigt”?
Cirkulärt ”någonting” är väl, efter ESRS, ett av de mest frekventa modeorden just nu inom hållbar utveckling? Det pratas om cirkulärt byggande, cirkulär klädindustri, cirkulär matproduktion o.s.v.
Tanken är god. En förändring i den riktningen är dessutom helt nödvändig för vår överlevnad!
Men: Det vi ser idag handlar nästan uteslutande om ”återbruk” eller andra initiativ typ: ”second-hand” för att öka produkters livslängd. Inget ont om detta, det kan vara ett steg i rätt riktning och det behövs verkligen.
Men det riskerar samtidigt att leda till en begreppsinflation av begreppet ”Cirkulär ekonomi”.
En cirkulär ekonomi- och resursanvändning måste alltid grundas på planetens (och samhällets) bärkraft.
Hur mycket resurser kan planetens uthålligt bidra med till en befolkning på 10-11 miljarder människor. Hur måste då vårt samhälle och vår konsumtion se ut och fungera.
Den kan inte, som idag, utgå från att dagens ohållbara ekonomiska och konsumtionsmässiga livsstil (i välbeställda delar av samhället) till varje pris skall upprätthållas.
När t.ex H&M pratar om ”Let’s close the loop” handlar det aldrig om hur många nya klädesplagg per capita som jordens resurser kan bidra med årligen, i en hållbar värld (bärkraft). Det handlar aldrig om att minska den nuvarande konsumtions-/produktionsnivån, att se över det ekonomiska vinstincitamentet/affärsmodellen eller att skapa hållbara livsvillkor för alla utnyttjade textilarbetare. Det är bara en greenwash-ridå för att vagga in dagens konsumenter i tron att klädkonsumtion på nuvarande nivå kan fortgå i en hållbar framtid – m.a.o en direkt lögn!
En cirkulär ekonomi måste omfatta hela det ekonomiska systemet, samhället och miljön, det kan aldrig bara handla om hur vi använder enstaka resurser!
Idag diskuteras dessutom cirkulär ekonomi nästan uteslutande inom egna påhittade systemgränser.
Det är nästan som om en del tror att avkastningen (pengarna) från den aktivitet som pågår inom systemgränserna kan flyttas utanför ”systemgränsen” och där användas precis som vanligt… Nivån av ”förnekelse” är nästan ofattbar.
När investerare och banker påstår att de investerar i företag och branscher som säger sig fokusera på t.ex mer cirkulära resursflöden. Innefattar ju detta inte vad investerarna/bankerna kommer göra med den avkastning som de förväntar sig. Exemplen på hur t.ex BlackRock och andra stora aktörer på senare tid kraftigt har minskat sitt stöd för miljö- och sociala frågor, bl.a. på grund av politiska påtryckningar och att de ”saknar ekonomiska meriter”, är otaliga.
Second hand is (currently) bad for global sustainability
I en ny forskarstudie från RISE, konstaterar Dennis Pamlin och hans kollegor att:
”Second hand kan vara en del av omställningen till ett mer hållbart samhälle, men inte på det sätt som nu används och främjas.”
Idag framhålls att köpa second-hand kläder som en av de viktigaste sakerna vi kan göra för att leva mer klimatvänligt. Problemet är att det inte stämmer och att det tar bort fokus från det verkliga problemet – överkonsumtionen.
Genom att först titta på förutsättningarna för en hållbar klädproduktion/konsumtion på planeten, kan vi sedan utforma morgondagens samhälle och resan dit.
Rätta mun efter matsäck
Kanske är jag gammalmodig. Men när jag växte upp var ”rätta mun efter matsäck” ett ganska vanlig uttryck.
Fritt översatt till nutiden kan man kanske säga: ”Vi har de resurser vi har, då får vi anpassa vår konsumtion till det.”
Det är också på bas av den realiteten som det grekiska ordet oikos ”hus” och nomos ”lag” är ursprunget till begreppet Ekonomi – läran om hushållande med begränsade resurser i ett tillstånd av knapphet.
Med knapphet menas att tillgängliga resurser är begränsade i förhållande till totala önskemål och behov.
Någonstans gick det fel! Kanske var det Milton Friedman, Hayek et. al, i Mont Pelerin-sällskapet som förhärligade den neoliberala marknadsekonomi, som nu är på väg att förstöra livsvillkoren för hela vår existens. Kanske var det Ayn Rands ideologiska teorier om egoismens förträfflighet…
Läs mer: ”Den blinda tron på marknaden…”
Egentligen spelar väl inget av detta någon roll. Vi står ju ändå på randen till en ofattbar katastrof för hela mänskligheten.
Men för att förstå och hitta lösningar i vår komplexa värld, är det viktigt att titta på drivkrafterna. Då blir ju den omättliga hungern efter: tillväxt, mer, snabbare, större, exklusivare en väldigt tydlig drivkraft, som vi på något sätt måste hantera.
Hur gör vi då?
