Har hållbarhetschefen och hållbarhetsredovisning blivit ett hinder för hållbar utveckling?

Sean Spicer, Sarah Huckabee Sanders, Sergey Lavrov, Mohammed Said as-Sahaf (Bagdad Bob) och Romina Pourmokhtari har något gemensamt! Förnekelsen av uppenbara fakta, politisk desinformation om en kritisk situation och de åtgärder som genomförs kopplat till detta! (…eller åtgärder som inte genomförs)

I Ulf Kristerssons [marionett-] regering har man utnämnt en klimat- och miljöminister vars funktion verkar vara att skydda mot kraftfulla klimat- och miljöåtgärder. Genom att samtidigt lägga ner Miljödepartementet har man dessutom säkerställt att den utnämnda ministern inte har något eget departement som kan ansvara för och driva en kraftfull klimat- och miljöpolitik, varken internt inom regeringen eller externt. Kvar blir då i princip bara rollen att förklara de beslut som, grundat på bl.a Sverigedemokraternas krav i Tidöavtalet, fattas i andra departement och andra delar av regeringen.

Att de dessutom verkar vara otroligt dåligt pålästa, lyssnar till klimatförnekare och är uttalat kunskapsförnekande: ”Det finns alltid experter som är emot nästan varje förändring. Men så kan vi inte ha det i Sverige längre. (Ulf Kristersson i Rapport 2022-12-20), gör ju inte situationen bättre…

Alla försök till egna ”initiativ” tillrättavisas dessutom direkt av klimatministerns egen partiledare, (arbetsmarknads- och integrationsminister Johan Pehrson) som, trots att han inte har någon direkt överordnad chefsbefattning över klimat- och miljöministern, hävdar att alla klimatfrågor måste förhandlas i regeringens ”hemliga partiledarkabinett” där regeringspartierna tillsammans med SD anser att klimatfrågor är ”sekundära” och att bl.a Sveriges Klimatmål (Klimatlag 2017:720) gärna kan slopas eller att man kanske kan betala någon annan för att slippa nå målen…

Uppgiften/rollen som klimat- och miljöminister kan i korthet sammanfattas; Att försöka vinna ”legitimitet” för en dåligt underbyggd miljöpolitik dikterad av andra departement – en miljöpolitik som dessutom konsekvent nedprioriteras i förhållande till alla andra frågor…

Men i näringslivet ser det väl annorlunda ut… eller?

Det går inte att generalisera, men det är tydligt att uppfattningen om vilken roll och inte minst vilket mandat hållbarhetschefen har, varierar väldigt stort.

Ofta handlar mycket av hållbarhetschefens arbete om att kommunicera kring hållbarhet, att sammanställa hållbarhetsrapportering, att arbeta med bevakning och anpassning till lagstiftning (compliance) och upplevda kund- och investerarkrav. (materialitet) Eller andra ”trender” som är populära i branschen och för stunden. Det kan också handla om att ansvara för och driva olika certifieringar t.ex: miljöcertifieringar, ISO26000 mm.

Hållbarhetschefen har sällan någon egen budget för kreativ hållbar affärsutveckling eller för att driva och utveckla hållbarhetsaspekter internt eller externt, det är ofta inte ens önskvärt. Det finns oftast inte heller något ”mandat” att fatta egna beslut eller göra offentliga uttalanden som kan påverka företagets affärsmodell eller externa kund- och investerarrelationer. Istället har hållbarhetschefen oftast en ”stödjande” funktion till övriga avdelningar samtidigt som hen skall vara ledningens talesperson i hållbarhetsfrågor.

Jämfört med Klimat- och Miljöministerns roll, i nuvarande regering, är skillnaden m.a.o inte särskilt stor!

Med Arlas totala ”genomklappning” i hållbarhetsfrågor och vaga undanflykter i färskt minne, så är det en inte helt otänkbar slutsats.  Det finns många fler exempel där hållbarhetschefer försvarar uteblivna utsläppsminskningar och t.o.m stora utsläppsökningar med hjälp av tvivelaktiga och otillräckliga beräkningsmetoder, ovetenskapliga ”kompensationsprojekt” etc

Det finns naturligtvis undantag, men så här ser det dessvärre ganska ofta ut.

Redovisning och uppföljning istället för hållbar förändring!

