Hållbar tillväxt – är det möjligt…?

I år (2021) inträffade Earth Overshoot Day den 29 Juli. Det innebär att all den ”avkastning” i form av förnyelsebara resurser som jorden kan producera på ett år har förbrukats. Under resten av året lagrar vi alltså upp avfall (CO₂) i atmosfären och förbrukar jordens ”kapital”…

Det ”kapital” som utgör basen för nästa års ”avkastning” och det kapital som våra barn och kommande generationer behöver för att kunna fortsätta leva på vår planet.

Inte nog med det, effekterna av vår överkonsumtion riskerar också att driva flera av planetens känsliga och oerhört komplexa kretslopp förbi ”trösklar” där effekterna inte bara blir självförstärkande utan också saknar möjlighet till återvändo. 

Ekvationen är ju knappast ”rocket-science”…

Om vi, redan idag, globalt använder 175% av jordens tillgängliga kapacitet att producera förnyelsebara resurser. Hur kan då fortsatt ”tillväxt” vara ett alternativ överhuvudtaget? Hur kan politiker, företagsföreträdare, ekonomer och andra som ideligen hävdar att vi måste öka eller få fart på tillväxten se sig själva i spegeln, eller sina barn i ögonen…

Om motsvarande ”vårdslösa”/populistiska hantering skulle tillämpas på företagsekonomi eller nationalekonomi skulle lagstiftningen antagligen kräva att man omedelbart försätts i konkurs. I synnerhet när detta överutnyttjande pågått under så lång tid.

Men, det klart – nu gäller det ju ”bara” planetens ekologi, våra barn och kommande generationers överlevnad och inte ”viktiga saker” som pengar och ekonomi…

“There are enough resources for everyone’s need but not for anybody’s greed”
– Mahatma Gandhi –

Hållbar tillväxt – på en redan övertrasserad planet…

Det finns inget utrymme för fortsatt tillväxt. Faktum är att många av planetens känsliga kretslopp redan är farligt nära kollaps. (En del kanske t.o.m redan har passerat gränsen) Varningssignalerna blinkar rött överallt och de vehur tenskapliga varningsprapporterna strömmar in i allt snabbare takt.
IPCCs senaste rapport AR6 – The Physical Science Basis (Aug 2021) höjer tonläget ytterligare och enligt deras väl övervägda och vetenskapligt ”kalibrerade” skala för riskbedömning och sannolikhet betraktas nu allt fler faktorer och forskningsrön som ”Very High Confidence” och alltfler effekter som ”Virtually certain”…

• Golfströmmen har ”saktat ner” med så mycket som 15%
• Avsmältningen av glaciärerna accelererar
• Amazonas är inte längre en koldioxidsänka, den avger nu mer koldioxid än den tar upp.
• 90% av världens fiskbestånd är överfiskade eller fiskas på gränsen av sin kapacitet.
• De vilda djuren utgör endast 4% av världens landlevande djur – resten är boskap (60%) eller människor (36%)

Listan kan göras hur lång som helst.

Detta är ingen ”domedags-profetia” det är vetenskapliga fakta, om än obehagliga sådana.

I den situation vi redan nu befinner oss har vi inte längre ”lyxen” att kunna skjuta upp och förhala åtgärder. Vi måste omgående minska vårt ekologiska avtryck, och det handlar inte bara om koldioxid.

Att använda begrepp som hållbar tillväxt eller grön tillväxt är direkt vilseledande. Det finns inget som är vare sig hållbart eller ”grönt” med fortsatt tillväxt.

När jag föreläser får jag ibland kommentaren; ”Vi menar ju att de mindre miljöskadliga alternativen skall ha ökad tillväxt...” Men eftersom övergripande systemtänk nästan alltid saknas när man börjar diskutera enskilda ”branscher” eller verksamheter är ju detta ett ganska osakligt argument. Att byta ut bensinmotorer till elmotorer i bilar förändrar ju t.ex inte det faktum att vi i en hållbar värld övergripande måste minska resursanvändningen för biltillverkning och förändra våra resvanor…

Allt som finns på vår planet har alltid funnits här, ingenting kommer till och inget lämnar.
Det enda som kommer till utifrån är solenergi och det enda som lämnar är reflekterad solenergi.

Vi måste inte bara minska vår belastning på planetens system och kretslopp så att den ryms inom planetens gränser.
Vi måste också se till att fördelningen blir mer rättvis.

Mer utsatta delar av mänskligheten måste få möjlighet att skapa en trygg tillvaro. Men det kan inte ske på planetens bekostnad, den kapaciteten finns helt enkelt inte. För att öka rättvisan måste därför vi, som tillhör storkonsumenterna, minska vår belastning så att den inte bara ryms inom planetens gränser utan också så att den ger utrymme för de mindre lyckligt lottade att skapa ett drägligt liv.

Ekonomisk tillväxt – utan ekologisk påverkan

”Men vi kan ju ha ekonomisk tillväxt utan att det påverkar miljön…” 

Har du hört det här påståendet förut.

IPCC, Världsbanken, OECD, otaliga tankesmedjor och nationella regeringar förlitar sig på att vi kan ”koppla bort” tillväxten från dess ekologiska påverkan. Och vissa ekonomier, t.ex Tyskland har vuxit medan utsläppen bromsat in, eller till och med minskat. Otaliga vetenskapliga artiklar har ägnats åt den hårda debatten om huruvida dessa fall representerar ett absolut avbrott eller bara en dämpning av kopplingen mellan tillväxt, utsläpp och resursanvändning.

