Hållbart ledarskap – Systemförändring, det får någon annan ta ansvar för!

Jag tror det var den engelska poeten John Donne som en gång myntade uttrycket: ”No man is an island”. Ett uttryck som väldigt väl åskådliggör hur människor, företag, samhällen etc. samverkar i många olika sammanhang, system och kretslopp. Just förmågan till samarbete, självorganisation och tillit framhålls ofta som grundläggande egenskaper för att mänskligheten, som art, varit så framgångsrik (!?) på planeten.

Raka motsatsen till detta är ju de idéer som bl.a. neoliberalismen och Ayn Rand förespråkar i syfte att hylla individualism, fri marknadsekonomi och evig tillväxt. Synsätt som har litet eller inget utrymme för samarbete eller gemensamt ansvar. Idéer som de senaste decennierna har eroderat många av de viktigaste byggstenarna i ett hållbart samhälle.

På 1980-talet gick de neoliberala tankegångarna så långt att Margaret Thatcher i en intervju bl.a. sa; ”…there is no such thing as society. There are individual men and women and there are families and no government can do anything except through people and people look to themselves first.”

Ett omänskligt och ganska absurt synsätt, där egoism, ”marknaden” och ekonomi är den allenarådande ”religionen”. Ett synsätt där allt som vi människor gemensamt skapar; samhällen, sammanhang och strukturer, grundläggande egenskaper för vår framgång, förpassas till ”soptippen”.

Vem skall ta ansvar för ”systemet” och helheten? 

Det är inte mitt ansvar – det får någon annan sköta…

I Sverige finns idag (2024-01-11) tjugofyra personer som heter ”Annan” (7 förnamn, 17 efternamn). Hur tänker du?
Skall de tjugofyra ta ansvaret tillsammans, eller är det någon eller några av dem som får ta hela ansvaret?
För det verkar ju ofta vara den allmänna inställningen – någon ”annan” skall ta ansvaret för helheten, bara inte jag!

Är det kanske istället Milton Friedmans tolkning från 1970 som skall fortsätta att gälla;

Eller kan företag inte ta samhällsansvar om det inte finns inskrivet i bolagsordningen enligt aktiebolagslagens kap.3 § 3?

3 § Om bolagets verksamhet helt eller delvis skall ha ett annat syfte än att ge vinst till fördelning mellan aktieägarna, skall detta anges i bolagsordningen…

Är det kanske Tidö-politikernas ståndpunkt avseende hållbarhet, t.ex enligt nuvarande miljöminister Romina Pourmokhtari uttalande: ”Vi måste ha en klimatpolitik som inte förvägrar människor deras livsstil”, som skall utgöra måttstock för hur systemfrågor skall hanteras. 

Skall kanske företagen fullt ut följa den nuvarande Tidö-regeringens systematiska politik; öka utsläppen, öka användandet av fossila bränslen, öka subventionerna till fossila bränslen, fördröj all förändring tills vi har skattebekostad kärnkraft på plats om 15-30 år och, när vi ändå är igång, radera Agenda 2030 målen. (som regeringen nu gör i direktiven till statliga myndigheter...) Eller skall kanske regeringens senaste justering av resereglementet så att man skall kunna flyga mer, fungera som ett ”bra exempel”….

Hur skall företagen agera när de som valts av medborgarna i samhället och som, i normalfallet, hanterar många systemfrågor (politikerna?) helt tycks sakna krismedvetenhet eller öppet visar sin vetenskapsförnekelse. Samtidigt som de står helt handfallna och till synes helt utan förmåga att hantera de systemförändringar som är helt nödvändiga för omställningen till hållbarhet?

Men, det är klart – det finns ju alltid någon annan…  eller?

…skall kanske Trumps senaste (2024-03-11) uttalande i sociala media: ”My first acts as your next President will be to Close the Border, DRILL, BABY, DRILL, and Free January 6 Hostages being wrongfully imprisoned!” – tjäna som målbild för samhällsansvar.

Eller är det kanske Exxons ”playbook” som visar den ”bästa” vägen framåt?

Systemtänk – allas ansvar och därför ingens ansvar?

Det finns ett engelskt uttryck; ”Tragedy of the Commons” som på ett bra sätt beskriver problematiken:
”Ett socialt och ekonomiskt problem där varje individ motiveras att agera på ett sätt som i slutändan kommer att vara skadligt för alla individer!” (Likheten med neoliberalism, marknadsekonomi och Ayn Rands ideologiska idéer är uppenbar)

Jämför man ”Tragedy of the Commons”, med en av de bästa definitionerna för hållbarhet, blir det ju ganska uppenbart hur bristfälligt ett näringsliv baserat på neoliberalt synsätt är på att skapa, underhålla eller ta ansvar för ett hållbart samhälle. Eller som Einstein lär ha sagt: ”We cannot solve our problems with the same thinking we used when we created them”

”Hållbar utveckling är en utveckling som möter dagens behov utan att äventyra framtida generationers förmåga att tillgodose sina behov.”
– Brundtland rapporten, 1987 –

Men finns det då inget samhällsansvar hos företag?