Väldigt mycket av dagens hållbarhetsarbete i företag och organisationer handlar om en variant av ekonomisk redovisning där man ersatt monetära enheter (Kr) med olika hållbarhetsrelaterade enheter. Vanligast är väl ”Ton CO₂e”.

Man kan ju undra om det här redovisningsbaserade hållbarhetstänket har uppfunnits av ekonomer för att undvika att alltför mycket fokus riktas på företagens ekonomi, krav på evig tillväxt och ekonomisk avkastning. Ungefär som när British Petroleum, BP, år 2003 tog fram den första personliga utsläppskalkylatorn för att göra privatpersoner ansvariga för sina ”egna” utsläpp och därigenom ta bort fokus från BP:s ansvar för de skenande koldioxidutsläppen.

Jag säger inte att det är så, men med tanke på hur bl.a. begreppet Materialitet (Väsentlighet) används, är det inte otroligt… 

Eller kan det vara så att de senaste årens fokus på ISO-standardiserade kvalitetssystem mm med ”kontinuerlig förbättring” som mantra, har fått företagen tro att; om man bara kontinuerligt minskar sin klimatbelastning, så kan man bibehålla sin affärsmodell i övrigt.

Kontinuerlig förbättring i hållbarhetssammanhang förutsätter ju att grundidén / affärsmodellen är kompatibel med en hållbar värld. Är den inte det, så faller ju hela tankesättet!

Se på bilindustrins myt – de byter drivlina men bibehåller allt annat. samtidigt som de påstår att de är hållbara!? Läs mer.

Den utopiska drömmen att vi kan bibehålla business-as-usual, fortsatt tillväxt, ökad ekonomisk avkastning och vår högkonsumerande livsstil samtidigt som det enda vi behöver göra är att minska koldioxidutsläppen, är ju befängd.

…och ändå är det precis detta som mycket av dagens hållbarhetsarbete går ut på!

Hållbarhetschefer i hela världen sitter och brottas med alltmer ökande uppföljnings-/redovisningskrav, byråkrati och compliance istället för att driva hållbar utveckling på riktigt. Ofta för att tillfredsställa investerares och finansiärers krav på ”riskminimering” – så att de i sin tur kan fortsätta med sin ekonomiska business-as-ususal.

Hållbarhetsbranschens ekosystem

I takt med det alltmer ökande fokuset på hållbarhetsredovisning har dessutom ett helt ekosystem med tjänster och produkter växt fram, med affärsidéer om att tjäna pengar på den rådande förvirringen och komplexiteten. Tyvärr leder det ofta till att de lösningar och tjänster som levereras, okritiskt fokuserar på och stödjer det tänk och de trender som för tillfället råder.

Kreativa idéer och lösningar som ifrågasätter nuvarande paradigm säljer helt enkelt inte bra nog…

Istället erbjuds mängder med utbildningar och tjänster i hur man skall hållbarhetsredovisa enligt olika system, hur man räknar ut koldioxidutsläpp enligt olika modeller, o.s.v.
Datorprogram utvecklas för att hålla reda på alla siffror och kräver i sin tur utbildning i handhavande.
Produkter förses med ”dokumentation” som visar klimatbelastning mm i detalj – det finns många produkter…

Det skapas också nätverk där man anordnar seminarier, utser ”bästa hållbarhetsredovisning”, utbyter erfarenheter, tittar på ”trender” och lyssnar på medlemmarnas ”framgångshistorier”. Det känns tryggt att träffa andra som gör samma som jag… Mindre företag tittar på de större och ”tar efter” o.s.v.

Snabbt har man skapat ett eget ekosystem, en helt egen ”åsiktsbubbla”, där alla klappar varandra på axeln och anser att; ”eftersom alla andra gör så här, kan det ju inte vara fel”… Läs mer om åsiktsbubblor.

Ingen ifrågasätter om det finns andra sätt att arbeta eller det egentliga syftet med hållbarhetsredovisning!

Beteendet uppvisar många av de tecken som förknippas med reduktionism – Om vi bara räknar och redovisar alla enskilda utsläpp så löser vi hållbarhetsfrågan… 

Slutsats

I många företag verkar det tyvärr vara så att hållbarhetschefen och hållbarhetsredovisning har fått rollen att, likt regeringens klimat- och miljöminister, försöka vinna ”legitimitet” för en ”otillräcklig” omställningstakt – medvetet eller omedvetet. Så att företagets business-as-usual och kortsiktiga ekonomiska mål inte skall påverkas mer än absolut nödvändigt.

