Inkrementell utveckling är helt otillräckligt för att nå hållbarhet!

Du har säkert hört det massor av gånger:

”Vi måste först lära oss att krypa innan vi kan lära oss att gå”.

Det kan tyckas rationellt och klokt och fungerar säkert i en miljö där allt ”tuffar på” lite grann som vanligt. Då kan man möjligen unna sig att i lugna former först lära sig att krypa innan man lär sig gå. (inkrementell utveckling) Risken är hanterbar och det går att snabba upp inlärningstakten om man ser att omvärlden och konkurrensen förändras

Men i ett komplext samhälle och en tid där mänskligheten befinner sig mitt i ett race för överlevnad räcker det inte.
Vi har vare sig tiden, naturresurserna eller koldioxidbudgeten för att börja med förändring i liten skala.

Ta utsläppen av koldioxid som exempel. IPCC:s senaste rapport, AR6, redovisar att vår kvarvarande globala koldioxidbudget för att klara en maximal temperaturhöjning på 1,5 respektive 2 ºC (med en sannolikhet på 67%*) uppgår till ca 400 resp. 1150 Gton CO₂e. Budgeten gäller fr o m 2020-01-01 fram till 2050 då utsläppen måste vara nere på noll.
(*/ Om vi vill vara helt säkra, >90% sannolikhet, att verkligen klara målsättningen är budgeten ytterligare 25-30 % mindre)

Omräknat till 2023 är IPCCs kvarvarande budget 290 respektive 1040 Gton CO₂e (fr.o.m 2023-01-01.)

För att klara budgeten för max 1,5 ºC, krävs då att de globala koldioxidutsläppen minskar med mer än15% per år, varje år, från och med i år. Motsvarande globala minskningstakt för att klara max 2,0 ºC är mer än 5% per år.

Av jämlikhetsskäl, för att människor i fattigare länder skall få en chans att skapa en drägligare tillvaro, måste vi i den rika delen av världen dessutom minska våra utsläpp ännu snabbare och mer så att vi kan överlåta en större andel av den kvarvarande budgeten till deras uppbyggnad. (Antag en minskningstakt på >20% respektive >10% per år)

Hur många företag redovisar årliga utsläppsminskningar som är ens i närheten av den nivån?

Tittar man t.ex på IKEAs senaste ”Climate Report FY22” så ligger deras minskningstakt för Scope 1,2 och 3 på mindre än 5%/år (2019-2022) och räknat från deras egna basår 2016 på mindre än 2%/per år. Samtidigt redovisar man att IKEAs mål är 15% reduktion 2030 jämfört med basåret 2016 (ca 1,1% minskning/år) och påstår att man därmed minskar i linje med Parisavtalets mål på max 1,5 °C temperaturökning (Greenwash?)  

Hur många företag redovisar lösningar (Inte ospecificerade ”framtidsmål”) helt utan utsläpp?

Jag tvivlar på att du hittar mer än något enstaka, om du hittar något alls!

Istället så spenderar företag idag mängder av tid och resurser på att först i detalj kartlägga och beräkna alla sina utsläpp i hela leverantörskedjan. Det kan ta ett par år att få fram robusta och någorlunda exakta värden. När man sedan kan räkna på utsläppen, har nästan halva budgettiden gått. (1,5 ºC-scenariot) – det innebär i sin tur att den erforderliga minskningstakten då måste dubbleras. Sluttidpunkten flyttas inte för att man är ”trög i starten”…

När företagen räknar och räknar upptäcker de ganska snart att förutsättningarna för att minska så snabbt och så mycket som krävs, inte finns, med mindre än att det görs väldigt drastiska förändringar av affärsmodellen och kanske rentav hela verksamhetsmodellen – Vad händer då? …finns det någon risk att det då redan är ”för sent”?

Science Based Targets initiative (SBTi) – missar helheten!

Även när man tittar på företag som har utformat sina mål enligt Science Based Targets (SBTi) finns väldigt stora tveksamheter! Man börjar idag alltmer ifrågasätta om, och i så fall hur, ett enskilt företags detaljerade andel av den kvarvarande koldioxidbudgeten överhuvudtaget kan räknas fram i den komplexa värld vi lever i.
Hur räknas t.ex samhällspåverkan och global ojämlikhet in? Hur hanteras systemförändringar?

”Budgeten för en cementtillverkare i ett fattigt land som är i behov av förbättrad infrastruktur för att uppnå drägliga förhållanden, eller kanske återuppbygga efter krig, måste rimligtvis vara högre än motsvarande budget för en cementtillverkare  i ett rikt land, med hög levnadsstandard, som planerar bygga ännu en lyxig skyskrapa, infrastruktur för fortsatt utvinning av fossila bränslen, en ännu större flygplats eller ännu ett köpcenter.”

Inkrementell kontra omvälvande utveckling

Vad är då skillnaden mellan inkrementell och omvälvande utveckling? Lite förenklat kan man beskriva det så här:

Nästan all hållbarhetsrelaterad utveckling som vi ser idag är inkrementell.