Men förespråkare för nedväxt hävdar att hittills har marginell avkoppling bara kunnat observeras i rika ekonomier som samtidigt har outsourcat utsläppstunga sektorer som tillverkning till ekonomier som Kina, och att korrelationen mellan tillväxt och ekologisk påverkan globalt sett fortfarande är väldigt stark. Något som otvetydigt styrks av EEBs rapport om den så kallade ”frikopplingen”.

Rapporten

Nedan redovisas världsbankens statistik för global BNP-tillväxt och ökning av CO₂-utsläpp mellan 1961 och 2020.
Korrelationen är påtaglig.

Om världsekonomin skall fortsätta att växa med ca 2-3% per år skulle det innebära att den kommer att fördubblas innan år 2050. Med tanke på att fossilindustrin utgör en ”icke försumbar” andel av världsekonomin förefaller det osannolikt att en sådan tillväxt skulle kunna ske samtidigt som utsläppen av CO₂ under samma tid måste ner till noll.
Om vi menar allvar med Paris-avtalet och alla utfästelser om att klimatkrisen är mänsklighetens ”ödesfråga”…

Vad används ”pengarna” från den ekonomiska tillväxten till?

Ökade ekonomiska resurser leder ofelbart till ökad konsumtion. Ökad konsumtion medför ökad användning av planetens resurser och ökande utsläpp av växthusgaser. Möjligen kan ”skalan” på resursanvändning minskas något med en mer cirkulär och tjänstebaserad konsumtion, men räcker det…?

Jag har inte hittat någon som verkligen kan förklara varför vi hela tiden verkligen behöver mer pengar. Vad skall de användas till om de inte skall användas för någon form av konsumtion? Jag har inte heller hittat någon vetenskaplig studie som tydligt visar att pengarna från den ökade ekonomiska tillväxten, oavsett hur den åstadkoms, används till ”något annat”.

Stockholm Environmental Institute tog tillsammans med bl.a Oxfam fram en rapport; Confronting Carbon Inequality (2020) som tydligt visar korrelationen mellan ekonomiskt välstånd och CO₂-utsläpp och den extrema orättvisan där de rikaste 10% står för mer än 50% av mänsklighetens samlade utsläpp. Om inte de här utsläppen härrör från konsumtion kopplad til ekonomiskt välstånd, varifrån kommer de då…?

Grön och/eller regenerativ tillväxt

”Tekniken räddar oss…”

Som exemplifierat i bl.a IPCC-scenarierna vilar argumentet för ”grön tillväxt” på antagandet att tekniken kommer att rädda oss. Genom att återvinna mer, byta energi från fossila bränslen till energi från förnybara energikällor och förbättra effektiviteten så att vi behöver mindre av det totalt sett, hoppas förespråkare för grön tillväxt fortsätta att expandera utan att offra vår planets förmåga att mata oss och upprätthålla ett stabilt klimat.

Ökad effektivitet, större energianvändning, mindre klimatbelastning.

Det här synsättet kan man hitta överallt, oavsett om det gäller att bygga ”miljösmartare” hus, hållbara stadsdelar, elbilar, elflygplan, LED-belysning, automatisering etc. 

Ändå har tekniska framsteg långt ifrån alltid det önskade resultatet.

När nya maskiner som behövde mindre kol för att producera samma mängd energi introducerades på 1800 -talet minskade inte kolförbrukningen. Istället ökade bättre effektivitet vinsterna, gjorde produkterna billigare och ökade efterfrågan, vilket innebär att kolanvändningen faktiskt ökade.

Denna trend – kallad Jevons paradox – har kvarstått, vilket innebär att effektivitetsförbättringar tenderar att komma med en återhämtningseffekt som tar bort eventuella verkliga energibesparingar. Liknande effekter kan ses i resursanvändning och till och med arbetskraft, eftersom automatisering har gjort mer för att öka konsumtion och produktion än fritid för arbetstagare.

Problemet är om vi förutsätter att energibesparande prylar eller mer regenerativa processer på egen hand kommer att ta oss till en hållbar värld, utan att vi också samtidigt ändrar hur vi lever och beter oss.

Systemtänket saknas i så många sammanhang. För att slippa ifrån det övergripande ansvaret hittar vi istället ofta på egna systemgränser. Läs mer om systemgränser i en tidigare artikel – Det finns bara EN systemgräns…! 

Vi ställer oss nästan aldrig frågan: Vad är det för verkligt behov konsumtionen fyller?
Är det ett verkligt behov eller är det något vi gör bara för att vi ”kan” göra det… 

Istället försöker vi ofta lösa varje problem ”fristående” från sitt sammanhang. Själva anledningen till att vi överkonsumerar och vad som styr den utvecklingen är ”samhällets” eller någon annans ansvar.

Finn Fem Fel…

Gå tillbaka till rubrikbilden och försök hitta fem fel.
(Spoiler-varning – det är ett och samma ord…)

Hållbar, Grön, Regenerativ, Ekonomisk och Cirkulär är alla fina ord och begrepp som nog hör hemma i en hållbar framtid, men att koppla dem till ”tillväxt” på det ”lite vårdslösa” sätt som vi ofta ser, är vilseledande eller rent av populistiskt.

Vi behöver en ny kontext, en framtid där vår resursanvändning ligger inom planetens gränser och i balans med naturens alla kretslopp. Inte fortsatt tillväxt av vårt nuvarande giriga ekonomiska system.