I Sverige har företags ”värderingar” ganska länge haft ett alldeles speciellt fokus. Många är väl de seminarier och ”brainstorming-workshops” som avhållits för att definiera ett företags värderingar. Helst i ett motto, några få slagkraftiga ord eller begrepp.

En klok samarbetspartner brukar beskriva företagsvärderingar så här: ”Ett företags värderingar är inte nödvändigtvis samma som dina egna personliga värderingar. Det är de värderingar som vi tillsammans använder i vår verksamhet”

Många företag påstår att de är ”värderingsstyrda”, men stämmer det verkligen? I alla situationer?

Alla minns väl Googles första motto: ”Don’t be evil” som, efter diverse rättstvister och troligen för att det inte alls avspeglade hur allmänheten såg på deras omfattande insamling och handel med männniskors personliga data etc, 2015 byttes till ”Do the right thing” – ett begrepp som kan tolkas och användas fritt precis hursomhelst och egentligen inte har något etiskt värde överhuvudtaget. (Man kunde alltså inte följa sitt eget motto – då ändrade man mottot – så lite var det värt!)

Ta gärna en titt på vad en av världens största vapentillverkare, Lockhead Martin, framhåller som sina etiska ledord – HÄR.
Hur tycker du det stämmer med affärsidén; ”att tillverka så många och ”dödliga” vapen som möjligt…”

Det är tyvärr inte ovanligt att företag som framhåller mängder av fina värderingar, som har omfattande CSR/ESG beskrivningar på sina hemsidor och i sina ”Code of conducts” samtidigt agerar oetiskt och i strid med sina egna värderingar. Om det t.ex är ekonomiskt lukrativt…

Om man t.ex kan hitta på uppfinningsrika ekonomiska transaktioner som: ”A Double Irish with a Dutch sandwich, BEPS”, olika transaktioner med internprissättning, eller transaktioner via offshore/skatteparadis för att undvika att betala skatt, så anses det inte oetiskt… Man använder ju bara ”brister” i lagstiftningen till sin egen fördel.

Många företag anser alltså att de inte alls behöver bidra till alla samhällskostnader för att ett företag skall kunna verka i ett land, t.ex infrastruktur, utbildningssystem, trygghetssystem, försvar, polisväsende, sjukvård etc. Det skall ”tillhandahållas” som någon form av ynnest för att man väljer att bedriva sin verksamhet i just det landet.

Hycklarnas marknad: I en aktuell artikel vill Svenskt näringsliv ha ”bättre vägar”, men de säger ingenting om att de kan tänka sig höjd ”företagsskatt” eller att de kan bidra till att företagen minskar sina ansträngningar för att undvika skatt. 

Ta gärna en titt på vad de stora IT-jättarna betalar för de nära 3 TWh el som de förbrukar i sina svenska serverhallar – 0,6 öre / kWh – en skattesubvention på flera hundra miljoner kronor. Samtidigt som bolagen skatteplanerar ”aggressivt” – t.ex betalade Google 2023, 35 miljoner i skatt (i Sverige) på en omsättning av 1.616 miljoner 

Kommentaren brukar ofta vara att; ”Vi betalar stora summor i löneskatt etc. för alla som vi sysselsätter.” Sant, men det är en inkomstskatt, som egentligen betalas av löntagaren (administreras bara av företagen). Inkomstskatten betalas för att bidra till den enskilde löntagarens kostnadsandel i samhället. (… löntagare som har liten eller ingen chans att ”smita från notan!”)

Systemtänk – komplext och kompetenskrävande… 

Ett vanligt argument till varför företag inte tillämpar systemtänk i sitt hållbarhetsarbete, är att det är komplext och kompetenskrävande. Men – det stämmer inte*!

*/ Naturligtvis kan det behövas specialistkompetens när detaljerade avvägningar behöver göras, men systemtänk börjar inte på detaljnivå.

Det är nog snarare så att det finns en rädsla för att den egna verksamhetens betydelse, vid en systemanalys, riskerar att framstå som mindre än vad man helst vill tro. (…tänk om vår verksamhet inte alls är så viktig?)

Systemtänk kräver framförallt öppenhet, nyfikenhet och förmåga att ifrågasätta inarbetade företeelser och system.

