CO2-rekord – är detta det lägsta våra barn får uppleva?

På påskafton, 2021-04-03, översteg koldioxidhalten i atmosfären 420 ppm för första gången i mänsklighetens historia.

Ett rekord som vi verkligen inte ville slå!

Grafen på bilden ovan visar koldioxidhalten i atmosfären under de senaste 800.000 åren.
(Den ”moderna” människan har funnits i ca 175.000 – 200.000 år – den sista ”fjärdedelen” av grafen)
Koldioxidhalten i atmosfären har under de senaste 800.000 åren aldrig tidigare överstigit 280-300 ppm.

Förra gången koldioxidhalten i atmosfären var så hög som nu var för ca 3,3 miljoner år sedan under den geologiska tidsperioden ”Pliocen”. Den globala medeltemperaturen var då 3-4 °C varmare och havsnivån ca 20-25 meter högre.
Då fanns inte vi människor! (NOAAs artikel ”Despite pandemic shutdowns, carbon dioxideand methane surged in 2020)

Forskningen visar att det finns ett väldigt starkt samband mellan ökande koldioxidhalt i den snabba kolcykeln och ökande global medeltemperatur. Forskningen visar också att det finns flera ”tröskelnivåer” som, om de överskrids, kan ”tippa över” och starta planetens egna återkopplingssystem, som då börjar förstärka effekterna så att de ”skenar” utom kontroll, i en närmast ostoppbar spiral… Se gärna de här 5 korta bra och förklarande filmerna om planetens tröskeleffekter: ”Feedback Loops”

Om vi skall klara Parisavtalet, 1,5-gradersmålet, 2,0-gradersmålet och de Globala Målen för hållbar utveckling så måste utsläppen av koldioxid med fossilt ursprung snabbt ner till NOLL!

Den ”bana” vi för närvarande befinner oss på, med en fortsatt ökning av de globala koldioxidutsläppen, leder istället till en katastrof för mänskligheten. (Detta är ingen ”domedagsprofetia” – fakta är överväldigande tydliga…)

Frågan vi behöver ställa oss är; ”Kommer våra barn någonsin att få uppleva en koldioxidnivå i atmosfären som är lägre än 420 ppm?” Har vi passerat en nivå som vi aldrig mer kommer tillbaka till?

Scenarion

*/ I stort sett alla IPCC:s scenarior förutsätter, utöver kraftfulla utsläppsminskningar, dessutom att avsevärda mängder koldioxid bortförs från den snabba kolcykeln med hjälp av "negativa emissioner" t.ex: CCS, BECCS, DACS. Kurvorna avser genomsnittlig global reduktionstakt. Av rättviseskäl måste världens "stora utsläppare" minska sina utsläpp betydligt snabbare. 

Insikt

När man kopplar de årliga utsläppen av koldioxid med fossilt ursprung till den ackumulerade halten av koldioxid i atmosfären, ser man tydligt effekterna av koldioxidens långa "uppehållstid". Det blir också otroligt tydligt att den enda möjligheten att få ner koldioxidhalten i atmosfären och därmed också begränsa ökningen av den globala medeltemperaturen är genom en snabb och omfattande minskning av utsläppen.

Men om vi vet detta, varför fortsätter ökningen?

Det finns många orsaker till att vi anstränger oss så hårt för att påskynda vår egen undergång.
En av de mest övergripande orsakerna är nog den skeva föreställningen att;

”De av människor påhittade ekonomiska teorierna, är likvärdiga med våra planetära naturlagar.”

En del (neoliberaler) hävdar till och med att de faktiskt är ”överlägsna” och gäller före naturlagarna (?)
Om jag vore religiös, skulle jag nog kalla det ”högmod”!

Här följer några andra ”företeelser” som säkert också spelar in:

Förnekelse

En stor majoritet av världens människor, företag (och nationer) förnekar, i realiteten, fortfarande klimatkrisen.
Även om allt fler medger att krisen finns, så agerar de flesta överhuvudtaget inte som om det verkligen är en kris.

Istället försöker man tona ner krisen. Det påstås att det annars finns en risk att vi blir handlingsförlamade av rädslan (?)
Det pratas om ”hopp” och avlägsna (tveksamma) mål. Men här och nu, när minskningarna behöver vara som störst om vi skall ha någon chans att hålla nere temperaturökningen, så är det mest snack, siffertrixande och väldigt lite ”verkstad”.

