Hållbarhet är inte målet, det är utgångspunkten!

Kommer ni ihåg den där, nästan utslitna, meningen från Brundtlandrapporten? (Vår gemensamma framtid, 1987)

”En hållbar utveckling tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov”

Ingen mening sammanfattar hållbarhet på ett bättre sätt. Utgångspunkten i meningen är att vi inte får äventyra kommande generationers möjligheter med saker vi gör idag!

Men ändå verkar i stort sett alla hållbarhetstinitiativ, oavsett om det är på internationell, nationell eller företagsnivå, handla om hur vi skall kunna fortsätta göra det vi gör idag, eller t.o.m öka tillväxten – vi behöver bara försöka minska konsekvenserna av det… eller i alla fall redovisa mängder av siffror…(!?) Läs Mer

Nationer, branscher och företag tar fram påhittade systemgränser för att kunna säga att;  De är minsann hållbara i sina ”bubblor”, samtidigt som ansvaret för vad som händer utanför bubblorna alltid är ”någon annans”!
”Vår del av utsläppen är bara 0,17% av totalen, så vad vi gör spelar ju ingen roll…”, har blivit klimatförnekarnas och klimatfördröjarnas favorituttryck och ursäkt för att inte göra någonting.

Allt fler länder och företag pratar om sina ”netto-noll-mål” någonstans i framtiden. I en framtid så långt borta att alla som intresserat sig det minsta lilla för ”koldioxidbudgetar” redan insett att fagra löften om nollutsläpp någon gång i framtiden är helt ointressanta – vi kommer att ha förbrukat den kvarvarande budgeten för både +1,5 och +2,0 °C långt innan dess.
Läs mer: ”Politikernas löften är rent, oförfalskat nonsens!”

Samtidigt försöker man nertona betydelsen av omedelbara åtgärder, eller rent av öka utsläppen… 

När man hör uttalanden i stil med; ”Vi måste ha en klimatpolitik som inte förvägrar människor deras livsstil” (Romina Pourmokhtari i SR Klotet P1 ”22:55 in i inslaget”). Eller läser hur regeringens utredare, helt utan experthjälp, har skrivit ihop en ”vägledande” klimatutredning på tre veckor, som han dessutom inte är speciellt imponerad av(!?) Undrar man ju hur länge vetenskapsförnekandet bland politiker (och nationalekonomer) skall få fortsätta.

Behovet av förändrad livsstil och strukturella systemförändringar (framför allt i ”den rika globala minioriteten”) framgår ju otroligt tydligt, oavsett vilken vetenskaplig rapport man läser.

Fakta:

• Att fortsätta konsumera mer än vad vi har fungerar ju inte i längden, det förstår väl vem som helst… eller?
• Att prata om fortsatt tillväxt när vi redan överskrider gränsen för planetens bärkraft är ju dumt… eller?
• Att bara prata om koldioxidutsläpp och negligera den polykris* som vi ser växa fram i realtid är ju enfaldigt… eller?
• Att hållbarhet handlar om mer än CO₂-utsläpp är väl hur uppenbart som helst… eller?
• Att mänskligheten inte kan överleva på en i övrigt ”död och utarmad planet” är väl satt bortom allt tvivel… eller?
• FN:s resolution om Mänskliga rättigheter ratificerades den 10 december 1948. Den har väl inte upphört… eller?
• FN:s Parisavtal antogs den 12 december 2015 och har ratificerats av 195 länder. Avtalet finns väl kvar… eller?
• FN:s Globala Mål för hållbar utveckling antogs av 193 länder, 25 september 2015. Målsättningen finns väl kvar… eller?

*/ En polykris är när världen står inför flera kriser samtidigt.

Men vad är det då som vi inte förstår? Varför fortsätter utsläppen att öka, mångfalden att minska, resurserna att utarmas och de sociala ojämlikheterna att öka i en skrämmande och t.o.m. accelererande takt?