Komplext – Ja, men alternativen med fokus bara på den egna verksamheten innebär ofta (alltid) egna, påhittade, systemgränser och/eller åsiktsbubblor. Det minskar inte komplexiteten i vårt samhälle eller våra planetära system – det bara blundar för den.

Det finns dock en del fallgropar och det är därför viktigt att ha en bra arbetsmetodik när man tillämpar systemtänk.

Några fallgropar att se upp med:

Nytillskottet i CSRD/ESRS med dubbel väsentlighet förändrar inte detta överhuvudtaget. Att berätta om hur omvärlden påverkar det egna företaget och hur det egna företaget påverkar omvärlden gör ju ingen verklig skillnad – det riskerar snarare att befästa övertron på det egna företagets förträfflighet och existensberättigande.

Kommer t.ex något företag att ärligt redogöra för vilken reell samhällspåverkan deras avancerade transaktioner och upplägg för att minimera skatt verkligen har? Eller hur en affärsidé att bedriva ”fast-fashion” verkligen påverkar textilarbetares villkor i Asien? Hur tillverkning av elbilar påverkar utformningen av städer/samhällsbyggnad?… o.s.v.

Kommer något företag att ärligt, och vetenskapligt underbyggt, rapportera den finansiella risk som ett 3-4 ºC varmare klimat medför för verksamheten, med risken att investerare då helt undviker att satsa på företaget?

Förstår läsarna av hållbarhetsrapporterna, de potentiella investerarna, ens den komplexa påverkan på samhället och miljön som en 3-4 ºC varmare framtid medför – det handlar om förändringar på en magnitud som får corona-pandemin att framstå som en ”ytterst marginell störning”… bryr de sig?
Har de incitament som bygger på ekonomisk avkastning eller bygger de på gemensam samhällsnytta?

Ostörd framtid…

I scenarioplanering är utgångspunkten, nästan alltid, att den egna verksamheten fortsätter relativt ostört (Business-as-usual). Man tittar sedan på hur olika förändringar i omvärlden kan påverka verksamheten, positivt resp. negativt. (Jämför t.ex när banker testar stresstålighet, eller ”väsentlighetsanalys”) Man förutsätter ofta också att verksamheten genomför åtgärder som motverkar den externa påverkan och ”återställer” business-as-usual.

Självbedrägeri kan också synas på andra sätt. T.ex genom att verksamheter (eller branscher) skapar egna påhittade systemgränser och bestämmer att allt som sker utanför gränsen – är någon annans ansvar.

…Om bara vår lilla del av värdekedjan är helt utan koldioxidutsläpp, så får väl någon annan fixa resten…
…Om bara våra butikslokaler har noll koldioxidutsläpp, så är det väl OK om vi säljer ”fast-fashion” i dem…
…Om bara våra lastbilar kör utan koldioxidutsläpp, får väl någon annan ansvara för överkonsumtionen…
…Om bara bara vårt stål tillverkas utan koldioxidutsläpp, är det väl någon annans ansvar att minska stålanvändningen…
…Om våra bilar inte släpper ut koldioxid, så får väl någon annan ta ansvar för om vi skall ha ett bilfokuserat samhälle…

Det finns hur många exempel som helst där företag överdrivit sin egen ”förträfflighet”, nedvärderat eller blundat för omvärldsfaktorer och sedan fått betala dyrt t.ex FACIT, Kodak, Skivindustrin m.fl

Ett exempel: Om ett alternativ för att minska CO₂-utsläpp från ett företags transporter skulle kunna vara elfordon och det i nuläget inte finns tillräcklig laddinfrastruktur, kan företaget överdriva hindrets ”storlek” och välja att istället satsa på inköp av fossildrivna fordon. På systemnivå kan följden då bli att efterfrågan på laddinfrastruktur minskar och kanske rent av aldrig blir byggd… (Moment 22)

Eftersom inköpta bilar har en avskrivningstid på minst fem år innebär det samtidigt att verksamheten kommer att vara fossilberoende i minst fem år till…

Systemtänk, exempel: Grossistföretaget

I samband med med en workshop vid ett hållbarhetsseminarium, berättade en stor grossist i byggmaterialbranschen hur de jobbade intensivt och målinriktat med olika tekniklösningar för att kunna mäta koldioxidutsläppen för sina transporter. Deras egen hållbarhetsavdelning och många av kunderna ville ha siffrorna för sin hållbarhetsredovisning (enligt ESRS). Det var väldigt komplext, med direktleveranser, småleveranser, ”slingbilar” mm. Man hade provat olika beräkningssätt, elektroniska sensorer, kopplingar till färdskrivare/Google Maps, blockchainteknik etc.