Finns det verkligen fortfarande någon som på allvar tror att ALLT utom själva koldioxidutsläppen skall kunna fortsätta precis som innan, i en hållbar värld? Att business-as-usual med fortsatt tillväxt, kvartals-ekonomi, överkonsumtion och skenande social- och ekonomisk ojämlikhet på en begränsad och redan hårt ansträngd planet, är hållbart…?

Ofta pratas det t.ex om att man måste ha robusta system för sin hållbarhetsredovisning – man lägger sedan mer pengar och arbete på att bygga upp komplexa system för att bl.a kartlägga, mäta och beräkna koldioxidutsläppen från den nuvarande affärsmodellen än på att förändra affärsmodellen och sin verksamhet så att utsläppen verkligen upphör.

Ju mer vi räknar på koldioxidutsläppen, ju tydligare och mer i detalj ser vi hur illa vi ligger till! Vi kan t.o.m. räkna ut hur mycket varje enskild aktivitet i en hel leveranskedja bidrar till utsläppen.

Men, här kommer kanske en överraskning; Vi vet ju redan…! 

IPCC och en stor mängd forskare har oräkneliga gånger påvisat hur mycket vi släpper ut. Siffrorna har bara blivit tydligare och tydligare. Med rätt app i telefonen kan du få dem i realtid, baserade på en stor mängd mätstationer runt hela planeten.

Vi vet också hur mycket och hur snabbt utsläppen måste minskas för att planetens kretslopp och system inte helt skall haverera. Parisavtalet tillsammans med IPCCs rapport AR6 innehåller otroligt tydlig redovisning av detta.
För oss i Sverige handlar det om en minskningstakt på ca 15-20%* per år – varje år, tills vi kommer ner till noll!
(*/ om vi räknar med rättviseaspekten. Utan den kommer vi aldrig att uppnå hållbarhet.)

Inget företag är ens i närheten av den erforderliga minskningstakten på 15-20% per år!

15-20% per år – det innebär att vi måste vara nere på noll om 5-7 år för att klara Parisavtalets 1,5-graders mål. Om 5-7 år behöver vi alltså inte räkna på utsläppen – de får ju då inte längre finnas! 

Om vi använder all tid till att fortsätta räkna på detaljerna hinner vi ju inte ta tag i de verkligt stora frågorna. Frågorna som handlar om hur vi som mänsklighet och samhälle, i en väldigt nära framtid, kan leva våra liv i balans med miljön. Hur ett hållbart liv verkligen ser ut. Vilka behov vi måste säkerställa och vilka som bara är ”nice to have” o.s.v.

…och inte minst hur företags affärsmodeller och verksamhet skall se ut i en sådan värld…

De här frågorna tar tid att diskutera, tid att utforma och tid att genomföra. Många av frågorna innebär dessutom strukturella förändringar av vårt samhälle, av våra värderingar och många andra parametrar.

Som vi håller på nu, hinner vi helt enkelt inte hitta lösningarna för att göra rätt, därför att vi fortfarande är fullt upptagna med att leta efter vad som är fel …och under tiden vi kartlägger och räknar, fortsätter utsläppen att öka – för att vårt nuvarande ekonomiska paradigm och vår ohållbara livsstil inte får påverkas.

Vi vet dessutom en sak till; Utsläpp av koldioxid är bara en av de många stora hållbarhetsfrågorna.
Artutrotningen, miljöförstöringen, utarmningen av naturresurser, den ökande ojämlikheten, angreppen på demokratin etc. är ju ytterligare några exempel på kritiska frågor som hamnat i skuggan av utsläppsberäknandet.

Vi har börjat i fel ända!
Att lägga all tid på att leta efter möjligheter och teknikfixar för att kunna bibehålla en verklighet som vi ändå vet är ohållbar, bara för att vi utgår från att det nuvarande ekonomiska systemet inte får störas…

”You never change things by fighting the existing reality.
To change something, build a new model that makes the existing model obsolete.”
– Buckminster Fuller –