Pengar löser inte klimatkrisen, de skapar den!
COP27 i Sharm el-Sheik är över. Ännu ett misslyckat toppmöte där >40.000, till största delen influgna (> 400 privatjet) deltagare, statsrepresentanter och lobbyister uppenbarligen pratar om något helt annat än förutsättningarna för fortsatt mänskligt liv på vår planet. Väldigt mycket blah, blah, blah…
Ännu värre, man har t.o.m. lyckats skapa ännu mer låsningar och skrivningar i slutrapporten som tar utvecklingen bakåt. Det fanns t.o.m delegater som propagerade för att stryka 1,5 ºC-målet ur måldokumenten?!
Vid föregående möte COP26 (Glasgow) enades alla länder om en hemläxa. Att se över sina utsläpp och återkomma till årets möte med vässade mål och högre ambitioner. Tjugofem länder hade gjort hemläxan (med marginella förbättringar), men mer än 170 länder struntade bara i det… inte ens de löftena infriades – Hur kan det vara OK?
I kulisserna pågår samtidigt mängder av andra aktiviteter. Rapport efter rapport presenteras, bevis efter bevis på orsakerna och konsekvenserna av den alltmer akuta klimatkrisen läggs fram – trots att alla redan VET!
Alla vet att vår enda chans att uppnå något av målen enligt Paris-avtalet om att begränsa den globala uppvärmningen till max +2 °C eller ännu hellre till max +1,5 ºC, är att sluta släppa ut mer koldioxid. Detta har man vetat om sedan COP1 (1995, i Berlin). Faktiskt så finns redan i klimatkonventionen från Rio-konferensen (1992) genomarbetade allmänna förpliktelser att begränsa utsläppen av växthusgaser.
…och ändå så har vi människor förorsakat betydligt mer utsläpp av koldioxid i atmosfären under de 30 år som gått sedan Rio-konferensen 1992 än vad vi släppt ut under hela mänsklighetens historia innan dess.
Istället för att ta den tuffa diskussionen om att avsluta utsläppen av koldioxid, har man alltså pratat i två veckor om vem som skall betala för skadorna som utsläppen har förorsakat och fortsätter att förorsaka.
…Två veckor av fortsatta globala koldioxidutsläpp motsvarar ca: 1,4 Gton CO2 , eller nästan dubbelt så mycket som utsläppen från alla Afrikanska länder, söder om Sahara, under ett helt år…!
Det enda som beslutades vid COP27 (i princip) var att det skall inrättas en fond för ”loss and damage”, någon gång i framtiden. Inga beslut om ramverk, regler eller hur finansieringen skall ske. Av de 100 miljarder USD per år i klimatbistånd som redan tidigare diskuterats, har bara en liten, liten bråkdel kommit in…
Med snart bara sju år kvar till 2030, då forskarna tydligt har visat att de globala utsläppen måste ha halverats om vi skall ha den minsta chans att nå 1,5 ºC-målet, så står vi alltså inför en verklighet där utsläppen av koldioxid med stor sannolikhet istället kommer att fortsätta öka fram till 2030!
…som en företrädare för vår Svenska (klimatförnekande?!) regering utryckte det:
”Det innebär att vi inte når målen. Gör vi inte det så gör vi inte det, men ambitionen styr mot det målet. Så om vi inte når målet blir inte konsekvenserna så stora egentligen…”
– Elisabeth Svantesson, Finansminister
Beroende på omfattningen av de globala ansträngningarna för att mildra och anpassa sig till klimatförändringarna, kan förluster och skador från klimatförändringar som går utöver anpassning kosta utvecklingsländerna totalt 290–580 miljarder USD år 2030 och nå 1–1,8 biljoner USD år 2050. För att inte tala om alla människoliv som kommer att gå förlorade och alla framtidsutsikter som kommer att utraderas.
(1,8 biljoner USD = 19,1 biljoner SEK = 19 gånger Sveriges totala ekonomiska budget 2022)
Källa: Integrated Assessment for Identifying Climate Finance Needs for Loss and Damage: A Critical Review
Eller för att citera en klimatforskare:
”COP27 shows that 1,5 ºC is politically dead. This is a tragic but not unexpected outcome. What is most disturbing is that not enough people are bothered about the fact that the world vill not afford loss and damage payments if warming is allowed to continue unabated”
– Prof. Johan Rockström, CCAG
Men koldioxidbudgeten då…
IPCC har i rapport efter rapport redovisat siffror för hur mycket mer koldioxidutsläpp det planetära systemet bedöms klara av att hantera utan att den globala medeltemperaturen överstiger 1,5 ºC resp. 2,0 ºC. Metoderna för beräkning och simulering av koldioxidbudgetarna har kontinuerligt förfinats.
I nedanstående bild har koldioxidbudgetarna från den senaste rapporten IPCC AR6 WG1 justerats med de utsläpp som gjorts under åren 2020 – 2021 och motsvarar budgeten fr.o.m. 2022.