Utsläppsminskningen som vi såg under 2020 skedde inte av omtanke om miljön och klimatet. Den var en konsekvens av kraftfulla åtgärder mot Corona – åtgärder som egentligen ingen ville ha…

Den pågående Coronapandemin har, på ett nästan smärtsamt tydligt sätt, visat hur krismedvetenheten med avseende på klimatet, ekologisk- och social hållbarhet, är i det närmaste obefintlig.
Tonade vi t.ex. ner Corona-krisen av rädsla för handlingsförlamning? Gjorde någon det, om vi undantar Trump och Bolsonaro? Införde något land ändå kraftfulla restriktioner och ekonomiska stöd?
(Hittills har ca 2,8 miljoner människor dött av Covid-19 – klimatkrisen handlar om hela mänsklighetens överlevnad…!)

Oförmågan och oviljan från näringslivet och ekonomer att förstå vår planets och klimatets oerhört komplexa kretslopp och tidsskalor blir nästan löjeväckande när man t.ex tittar lite närmare på den klimat-ekonomiska DICE-modellen (Nordhaus, Nobelpris 2018)

Hur kan man ens tro (Nobelpris?) att det finns något som kan kallas ”BNP” vid en global medeltemperaturökning på +10°C, än mindre sätta in det som ett antagande i en beräkningsmodell…?
Läs mer i Maths Nilssons ”Klimatdebattens mest skrämmande artikel”

Girighet

Hur många människor har du stött på, som inte alls anser att de är giriga – de skall ”bara” ha allt…

Vår konsumtion av allt från kött till köksrenoveringar till stora SUV:ar till modekläder till exotiska resor har utvecklats exponentiellt sedan 1950-talet. Kommersialiseringen och globaliseringen tillsammans med allt större ekonomiska resurser (i den rika delen av mänskligheten) har i det närmaste löpt amok. Och det helt utan någon tanke på vilka konsekvenser det har för vår miljö, vårt klimat och vårt samhälle. Läs mer om ”Den stora accelerationen”

Om du tror att du vet skillnaden mellan de rikaste 10%, de rikaste 1% och de extremt rika, så tror du nog fel!
Ta en titt på den här bilden. Scrolla ett tag till höger så kanske du får en bättre uppfattning om magnituden på ekonomisk ojämlikhet och girighet i världen.

Skrupellöst undvikande av ansvar

Om vi måste sluta med koldioxidutsläppen, så måste vi ju sluta släppa ut koldioxid! Det är ju ganska självklart.

Hur åtgärdade vi miljökrisen med hålet i ozonlagret?
Genom undertecknandet av Montrealprotokollet 1987 skapades ett regelverk för att skydda ozonskiktet genom att fasa ut produktionen av ett antal substanser som ansågs vara ansvariga för uppkomsten av ozonhål. Kanske det mest framgångsrika internationella avtalet hittills… Hur – vi fokuserade på källan till utsläppen!

Parisavtalet innehåller inga tydliga detaljerade instruktioner om hur utsläppen skall minska, bara att de måste minska.
Grundtanken är väl att eftersom alla länder har skrivit på avtalet och alla människor och företag har en tillhörighet och ett ”säte” i något av alla dessa länder, så gäller avtalet och ansvaret att minska utsläppen för ALLA!

Men det man då inte riktigt tagit i beaktning är det synsätt som näringslivet har på ansvar och då särskilt när det gäller samhällsansvar.

När Milton Friedman, 1970, skrev i sin ”A Friednzan  doctrine”, i The New York Times;“…Only ‘people’ have responsibilities…
’Business’ as a whole cannot be said to have responsibilities, even in this vague sense…”, var inte näringslivet sena att ta till sig detta och avsade sig i princip allt samhällsansvar. Företagens ”enda” ansvar var att skapa avkastning på ägarnas kapital. Eller ”The Business of Business is Business” som Friedman uttryckte det.