De flesta har börjat i ”fel ända”!

Någon gång har ni säkert hört uttrycket: ”Man vet vad man har, men inte vad man får”!
Eller som Homer Simpson uttrycker det: ”Trying is the first step towards failure!”

Uttrycket, som i alla tider varit vanligt bland människor som inte vill ha förändring, verkar ha fått ny aktualitet. Den här gången verkar det ha blivit avstampet för hållbar utveckling i många sammanhang. Tillsammans med uttryck som; ”Börja gräva där du står!” och ”Plocka de lågt hängande frukterna” m.fl. har det format ett tillvägagångssätt som närmast förutsätter att vår nuvarande livsstil, affärsmodeller etc. inte får förändras.

Vi skall alltså förändra allt, men inte ändra på något.

Utgångspunkten blir då nästan automatiskt att starta från nuläget. Nuläget tror vi oss känna ganska bra till.

Ändå är det skrämmande många som knappt känner till hur akut hållbarhets- och klimatkrisen verkligen är. Ännu mer skrämmande är det hur få som verkligen bryr sig. Klimatlarmen kommer allt oftare. De katastrofala, klimatrelaterade, väderhändelserna inträffar så ofta att vi knappt lyfter på ögonbrynen när t.ex Acapulco i Mexico ödeläggs av en orkan. Översvämningar, skogsbränder och torka skapar knappt några nyhetsrubriker längre. Samtidigt ökar spänningarna, motsättningar, rasism och ojämlikheter i vårt samhälle i en skrämmande takt.

Men en hållbar värld är det nästan ingen som pratar om, än mindre definierar.
…det är nästan som om vi inte har tid att tänka på sådana ”trivialiteter”…

Jovisst, det finns alla möjliga beskrivningar av samhällen med allt från självkörande elbilar, bikupor på hustak, elflygplan och stadsodlingar till AI-assisterad krigsföring med drönarsvärmar. Det mesta är påhittade ”scenarior” framtagna av olika intressenter, ganska ofta med egna ekonomiska intressen i hur framtiden skall/bör utformas. Eller beskrivningar från företag som vill rikta din uppmärksamhet åt annat håll.

Man utgår från att, i stort sett allt skall fungera precis som det gör idag. I synnerhet när det gäller de ekonomiska aspekterna. Det får inte kosta mer, måste vara minst lika lönsamt och sist men inte minst; pengarna skall tillfalla samma företag, personer och intressenter som idag.

Alla som har läst på lite om vad som kännetecknar komplexitet vet att om man låser fast en eller flera faktorer i en komplex modell, så ökar komplexiteten, läs mer nedan.

Kanske är detta en bakomliggande orsak till varför förändringen till hållbarhet går så långsamt. Vi låser fast några villkor i en framtida hållbar värld (t.ex ekonomisk avkastning / affärsmodell) vilket bara ökar komplexiteten och gör lösningen ännu svårare att nå.

Men istället för att fokusera på hur en hållbar framtid kan se ut läggs det mängder av resurser på:

…framtidsscenarier

Framtidsscenarier baseras alltid på ”extrapolering” av vad vi vet om nuet och den utveckling som skett fram till nuläget. Man utgår alltså från att utvecklingen, i huvudsak, följer de mönster som vi hittills tillämpat. Genom att sedan se hur denna påhittade framtidsutveckling påverkas av olika förutsättningar/omständigheter i omvärlden tror man sig kunna förutse hur utvecklingen kommer att gestalta sig. (Jmf. t.ex ”stresstester” på olika delar av vårt ekonomiska system.)

Utgångspunkten är alltid att; ”Status-Quo / vår nuvarande livsstil skall bibehållas i så hög grad som möjligt.”

Detta tillvägagångssätt är inte bara det vanligaste när företag pratar om hållbar utveckling. Det är också det vanligast förekommande när det görs samhällsekonomiska hållbarhetsanalyser.