En av de bästa definitionerna för ett hållbart samhälle är Brundtlandkommissionens:
”En hållbar utveckling tillfredsställer dagens behov utan att äventyra
kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov.”
Trots att den här korta meningen skrevs i en FN-rapport redan 1987 tycks de flesta, än i dag, bara förhålla sig till de första sex orden i meningen.
Det vi istället håller på med är att bara tillfredsställa dagens behov utan att överhuvudtaget ägna framtiden en tanke.
Ofta dessutom med glada tillrop i stil med: ”Let the future pay for itself!”…
Ett tillrop som idag borde lyda: ”Let the future pay for itself and for our shortcomings as well…!”
Ett ganska ”dåligt” exempel
Sverige har alltsedan Agenda 2030 undertecknades 2015 rankats bland de 5 ”bästa” länderna i ”overall performance”. Samtidigt rankas vi dock på plats 139 (av 166) i den så kallade spillover rankingen. Vi är alltså det 27 värsta landet när det gäller påverkan på andra länders möjligheter att uppnå de globala målen.
Tittar man lite närmare på Sveriges prestation hittills. Är det ganska tydligt att vår topplacering i ”overall ranking” har åstadkommits trots (eller kanske tack vare) en kraftig underprestation inom mål 12 ”Hållbar konsumtion och produktion” och mål 13 ”Bekämpa klimatförändringarna”
Vi har med andra ord;
”Tillfredställt dagens behov i Sverige utan att ta någon större hänsyn till andra länders och kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov”.
Att envist fortsätta hålla fast vid en ohållbar livsstil. Ett dysfunktionellt ekonomiskt system och en fullständigt utopisk illusion om evig tillväxt på EN planet är väl svar nog på frågan jag ställde i början!
Vi människor ÄR nog helt dumma i huvudet! (…i alla fall en inte oansenlig andel av oss!)
Om vi istället läser hela Brundtland-kommissionens mening. Är det ju tydligt att ett villkor för hållbarhet är att vi inte skall ”äventyra kommande generationers möjligheter”.
Då är det väl egentligen ganska självklart att vi måste börja där. För att sedan ”jobba oss bakåt”. Om kommande generationer skall ha möjlighet att leva ett liv där de kan tillfredsställa sina behov. Vad innebär det för oss och de liv vi lever idag. Vad kan vi göra och vad får vi inte göra.
Precis det här är en av huvudprinciperna bakom FSSD-metoden:
Vi börjar med att klarlägga vad som definierar målet (en hållbar verksamhet ”A”). Det gör vi inte genom att exakt beskriva det – något som i vår komplexa värld ofta är helt omöjligt. Vi gör det genom att definiera de gränsvillkor (vetenskapliga hållbarhetsprinciper) målet måste hålla sig inom. För att uppnå ett välmående samhälle på en välmående planet..
Om den verksamhet vi bedriver inte bidrar till att skapa ett välmående samhälle (med 10-11 miljarder välmående människor) samtidigt som den säkerställer att vi har en välmående planet – så kan den ju aldrig bli hållbar.
Då saknas ju de grundläggande förutsättningarna för dess existens.
Det enda sättet vi kan säkerställa en hållbar utveckling. Är genom att mäta framsteg i relation till detta önskade framtida tillstånd. Ett tillstånd där vi vetenskapligt har definierat gränserna för vad som verkligen krävs för att vara hållbar.
Om detta innebär att vi måste förändra livsstil, konsumtionsbeteenden och vårt ekonomiska system så måste vi ju göra det. Alternativet är ju att mänskligheten röner samma öde som cancercellen!
Efter att målbilden definierats kan vi sedan använda samma gränsvillkor och kunskapen om hur vår verksamhet måste se ut i en hållbar framtid. För att analysera nuläget ”B”. Det skapar en förståelse för hur stort ”gapet” mellan nuläget och målet är.
Genom att därefter använda Backcasting ”C” kan vi hitta de förändringar som måste ha inträffat för att vi skall ha uppnått målet. Vi ställer oss frågan: ”Vad måste ha hänt på vägen hit?” Användandet av Backcasting gör att vi krasst kan konstatera viktiga förändringar som måste ha skett. Utan att omedelbart relatera dessa händelser till vårt nuläge.
Ett exempel: Om t.ex transporter måste elektrifieras (undvika CO2-utsläpp) för att vi skall ha uppnått målet. Måste ju det ha hänt oavsett om det idag saknas infrastruktur för laddning eller lämpliga fordon.
Först därefter börjar vi fundera på hur resan från nuläget till målet skall se ut. Genom planering och prioritering skapar vi smarta utvecklingsvägar med god ekonomi. ”D”
ABCD-processen är iterativ och gör att man hela tiden kan utvärdera förändringar i omvärlden och t.ex dra nytta av olika tekniska framteg, strukturförändringar i samhället etc.
Läs mer om FSSD-metoden
Framework for Strategic Sustainable Development