Även om företag idag använder mängder av vackra ord om CSR och hållbarhet, så kvarstår i stor utsträckning, synsättet att företagen i sig inte har något formellt samhällsansvar. (Om det inte bidrar till att öka vinsten…)
Det finns t.o.m. inskrivet i lagstiftningen. (ABL 2005:551, Kap. 3 §3)
Ta gärna en titt i företagens bolagsordning – ”Om bolagets verksamhet helt eller delvis skall ha ett annat syfte än att ge vinst till fördelning mellan aktieägarna, skall detta anges i bolagsordningen.”

Exempel på detta förhållningssätt finns på många ställen i näringslivet, men låt oss ta en titt på några av de största utsläpparna:

Statliga fossilbränslebolag

Bara fem av de stora bolagen ovan platsar på tio-i-topp listan över de största fossilbränslebolagen. Övriga fem utgörs av statliga bolag från Kina (Sinopec, CNPC, PetroChina), Saudi-Arabien (Saudi Aramco) och Ryssland (Rosneft).

Med tanke på att alla de länderna har skrivit under Paris-avtalet och bolagen är statligt ägda, skulle man ju kunna tro att deras ambitioner är mycket mer i linje med avtalet – Dröm vidare…

Läs Bloomberg Greens artikel om hur Saudi Aramco, som står för mer än 4% av världens totala koldioxidutsläpp, först ”glömmer” att rapportera utsläppen från tre av sina bolag och sedan bara rapporterar utsläppen avseende Scope 1 & 2.
Information om hur de Kinesiska och Ryska statliga bolagen agerar är otroligt svårt att få fram…

Statligt ägande utgör ingen som helst garanti för ”avveckling” – se bara på Norska Equinors fortsatta prospektering i Arktis…

Bankerna och investerarna fortsätter att ösa pengar över fossilindustrin

Här kan du läsa om hur några av de svenska storbankerna fortsatt att finansiera fossilbolagen efter Parisavtalet.

Drömmen om evig tillväxt

Det här är väl kanske bara en annan form av girighet. Men drömmen om evig tillväxt på en ”begränsad” planet är ju så ”befängd” att det är svårt att veta om man skall skratta eller gråta.

All materia som finns på vår planet, finns redan här och har alltid funnits här.
Ingenting kommer till vår planet utifrån, förutom solenergi.
Ingenting lämnar vår planet förutom reflekterad solenergi.

Detta är ”skolboksexemplet” på våra naturlagar och naturens kretslopp.
Det är också ett exempel på ett obestridligt vetenskapligt faktum och på vår viktigaste (enda) ”systemgräns.”

Det neoliberala synsättet att marknadsekonomins teser om tillgång och efterfrågan är tillräckliga för att skydda vår planet och vårt samhälle mot överutnyttjande, har ju visat sig vara helt felaktigt.

”Grön tillväxt” – frikoppling

Om inte ”tillväxt” fungerar längre, då går vi bara över till ”grön tillväxt”…

Vi står ju inte bara inför en klimatkris och kris för den biologiska mångfalden. Coronapandemin sätter också press på världens samhällen. Många beslutsfattare argumenterar därför för en “grön tillväxt” eller en “hållbar tillväxt” som ett sätt att ta oss ur coronakrisen och in i ett hållbart samhälle.

Men om det primära fokuset i stimulansåtgärderna för att bygga upp samhället efter Covid-19, är på ekonomisk tillväxt med hållbarhet som sekundärt mål så äventyras vår sista chans att nå Parisavtalet och därigenom säkerställa människors hälsa, välbefinnande och utveckling.

Förutom återhämtningseffekten identifierar rapporten sex andra huvudskäl till varför det gröna tillväxtparadigmet är otillräckligt: stigande energiförbrukning, problemförskjutning, den underskattade effekten av tjänster, begränsad återvinningspotential, otillräcklig och olämplig teknisk förändring och kostnadsförskjutning .

Politisering, polarisering & populism

På senare tid har politisering och populism alltmer blivit ett hinder för effektiv och genomgripande förändring.
Sakfrågor kan inte längre diskuteras brett och lösningsfokuserat, baserat på vetenskapliga fakta. Istället laddas varje fråga med politiska budskap och värderingar. Inte ens frågor med överväldigande vetenskaplig koncensus går fria. Konspiratoriska bakomliggande ”syften” finns uppenbarligen överallt…

Viktiga hållbarhets- och klimatfrågor bryts också allt oftare ut från sitt sammanhang och används som ”röstfiske-frågor”.