Uppgifterna om fossila bränslen från utbyggda fält och gruvor etc. kommer från Oil Change Internationals rapport: ”Investing in Disaster: Recent and Anticipated Final Investment Decisions for New Oil And Gas Production Beyond the 1.5°C Limit”
De planetära systemen som hanterar kol/koldioxid är otroligt komplexa och ett visst mått av osäkerhet är ofrånkomligt.
I koldioxidbudgeten åskådliggörs det som sannolikheten eller ”chansen” att klara de uppsatta målen för maximal global temperaturökning.
Samtidigt pågår också forskningen kring brytpunkter i klimatsystemet. Brytpunkter som, om de överskrids, kan skapa självförstärkande och irreversibla negativa konsekvenser för vårt klimat. Konsekvenser som vida överstiger de utsläppsnivåer som anges i budgeten. De senaste forskningsrapporterna tyder på att minst 6 av dessa brytpunkter finns i spannet mellan 1,5 – 2,0 ºC global uppvärmning. Däribland avsmältningen av permafrost, som bara den innehåller nästan dubbelt så mycket växthusgaser som nuvarande fossilutvinning förväntas generera. (motsvarande ca 1400 Gt CO2e)
Mer än +2,5 °C är redan ”inlåst” i det ekonomiska systemet!
I bilden ovan framgår hur mycket koldioxidutsläpp de gas-, oljekällor, gruvor och den infrastruktur för fossila bränslen som redan är i drift eller är på väg att driftsättas, kommer att förorsaka om inte utvinningen på något sätt bromsas/stoppas.
Detta kan ske på flera olika sätt, t.ex genom att utvinningen eller efterfrågan stoppas av klimat och miljöskäl, strukturförändringar i samhället (elfordon, alternativa material etc.) eller att alternativa förnyelsebara energikällor kan leverera energi till en kostnad och omfattning som gör fortsatt utvinning av fossilbränslen olönsamt.
Frågan är om det ekonomiska systemet kommer att ”tillåta” att det sker? Kommer finansbranschen, långivarna, bankerna och aktieägarna att medverka till att deras egna investeringar, krav på tillväxt och hög avkastning får stå tillbaka för att rädda mänskligheten? För närvarande finns det absolut ingenting som tyder på det.
Gör matten: 300% mer utsläpp än vad budgeten för max 1,5 °C medger. Tillstånden och infrastrukturen finns redan på plats. De juridiska avtalen, finansieringen och förväntningarna på ekonomisk avkastning likaså.
Flera av de stora fossilbolagen har dessutom börjat investera kraftigt bl.a i polymer- och plasttillverkning för att försäkra sig om en trogen kundkrets om förbrukningen av bilbränslen mm påverkas av ökande intresse för elfordon…
Utöver gas-, oljefält och kolgruvor som redan är i drift pågår dessutom exploaterings- och tillståndsprocesser för ytterligare utvinning motsvarande > 70 Gt CO2. En trefaldig ”over-shoot” av koldioxidbudgeten är alltså inte tillräcklig…
Nedanstående grafer visar ”Top-20” för pågående utökning av olje- och gasutvinning.
Noterbart är att samtliga länder, bolag och banker på Top-20 listorna påstår att de stödjer Parisavtalet från 2015.
Follow the money…
Inkomsterna från fossilindustrin går till fossilbolagen och dess ägare. (Ibland statliga bolag)
Fossilbolagen och dess ägare, finansbolag, banker etc, har tusentals anställda ekonomer och jurister som oförtrutet letar möjligheter att minimera bolagens kostnader för skatter etc. Många av de stora fossilbolagen, deras ägare och finansiärer betalar ingen eller t.o.m. negativ skatt, d.v.s de får skatterabatter. Pengar slussas runt via sinnrika transaktioner som, inte sällan, inkluderar olika skatteparadis etc. Legalt/illegalt – gråzonen är enorm…
(Ev. skatter på bränslen betalas nästan alltid av konsumenten, inte av fossilbränslebolagen…)
Utöver detta subventioneras användandet av fossila bränslen kraftigt på många olika direkta och indirekta sätt.
T.ex genom avdrag för resekostnader som gynnar fossildrivna fordon, skattebefrielse för flygbränslen, rabatter för bränsleanvändning i jordbruket etc. I vissa länder finns t.o.m direkt rabatterade bränslepriser som finansieras med skattepengar.
Enligt IMF uppgick subventionerna globalt till 5,9 biljoner dollar eller 6,8 procent av den globala BNP 2020 och förväntas öka till 7,4 procent av BNP 2025. (5,9 biljoner USD/år = 16,2 miljarder USD/dygn = 11,2 miljoner USD/minut)
Samtidigt:
Så snart klimatanpassningar, förluster, skador och andra konsekvenser förorsakade av klimatkrisen diskuteras så skall detta hanteras och bekostas av ”det allmänna”, samhället, stater och regeringar. På de årligen återkommande COP-mötena är det länder som skall komma överens om minskningar av utsläpp, pengar för ”loss and damage” o.s.v.