Det finns flera orsaker till detta, men den utan tvekan största, är organisationers ovilja att förändra sin affärsmodell och sina ekonomiska incitament; ”Vi jobbar gärna mer hållbart, men rör inte vår ekonomiska lönsamhet och våra tillväxtmål!”

Eller som Johan Rockström et. al. skriver om hållbar utveckling i sin senaste bok (2023); En jord för alla:
”…det handlar om en förändring av hela det ekonomiska systemet – en övergång från vinnaren-tar-allt-kapitalism till en-jord-för-alla-ekonomi”.

Man kan naturligtvis fundera vidare kring de underliggande orsakerna till varför dagens hållbarhetsrelaterade utveckling ser ut som den gör. Några funderingar

• Neoliberalt synsätt – Marknaden löser allt. Läs mer
• Triple bottomline – Den vilseledande idén om att Ekonomisk hållbarhet utgör ett ”lika viktigt”, eller t.o.m viktigare mål än Miljömässig- och Social hållbarhet. Läs mer
• Kunskapsbrist – Ju mindre vi vet, desto mer tror vi att vi vet (Dunning Kruger effekten) Läs mer
• Brist på entreprenörer – Istället finns mängder av förvaltare av ett bristfälligt neoliberalt marknadssystem
• Avsaknad av konkret definition – Vi gör bara som ”de andra”. Läs mer
• Inkrementell lagstiftning – Politiker undviker omvälvande förändringar av rädsla att förlora röster i nästa val, eller på grund av påverkan från starka lobbygrupper.
• Följer ”inövad metodik” – ISO-standarder, Six Sigma m.fl bygger på en metodik med kontinuerlig förbättring som grundidé. Omvälvande förändring ingår inte i ”metodiken”.

Listan kan göras lång. Du har säkert egna funderingar!

En annan intressant aspekt på om inkrementell utveckling han leda till hållbarhet, kan man läsa om i studien ”Natural Capital at risk”. I studien försöker man, med monetär grund, beräkna om en befintlig verksamhet/affärsmodell är lönsam om den samtidigt skall betala för all sin påverkan på miljön.

”Om en verksamhet som betalar för all sin miljöpåverkan, inte är lönsam – är den då överhuvudtaget aktuell att bedriva?”

Inkrementella strategier, verktyg och system

De idag vanligaste inkrementella strategierna för företags hållbarhet är inte bara skilda från vetenskap (och betydelselösa för att säkra en levande framtid), de representerar också en dold fälla för många företag: Att uppfylla andemeningen med tillvägagångssättet är ouppnåeligt för många företag – att verkligen minska de negativa effekterna företagen förorsakar skulle kosta mer än deras intäkter. (Se även ”Natural Capital at risk” ovan)

Sorgligt nog så är de mest etablerade systemen bl.a. GRI-standards, ESRS, EU-Taxonomin såväl som de allerstädes närvarande Globala Målen och diverse andra certifieringssystem, alla laddade med ”inkrementalism” – de hjälper oss INTE att skapa ett hållbart samhälle inom de planetära gränserna.

Kännetecknande för inkrementella system och verktyg är att de, i stor grad, mäter förändring och framsteg från startpunkten. Systemen ”utmanar” hela tiden användaren att förbättra föregående redovisningsresultat.

Detta överensstämmer ju med förväntningarna på ett företags ekonomiska resultat och känns därför ”bekvämt och bekant”. Det påminner ju också om metodik som används i t.ex ISO-system (PDCA, Demingcykeln) eller ”Sig Sigma”(DMAIC).

Eftersom många av de här systemen ofta kräver omfattande kartläggning och mätning av diverse olika prestanda i ett företag och dess leveranskedja blir hållbarhetsarbete ofta synonymt med att ”förbättra” de parametrar som ingår.
Följden blir, inte sällan, att företaget hittar på egna ”systemgränser” och skapar sin egen ”verklighetsbubbla”. 

Kanske försöker man t.o.m ”slå undan benen” för verksamheter som idag drivs på ett mer hållbart sätt; mer småskaligt, närmre sin kundkrets – utan behov av intensivt resande/laddningsplatser (15-minuters staden), för att bibehålla ägarnas krav på ekonomiska avkastning.

Utvecklingens väg är kantad av ”vrak” – Facit, Kodak, Ericsson m.fl – som alltför sent förstod vad framtiden handlar om.

Företag och konsulter som förespråkar ”inkrementell förändring” är del av problemet.

I grund och botten är det en fråga om prioriteter. Så länge systemvärdet förblir sekundärt till företagsvärdet, är det inkrementalismen som styr. Ambition och agerande begränsas av huruvida kortsiktig avkastning till aktieägarna är ”helig”, och resultaten äventyras eftersom den fortsatta strävan efter tillväxt utplånar värdet av alla relativa minskningar av energianvändning, materialanvändning och utsläpp.

I bästa fall bromsar vi vår hastighet en smula, men vi är fortfarande på väg mot avgrunden/isberget.