Debatten handlar alltmer om att vinna flest ”klick” på sociala medier eller att framstå som ”trovärdig” i en TV-debatt.
Argumentationen behöver inte ens vara faktabaserad. Gränsen mellan åsikt och fakta blir alltmer suddig.
Att bli ”påkommen” med att vara dåligt påläst eller rentav okunnig i en sakfråga trumfas lätt över med en ”åsikt”!

I ett läge där vi står inför en katastrofal klimatkris, med konsekvenser som vi knappt kan överblicka och än mindre verkligen förstå, är knappast ”lättkränkta, populistiska, skyttegravs-politiker” det bästa utgångsläget.

Lägg till det en ”troll-svans” i sociala medier som hela tiden piskar upp tonläget… 

Båda sidor måste få komma till tals…

Som ett led i ”skyttegravs-attityden” och den alltmer utsuddade gränsen mellan fakta och åsikt, har det skapats en påhittad rättvisefråga.

Trots att vetenskapen om klimatkrisen är ”avgjord” sedan länge – den är ”verklig och akut!” – så finns det de som hela tiden försöker hitta ”tveksamheter” och skapa tvivel. Det är i grunden samma taktik som användes av tobaksbolagen som nu övertagits av fossilbolagen och delar av näringslivet. Genom att hela tiden föra fram tvivel, att ge sken av att frågan inte alls är ”avgjord” , försöker man hindra eller fördröja åtgärder som påverkar business-as-usual.

Åhörarna bjuds sedan in att agera ”jury” och avgöra vem och vilka åsikter som ”vann”…

Speciellt framträdande har detta varit i olika debattprogram i media och när t.ex Svenska Dagbladet regelbundet bjuder in bl.a Björn Lomborg för att, på ledarplats, framföra sina åsikter som om vore de vetenskapliga rön.
(Ingen seriös faktagranskning verkar ha genomförs, Lomborg har återkommande blivit påkommen med att förvanska fakta)

Alla har rätt till sin egen åsikt, men inte sina egna fakta

Inom vetenskap och forskning genomgår alltid nya rön en sk. ”Peer-Review” där forskningsresultatet noggrant granskas av andra forskare innan de publiceras.

Man granskar inte bara resultatet utan även kvalitét, metoder och genomförande.
Det är inte heller bara forskare med samma synsätt som utför granskningarna.

När sedan forskningsrönen publiceras fortsätter ”granskningen” genom att rönen fortlöpande testas och ifrågasätts i ny forskning o.s.v. Detta gör att forskningsresultat aldrig kan vara lika ”tvärsäkra” som åsikter.
Ny forskning, förbättrad teknik etc. kan ju komma att justera tidigare forskning.

Vilseledning – ”klimatkompensation”

Du har säkert stött på dem; MAX, GodEl, Icebug, Arla, SAS, Kivra, Kronägg, Arvid Nordquist, TUI och många andra.
Företagen som, helt utan vetenskapligt stöd, påstår att de är ”klimatneutrala” eller ”klimatpositiva”.

Klimatneutraliteten påstår de uppnås genom köp av klimatkompensation.

Utsläpp av kol från den långsamma kolcykeln (fossilt) kan inte kompenseras av åtgärder i den snabba kolcykeln. Tidsskalorna är inte kompatibla.

Läs mer om kolcykler och klimatkompensation: HÄR, HÄR och HÄR(film)

Genom att vilseleda kunder och omvärlden ger man sken av att produkter och verksamhet är någonting de inte alls är. Eftersom kompensation inte fungerar på riktigt och eftersom utsläppen fortfarande görs och i många fall fortsätter att öka, så invaggas omvärlden i tron att fortsatt tillväxt är möjlig.

På senare tid har har försäljarna av klimatkompensation alltmer tagit efter den strategi som bl.a tobaksindustrin och fossilindustrin ”framgångsrikt” tillämpat. Man blandar vetenskapliga fakta med rena påhitt och gör det ännu svårare för omvärlden och kunder att avgöra vad som är sant och vad som är vilseledande.