Läs t.ex ekonomipristagaren William Nordhaus forskning där han bl.a påstår att; ”eftersom jordbruket bara står för 3% av världens BNP, så blir det begränsade effekter på den globala ekonomin om det försvinner…”  (Ekonomipris?)

Hur en så verklighetsfrånvänd forskning, baserad på ”dödligt defekta” modeller, kan få acceptans och spridning är otroligt. Läs mer: ”When Idiot Savants Do Climate Economics”

…hållbarhetsredovisning

Precis som ”framtidsscenarier” utgår hållbarhetsredovisning från nuläget. Redovisningskraven är sedan baserade på att redovisa inkrementell ”förbättring” för ett urval av parametrar. Ingenstans finns det några krav på att företagen skall redovisa hur deras verksamhet relaterar till en verkligt hållbar värld – eller hur långt de har kvar till ”hållbarhet”.
Läs mer: ”Hållbarhetsredovisning – bara en massa siffror utan sammanhang!”

Utgångspunkten är även här att; ”Status-Quo / vår nuvarande livsstil skall bibehållas i så hög grad som möjligt.”

Hållbarhetsredovisning leder inte alls till hållbarhet! I väldigt många fall verkar den istället användas som en ”ursäkt” för att fortsätta precis som förut.

Ta t.ex en titt på H&M, som nu själva påstår att man hållbarhetsredovisat i 20 år, men fortfarande tillämpar samma affärsmodell med fast-fashion och tillverkning i låglöneländer med minsta möjliga miljö- och skattelagstiftning. (och som väldigt ofta figurerar när oegentligheter, utnyttjande, dumpning av osålda kläder etc. tas upp i media). Eller ta en titt på alla bolag som sysslar med fossila bränslen och som samtidigt hållbarhetsredovisar – har de blivit hållbara ännu?
(Se t.ex BP:s hållbarhetsrapport år 2000)

Det finns dessutom en övertro på att finansmarknad och banker kommer att investera i hållbara företag, om bara företagen redovisar hållbarhetsrapporter med massvis av siffror.

Bara under åren 2016-2022 (Efter Paris-avtalet) har världens 60 största banker finansierat fossil-industrin med över 5,5 biljoner dollar, USD  (Banking on Climate Chaos). Tror ni att detta inte skett om ”bankerna bara hade fått bättre hållbarhetsrapporter”? Tror ni att bankerna hade valt bort fossilbolagen till förmån för bolag med betydligt lägre ekonomisk avkastning? Många av fossil-bolagen har dessutom omfattande hållbarhetsrapporter med mängder av siffror.
Läs rapporterna från t.ex: ExxonMobile eller Shell

Det är nästan som om man tror att; om vi bara räknar riktigt mycket och redovisar massvis med siffror ”så löser det sig nog, vi kan fortsätta precis som förut”. Samtidigt som man i en annan del av företagsledningarna drar upp riktlinjerna för hur man skall kunna växa lite till, ytterligare öka avkastningen eller producera ännu mer…

Hållbarhet börjar med att förstå vad hållbarhet verkligen innebär!

Verkligt hållbar utveckling börjar med förståelse. Förståelse för vad som definierar hållbarhet.

Utgångspunkten är att förstå vad som verkligen krävs om den aktuella verksamheten skall bedrivas i en hållbar värld. Kan den ens bedrivas? Är den nödvändig och hur ser den i så fall ut? Vilka är förutsättningarna?

Vi måste också förstå att allt hänger ihop. Hållbarhet kräver en holistisk-/systemsyn. Alla de påhittade systemgränser (bubblor) som företag/branscher skapar för att undvika ansvar för helheten är bara påhittade. I många fall är de dessutom hinder för de absolut nödvändiga system-/strukturförändringar som krävs för att nå hållbarhet.