Några systemstudier kring det nuvarande systemets funktion/leveransupplägg/villkor etc hade inte genomförts eller initierats – målet var att redovisa utsläpp från ”business-as-usual”.

På en direkt fråga om varför man inte istället använde alla ”konsultpengar” på att hitta alternativa, mindre transportintensiva logistiklösningar tillsammans med kunderna (t.ex genom bättre planering) och kanske t.o.m investera i eldrivna fordon (utan koldioxidutsläpp = utan beräkningsbehov) fick jag inget svar.

Småskaligt ”systemtänk” – behöver nästan ingen specialkunskap…

Systemtänk, exempel: Förmånsbilar/tjänstebilar

Vid ett tillfälle blev jag tillfrågad om jag kunde hjälpa ett företag, med verksamhet i centrala Stockholm att utforma en ny bilpolicy för förmånsbilar. Deras gamla hade blivit otidsenlig och man ville samtidigt visa att man hade ambitioner när det gällde hållbarhet. Vid vårt första möte redogjorde man för sina tankar. Det handlade mycket om bilmärken, färgval. förmånsklasser, utrustningsnivåer, el/hybrid o.s.v.

Jag ställde två frågor, kopplade till företagets ”hållbarhetsambitioner”:

1. Hur ser behovet av förmånsbilar ut i er hållbara framtid?
2. Var har ni era kontor och hur långa är hyresavtalen?

Frågorna möttes med oförstående blickar…

Med hjälp av FSSD-ramverket och ABCD-metoden kunde vi, genom att börja med målet (definiera företagets transportbehov i en hållbar framtid), sedan titta bakåt och och översiktligt definiera vad som måste ha inträffat på vägen dit. Några saker blev väldigt tydliga:

Behovet av förmånsbilar var väldigt tätt kopplat till kontorens placering (2 st, 5 resp. 7-års kontrakt). Om man valde kontorsplacering och prioriterade närhet till kollektivtrafik minskade behovet av förmånsbilar drastiskt. (samtidigt skulle företaget bli mer jämställt) Om man istället valde kontorsplacering som prioriterade tillgång till billig parkering (för alla förmånsbilar). Så skapade kontorsplaceringen i sig ett bilberoende och tvingade samtidigt flera i personalen att ha/skaffa egen bil, alternativt skaffa ännu fler förmånsbilar, eftersom de rimliga pendlingsmöjligheterna kraftigt begränsades.

Småskaligt ”systemtänk” – krävde ingen specialkompetens. Med bra metodik, öppenhet för nya idéer och förmåga att tänka och resonera fritt. Det blev tyvärr inget uppdrag – troligen ställde jag ”fel frågor” – kanske var förmånsbilar en känslig ”status-fråga”.
(Jag såg en tid senare företagets neonskylt från tåget, helt i utkanten av Sollentuna/Häggvik med en stor angränsande parkering…) Hållbarhetsambition – Nja!

FSSD – Backcasting

Med hjälp av FSSD-ramverkets ABCD-metod (Backcasting), som alltid börjar med att identifiera villkoren för verksamheten i en framtid där man ÄR hållbar, kan man undvika/minimera många av de fallgropar som förknippas med t.ex scenarioplanering.

Hur ser verksamheten ut när den bedrivs i ett hållbart samhälle som lever i balans med vår miljö? 

Vi måste då naturligtvis utgå från verkliga förutsättningar: En varmare planet, 10-11 miljarder människor, begränsad tillgång av råvaror, vattenbrist, nära-noll utsläpp av CO₂ etc.

Genom att utgå från att aktiviteter/material som inte uppfyller hållbarhetsprinciperna har eliminerats, söker man medvetet efter lösningar som inte innehåller dessa. Först om detta visar sig helt omöjligt att uppnå, studerar man under vilka premisser andra tillvägagångssätt eventuellt kan komma ifråga.

Kan t.ex en ohållbar lösning ändras/kompletteras så att den ”ryms” inom hållbarhetsprinciperna – vad krävs då?
Teknik, kostnader, tillvägagångssätt etc måste inkluderas i lösningen – inte överlåtas till någon ”annan”!

Nedan ett exempel på hur man, genom att först tydliggöra vad som krävs för att en verksamhet skall kunna bedrivas hållbart inom planetens och samhällets begränsningar, kan definiera vilka utmaningar det i sin tur innebär för verksamheten. I det här exemplet handlar det främst om vår konsumtion av kläder.

“It’s your road, and yours alone.
others may walk it with you,
but no one can walk it for you.”

– Rumi –