Ett företag pratar t.ex om sina ”erfarenheter” från trädplanteringar, som om den tidsskala under vilken företaget funnits (företaget grundades 2006) överhuvudtaget är relevant. Man påstår vidare att ”kol bundet i skog och mark riskerar att återgå som koldioxid till atmosfären vid oförutsägbara händelser som skogsbränder” när verkligheten är den att alla levande växter förr eller senare alltid dör och att kolet då återgår till atmosfären. (Naturens normala kretslopp)

Man försöker också förminska ansvaret för utsläppen och fokuset på det akuta behovet av utsläppsminskning, bl.a genom att förflytta och omformulera frågan t.ex; ”Hur kan man som företag på det mest effektiva sättet ta ansvar och binda gjorda utsläpp?”

Även i ett potentiellt ”drömscenario”, där påståendena om kompensation fungerar, så medför det ju ingen minskning av utsläppen. Klimatkompensation handlar ju om att kompensera för gjorda utsläpp.

Hela idén med kompensation handlar om att få fortsätta med sina utsläpp mot att man samtidigt betalar för någon typ av ”kompenserande” åtgärd som på något magiskt sätt gör dem ”ogjorda” – ett nollsummespel, där alla rättigheter tillfaller utsläpparen och alla risker överlåts på kommande generationer.

Ibland ser man påståenden om att ett företag redan minskat ”allt vad de kan” och sedan kompenserar för ”resten”  – det är ju egentligen irrelevant. ALLA utsläpp räknas. Att låta alla utsläppare själva få bestämma vad de tycker är rimligt att minska har ju ingenting med naturens spelregler att göra – och i klimatfrågan är det naturens lagar som gäller.

Det blir ju lite som att låta en hundrameterslöpare själv få bestämma när hen är i mål, och så betala för ”mellanskillnaden”…

Ta även en titt på kurva ”B” i grafen i början av inlägget. Den kurvan visar vad som händer med den ackumulerade koldioxidhalten i atmosfären om vi bibehåller de årliga utsläppen av koldioxid med fossilt ursprung på nuvarande nivå.
Detta är ju precis vad som händer om utsläppen inte minskas utan istället ”kompenseras” med fiktiva åtgärder.

Om alla istället gör som t.ex MAX och fortsätter att öka sina utsläpp (tredubbling på 10 år) är vi ju tillbaka på kurva ”A” igen. (Egentligen ännu högre. MAX utsläppsökning överstiger med marginal +5% per år…)

Vilseledning – ”NettoNoll”

NettoNoll är kanske hållbarhetsvärldens ”hetaste” ord just nu.

Det är kanske inte så konstigt eftersom NettoNoll ju inte innebär någon förpliktelse att minska sina utsläpp överhuvudtaget. Anger man det som ett mål långt fram i tiden behöver man ju strängt taget inte minska sina utsläpp alls i dag, imorgon, i år, under nuvarande företagsledning eller under nuvarande mandatperiod…

Ta en titt på den första grafen igen. 

Det är ganska uppenbart vad konsekvensen blir om vi inte omedelbart agerar väldigt kraftfullt och minskar våra utsläpp.
Den ackumulerade mängden koldioxid i atmosfären fortsätter då att stiga kraftigt och avståndet till en ”säker nivå” för mänskligheten och för vårt klimat ökar mycket snabbt.

Risken att vi passerar flera av planetens ”tröskelnivåer” ökar också i motsvarande grad.

Slutsats

Det är bråttom nu, ja egentligen har det varit bråttom väldigt länge.

Chansen att våra barn eller kommande generationer för den delen, någonsin kommer att få uppleva så låga koncentrationer av koldioxid i atmosfären som 420 ppm börjar te sig allt mer osannolik.

Om vi inte inser att det är naturens lagar som styr när det gäller klimatet, utan fortsätter i villfarelsen att; av människor påhittade ekonomiska ideologier och ”lagar” gäller före naturens lagar…

Att se hur det frigörs i det närmaste outsinliga mängder ekonomiska resurser för att minska konsekvenserna av coronakrisen och så snabbt som möjligt återgå till ”business-as-usual” samtidigt som tidsramen och koldioxidbudgeten för att klara Parisavtalet snabbt ebbar ut…

Det är inte rädslan som gör mig handlingsförlamad
– det är handlingsförlamningen som gör mig rädd!