Som beskrivits tidigare, är ett kännetecken för komplexitet; att om man låser fast en eller flera faktorer i en komplex modell, så ökar komplexiteten – problemet blir större/mer svårlöst. Vi kan alltså inte definiera (låsa) enskilda eller önskvärda egenskaper (t.ex ekonomisk avkastning/affärsmodeller) i vår komplexa värld, utan vi måste hitta ett annat angreppssätt för att definiera hållbarhet.

Vi kan, med hjälp av vetenskap, förstå grundvillkoren för hur och när ett komplext system utvecklas och vi kan påverka dess utveckling om vi fokuserar på hinder och drivkrafter, men inte om vi bara tittar på slutpunkten.

Vad finns det då för drivkrafter respektive hinder?

Drivkrafter

Det finns oerhört mycket forskning som visar hur vår planet, vårt samhälle och alla dess komplexa och sammanvävda kretslopp fungerar. Vad det är som faktiskt utgör drivkrafterna för utvecklingen av vår planet och vårt samhälle.
Med hjälp av vetenskaplig forskning kan vi alltså förstå hur allting fungerar och vilka drivkrafter som finns.
Bilden nedan är en oerhört förenklad bild av vår värld och några av de förutsättningar som gäller.

Hinder

Precis som för drivkrafter finns otroligt mycket forskning kring hur alla komplexa och sammanvävda kretslopp på vår planet och i vårt samhälle kan störas och förstöras. Vetenskaplig forskning kan alltså visa oss hur alla dessa livsnödvändiga kretslopp kan påverkas / hindras från att fungera på ett optimalt sätt.

Sedan början på 1990-talet har en internationell grupp forskare, under ledning av Karl-Henrik Robért, skapat och förfinat en uppsättning av åtta grundläggande miljömässiga och sociala hållbarhetsprinciper som tillsammans tydligt beskriver gränsvillkor för hur ett framtida hållbart samhälle kan fungera.

Hållbarhetsprinciper  (FSSD-metoden)

Hållbarhet uppnås när vi slutar med de ohållbara aktiviteter som i nuläget hotar våra ekologiska och sociala system.
I ett hållbart samhälle utsätts inte miljön för systematisk skadlig påverkan och det finns inga systematiska/strukturella hinder för människors behov eller utveckling.

FSSD-metodens hållbarhetsprinciper är medvetet ”generella” för att kunna tillämpas i alla sammanhang.

Läs mer om FSSD-metoden och Hållbarhetsprinciperna – HÄR

Förståelse

Hållbarhetsprinciperna är en form av gränsvillkor som definierar inom vilka gränser ett hållbart samhälle kan existera.
Vi behöver alltså inte, exakt i detalj, beskriva hur en hållbar framtid ser ut, bara vi kan säkerställa att den som helhet befinner sig innanför de vetenskapligt förankrade gränserna.

Exakt vad detta innebär ser naturligtvis olika ut beroende på vilken verksamhet som bedrivs – men gränsvillkoren är hela tiden desamma. Det samma gäller naturligtvis för alla delar av en leverantörskedja etc.
(Ingen del av ”kedjan” är starkare än den svagaste länken.)

Backcasting

En huvudregel när det gäller att utforma strategier för hållbar utveckling är att utgå från målbilden,
d.v.s ”Vår verksamhet i en hållbar värld”. En värld där vår verksamhet bedrivs utan att bryta mot de åtta hållbarhetsprinciperna.

Från denna utgångspunkt tillämpar man sedan ”Backcasting”. Vi befinner oss alltså redan i en hållbar värld och frågar oss: ”Vad måste ha förändrats för att vi nu kan befinna oss här?”

Backcastingen gör att vi inte extrapolerar tidigare utveckling eller fastnar i gammalt tänk. Det minskar också risken för felriktad utveckling, utveckling som leder in i återvändsgränder etc. Det ökar också insikten i hur långsiktiga resp. kortsiktiga beslut behöver prioriteras.