Det är kanske inte så konstigt att länder, där mycket av den fossila industrin är statligt ägd, frånsäger sig allt ansvar för konsekvenserna från användandet av fossila bränslen. Eventuella kostnader som detta skulle medföra belastar ju intäkterna de får från sin fossilindustri. Kanske är det även en bidragande orsak till den allt större mängden fossil-lobbyister vid COP.
Samtidigt gnuggar fossilbolagen och dess ägare händerna – de tar hand om alla intäkterna, betalar låg eller ingen skatt, njuter av subventionerna och när ansvar skall utkrävas… är det ”alla andra” som, via skattsedeln, skall stå för kostnaderna. Just nu; ett krig i Ukraina skadar ju inte precis fossilbolagens intäkter – de är i nuläget de högsta någonsin…
Inflation
Att de snabbt ökande priserna i samhället och därmed inflationen, till väldigt stor del, drivs av ökande energipriser påverkar ju bara fossilbolagen marginellt – vinsterna i den sektorn fullkomligt skenar. Kostnaden för inflationen får istället, även den, betalas av ”alla andra”.
Och om den belastningen blir ”för stor” i någon sektor, förutsätts ländernas regeringar via t.ex ”högkostnadsskydd” för el eller subventioner för lägre bränslepriser – betalda via skatteintäkter – ta hand om notan.
Fossilbolagen och dess ägare betalar minimal, om ens någon skatt, så ”gnuggandet av händer” kan ostört fortsätta…
Slutsats
För 35 år sedan utgjorde, det av mänsklig aktivitet förorsakade hålet i jordens ozonskikt ett existensiellt hot för mänskligheten. Alla pratade om det. 1997 enades alla världens länder om ett traktat, det så kallade ”Montreal-protokollet” där produktionen av ett antal ozon-påverkande substanser, bl.a. Freoner, reglerades och fasades ut.
Avtalet har hyllats för sin exceptionella framgång och, även om ”hålet” ännu inte helt har ”läkt” utgör det idag inte längre ett omedelbart hot för livet på vår planet.
Vi vet alltså hur vi kan uppnå framgång även i komplexa frågor och skydda vår existens på jorden.
Vi har också all fakta och vetenskap som behövs för att vara 100% säkra på det existensiella hot vi nu står inför.
Vi har också alla verktyg som behövs för att lösa krisen.
Vi vet…!
Trots detta handlar klimatdiskussionen hela tiden om hur vi skall stoppa utsläppen och hur och av vem de som lider de största konsekvenserna av den skall ersättas, ekonomiskt. COP-möte efter COP-möte passerar men inte ett ord skrivs in i protokollen om hur vi skall bromsa eller stoppa produktionen – kejsaren är naken och elefanten i rummet är helt osynlig!
Jag är kanske ingen diplomat, men att ”tiga ihjäl” en fråga leder sällan till en lösning! Om ett system innebär att koncensus måste uppnås om precis allt, kanske systemets spelregler behöver ses över – helst innan det är för sent.
Jag tror att en övervägande majoritet av mänskligheten hellre vill överleva än det motsatta.
Den utopiska drömmen om evig ekonomisk tillväxt på en begränsad planet och Den blinda tron på ”marknadens” förträfflighet håller i rask takt på att förändras till en verklighetsbaserad mardröm.
Beslutsfattarna har, med hull och hår, köpt fossilbolagens, bankernas och ekonomernas narrativ – att fossilbolagens fortsatta produktion av fossila bränslen inte är något problem, det är användningen av deras produkter som är problemet…
Ungefär som: ”Problemet är inte att du slår mig hårt i huvudet – problemet är att det gör ont…”
I Sverige har vi en statsminister som sammanfattar sin och den nya ”marionettregeringens” åsikt om klimatfrågan ganska väl i en DN-intervju: ”Mitt mål är inte att människor ska ställa om sina liv”… Vi har alltså ett status-quo där ingenting skall förändras, vi skall bara sitta och se på när Antropocen i rask takt förvandlas till planetens kortaste geologiska tidsperiod.
”Mänskligheten är helt beroende av ett välmående samhälle på en välmående planet.”
Effektiv ekonomisk förvaltning kan användas som ett MEDEL för att nå dessa mål, men är inte ett hållbarhetsmål i sig!
– FSSD-metoden
Om vi inte omgående slutar att bara fokusera på symtomen och konsekvenserna utan även tar den tuffa diskussionen om orsakerna (produktionen) är det extremt stor risk för mänsklig ”Game-Over”!
Pengar löser inte klimatkrisen – de skapar den!