Sådana tillvägagångssätt tenderar ofta att motiveras genom att hävda att konsulters uppgift inte är att få kunder att tro på vetenskapen och att omfamna den systemiska transformation som den medför; det är att möta kunderna där de är och knuffa dem i rätt riktning. Om du vill förändra världen – bli aktivist.

Den här ”approachen” är stötande på så många nivåer, inte minst implikationen att många konsultföretag faktiskt är ganska nöjda med att tjäna pengar på ineffektiv inkrementalism. Antingen okunniga om eller medvetet blinda för vetenskapen.

Det är dessutom förolämpande mot kunder som närmar sig konsulter just för att de ska vara experter på det här och för att de skall hjälpa dem att planera och implementera lämpliga strategier.

Allt handlar om kontext / sammanhang / system

Kvaliteten och tillräckligheten hos åtgärder som påstås bidra till att skapa en mer hållbar framtid kan bara förstås och utvärderas fullt ut i sitt rätta sammanhang. När det gäller hållbarhet betyder det planetära gränser och sociala grunder (som elegant och tydligt illustreras och sammanvävs, till exempel i FSSD-metoden eller i Kate Raworths ”Doughnut”), med tillhörande kritiska klimatbrytpunkter och budgetar.

Vi måste mäta framsteg i relation till ett önskat framtida tillstånd.

För att kunna mäta måste vi ju definiera detta framtida tillstånd på en sådan detaljnivå att jämförelse med nuläget är möjligt. Vi kan ju inte bara uttrycka det som att vi, så där lite allmänt, skall vara ”hållbara”. Vi måste ju veta vad det verkligen innebär i det system och sammanhang som är relevant.

Sammanhanget är INTE det egna företagets ”bubbla” eller inom påhittade egna systemgränser!

Det finns otaliga exempel på hur man, istället för att lägga tid på att analysera och verkligen definiera hur organisationens verksamhet måste se ut för att ens kunna bedrivas i en hållbar värld, nästan slentrianmässigt och utan djupare analys beslutar att organisationens nuvarande affärsmodell och ekonomiska incitament utgör en konstant som inte får påverkas.

Man kanske inte ens beslutar det – det kommer inte ens upp till diskussion!

Så länge vi, med näbbar och klor, håller fast vid att det nuvarande kortsiktiga ekonomiska systemet inte får röras och helst inte ens störas, är chansen ytterst liten att vi kommer att kunna utvecklas till ett hållbart samhälle. Lika minimal är också chansen att vi skall kunna klara vare sig Paris-avtalets 1,5 °C eller 2 °C mål, eller för den delen FN:s Globala Mål för hållbar utveckling.

För att ytterligare en gång citera boken ”En jord för alla”, det finns två huvudscenarior för vår framtid: 

1. För lite för sent (Den inkrementella utveckling vi för närvarande håller på med)
2. Jättesprånget (Omvälvande utveckling)

Den här typen av förnekelse är otroligt vanlig. Det är också ett populärt sätt att avsäga sig ansvar; ”Vi utvinner ju bara oljan som företagen och privatpersonerna vill ha – vad de gör med den är inte vårt ansvar…”

För de allra flesta företag medför den här typen av självbedrägeri att man kör ännu längre in i en återvändsgränd och att man alltför sent upptäcker att verksamheten i sin nuvarande form helt saknar de förutsättningar som krävs för vara hållbar. (I fallet med Lundin Oil handlar det nog istället om ren ock skär girighet…)

EU-Taxonomin

EU:s nya taxonomi fungerar till stor del på liknande sätt, med påhittade systemgränser; Om en viss typ av verksamhet uppnår stipulerade minimikriterier för just den verksamhetstypen, så klassas den som ”grön”.
Ingen utvärdering av verksamhetens övergripande systemnytta erfordras!?

Det ger investerare och andra en fantastisk möjlighet att ”gröntvätta” och fortsätta med business-as-usual.
Gör bara lite mindre skada, så räcker det – ”för lite för sent”…

”Ett nytt flott huvudkontor för Aker BP som byggs enligt taxonomins minimikriterier kan alltså klassas som ”grönt”. Det kan t.o.m. energiförsörjas med naturgas (fossilgas) som klassas ”grön” i EU-taxonomin…”

Sammanfattning

I ett komplext samhälle och en tid där mänskligheten befinner sig mitt i ett race för överlevnad räcker inte inkrementell utveckling. Vi har vare sig tiden, naturresurserna eller koldioxidbudgeten för att börja med förändring i liten skala.

• Majoriteten av den förändring vi ser idag är inkrementell, den hjälper oss INTE att skapa ett hållbart samhälle.
• I bästa fall bromsar vi vår hastighet en smula, men vi är fortfarande på väg, med hög fart, mot avgrunden/isberget.
• Allt handlar om kontext / sammanhang / system

Medan vi ägnar oss åt att ”putsa på bordssilvret” i skeppsmatsalen, ångar Titanic på för full maskin…! 

(Tack Caroline, för en riktigt bra metafor)