Ett exempel: Om forskningen tydligt visar att vi inte kan uppnå hållbarhet för transporter (utan att bryta mot hållbarhetsprinciperna) enbart genom elektrifiering, utan det behövs dessutom att vi jobbar med transporteffektivitet, bl.a. en radikal minskning av bilåkandet. Så behöver ju en rad strukturella förändringar göras. Att sänka bränslepriset, eller planera för fler bilar i våra städer leder då bara till en återvändsgränd. Läs mobilitetsexperten Christer Ljungbergs artikel i Dagens Industri – här.

Vi undviker också att hamna i fällan: ”inkrementell förändring”. Små steg av förändring kan låta bra, men det medför också att gamla lösningar ges förlängd livslängd samtidigt som det minskar benägenheten att tänka nytt. Om en lösning inte är kompatibel med hållbarhet innebär det ju att den, förr eller senare, ändå måste utgå/elimineras.

Genom att närma oss problem från, en målbild där problemet inte längre existerar, minskar risken att vi låser fast oss i ohållbara beteenden. Innovationer görs då också med en rätt och framtidssäker målbild.

Ett exempel på inkrementell förändring vs. backcasting:
Om ett företag satsar på elektrifierade förmånsbilar, får det troligen konsekvensen att kontoret placeras där det finns gott om parkeringsplatser. Ofta innebär det i utkanten av en tätort. Konsekvensen blir då ofta att det är mer omständigt att åka kollektivt till kontoret och att behovet av förmånsbilar och privatbilar därigenom cementeras – en återvändsgränd…
Med backcasting tänker man först igenom hur behovet av transport- och mobilitetslösningar, inom hållbarhetsprinciperna, kan lösas och anpassar sedan kontorsplacering, behov av ev. fordon etc. efter det.

Ett exempel, från näringslivet, på hur backcasting tillämpats på produktnivå är hur Electrolux fasade ut CFC:er (Freoner) under 1990-talet. En övergång till HCFC skulle ha inneburit en förbättring i förhållande till CFC vad gäller effekter på ozonskiktet. Backcasting ledde dock till en helt annan strategi gentemot kolväten. Electrolux var sedan först med att lansera en hel familj av freonfria kylar och frysar. Resultatet blev ökade marknadsandelar på flera viktiga marknader.
De presenterade också en ny övergripande affärsstrategi, baserad på systemförhållandena (Electrolux 1994).

Slutsats

Det ”rådande tillvägagångssättet” inom hållbar utveckling: ”Att förändra allt, men inte ändra på något!” fungerar dåligt.

Trots att många, framför allt stora, verksamheter påstår att de bedrivit hållbar utveckling under många år ser vi bara små framsteg och inte alls den snabba samhällsomställning som är helt nödvändig.

De förändringar som trots allt sker redovisas i stort sett alltid som inkrementella ”förbättringar”(?) i förhållande till historiska värden. De redovisas aldrig i förhållande till den förändringstakt som är erforderlig om vi skall kunna säkerställa mänsklighetens fortsatta existens på den här planeten.

Verksamheters flitiga användande av påhittade egna systemgränser gör det dessutom helt omöjligt att veta om den ”förbättring” som påstås verkligen är en förbättring eller om den tar oss till en hållbar framtid. Är t.ex den hållbara lösningen för transporter och mobilitet; att ersätta de existerande ca: 1,3 miljarderna fossildrivna bilar med lika många eldrivna…? Är fortsatt överkonsumtion OK om den bara flyttas från butiker till E-handel och om transporterna görs med eldrivna lastbilar?

…en sista ”tankekedja”.

Om vi inte behöver tillverka alla dessa nya bilar – hur påverkar det behovet av tunnplåt – behovet av el till ”koldioxidfri” stålframställning (Hybrit) – malmbrytning… Behovet av olja till framställning av bildäck, olja till plastdetaljer, olja till asfalttillverkning… Behovet av parkeringsplatser… Behovet av sjukhusplatser för vård av trafikskador… o.s.v

Tänk efter – före!

Hållbarhetsprinciper och Backcasting – en del av FSSD-metoden