Hållbarhet utan mål…
Om du frågar hundra personer vad hållbarhet är, får du hundra olika svar!
Om du ber någon, lite insatt, redogöra för sitt företags hållbarhetsmål, får du väldigt ofta en sifferuppgift på hur mycket man skall minska sina koldioxidutsläpp till en angiven tidpunkt. Ibland åtföljs den av något eller några andra specificerade mål. Ibland är de relaterade till FN:s Globala Mål för hållbar utveckling.
Hänvisningar till den senaste hållbarhetsredovisningen, ofta utförd enligt GRi, är också väldigt vanligt.
Om du ställer samma fråga lite ”längre ut” i organisationen blir svaren ofta väldigt ”luddiga” och oprecisa.
Faktum är att det mesta hållbarhetsarbetet idag bedrivs utan något samlat mål!
Ytterst få organisationer har en tydlig, vetenskapligt baserad, gemensam målbild av vad hållbarhet verkligen innebär.
Ett fåtal har kartlagt vad det betyder specifikt för hela deras verksamhet och framtida utveckling.
(Det är inte samma sak som en ”riskbedömning”, eller intressentanalys…)
Ännu färre använder en definierad hållbar målbild för att styra hela sin verksamhet.
Läser du olika företags hållbarhetspolicy, kommer du nästan undantagslöst att få läsa den här raden från Brundtlandrapporten: (eg. Report of the World Commission on Environment and Development: Our Common Future, 1987):
”En hållbar utveckling är en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov”
Ibland brukar jag fråga kunder och åhörare om hur många som faktiskt har läst rapporten. Men inte ens på företag där den ingår i hållbarhetspolicyn eller i sammanhang där den på annat sätt åberopas verkar någon faktiskt ha läst den… (?!)
Meningen från Brundtlandrapporten beskriver på ett fantastiskt sätt själva filosofin om vad hållbarhet är.
Men den är samtidigt så övergripande och generell att den behöver en mer konkret tolkning för att kunna användas som mål.
Hur kan man bedriva hållbarhetsarbete och förvänta sig att alla i organisationen skall hjälpas åt för att verksamheten skall bli hållbar, utan att definiera vad det verkligen innebär. Utan att säkerställa att alla har samma baskunskap och delar samma målbild.
Det är egentligen ganska otroligt!
Man försöker alltså skapa engagemang för en otroligt omfattande förändring inom företaget, men också i hela samhället och privatlivet, utan att vara överens om vart man ska?
Inte ens Christoffer Columbus gav sig ut på sin resa utan ett väldefinierat mål. Utan mål hade han troligen inte fått med sig några sjömän eller kanske drabbats av myteri. Världsbilden på den tiden var ju att jorden är platt, många var rädda för att ”segla över kanten”…
Jag har tittat lite på några begrepp som förekommer i förändringsarbetet:
Carbon Tunnel Vision
En del verkar tro att hållbarhet bara handlar om utläppen av koldioxid.
De verkar också ofta tro att koldioxid är ett, i det närmaste, helt fristående problem, helt utan kopplingar till alla andra hållbarhetsfrågor. Se bara på bilindustrin eller flygindustrin.
De antropocena utsläppen av koldioxid är definitivt ett av de absolut största och akuta hoten mot mänsklighetens överlevnad. Men de är långt ifrån de enda! De är dessutom väldigt tätt sammanvävda med många andra hållbarhetsfrågor.
Problemet med ett alltför enögt fokus på koldioxidutsläppen, är att man missar det övergripande målet med hållbarhet.
Istället ger det ett falskt sken av att; ”om vi bara kan få bort utsläppen av CO2, så kan vårt nuvarande samhälle fortsätta precis som det gör idag.”
Det är ju bara att ta en titt på årets valrörelse. Nästan alla hållbarhets- och miljöfrågor mynnade ut i en debatt om kärnkraft… Som påstods vara en energikälla utan koldioxidutsläpp och den ”teknikfix” som skulle göra att ingen behöver ändra sin livsstil.
Globala Målen
En del företag tycks anse att de inte behöver något eget definierat hållbarhetsmål, att det räcker med en hänvisning till FN:s Globala Mål.
De Globala Målen har funnits sedan 25 september 2015 när FN:s generalförsamling antog resolution A/RES/70/1, under namnet: ”Transforming our world: the 2030 Agenda for Sustainable Development”
Den 30:e Juni i år, 2022, har vi hunnit halvvägs, tidsmässigt alltså, till 2030. Då alla målen skall vara uppfyllda, i hela världen.
I en aktuell och omfattande studie: ”Scientific evidence on the political impact of the Sustainable Development Goals” (Publicerad i Nature Sustainability) Redovisas att målen främst har haft en retorisk effekt, eller som Måns Nilsson, VD på Stockholm Environment Institute (SEI) uttryckte det; ”Att FN-systemet skulle driva en global omställning var kanske en naiv tanke redan från början!”
De Globala målen är integrerade och odelbara. Vilket betyder att inget av målen kan uppnås på bekostnad av ett annat och att framgång krävs inom alla områden för att det övergripande målet med Agenda 2030 ska kunna uppnås. Företagens oförmåga (ovilja?) att förstå och tillämpa begreppet ”integrerade och odelbara”, har lett till en veritabel russin-plockning. Företag plockar ut de mål som de själva anser är tillämpliga för just deras verksamhet. Samtidigt ”struntar” man i de andra…
Det har i sin tur lett till att de färglada symbolerna används frikostigt och i alla möjliga sammanhang där man vill försöka ge lite trovärdighet till olika initiativ. Sällan eller aldrig redovisas hur ett företags samlade verksamhet eller initiativ bidrar till att de globala målen uppfylls (”Globala” = inte bara inom den egna organisationen). Ännu mera sällan redovisas på vilket sätt ett företags samlade verksamhet omöjliggör eller minskar andra länders och organisationers möjligheter att uppnå målen. Den så kallade spillover-effekten. Läs mer.
Svensk valrörelse, 2022:
Det är nästan lite ironiskt att FN:s generalförsamling den 28/7 i år, antog en resolution där tillgången till en ren, hälsosam och hållbar miljö förklaras vara en universell mänsklig rättighet. Samtidigt som miljöfrågan i valdebatten nästan genomgående förminskades till att bara handla om kärnkraft…
Men, det klart, att söka asyl är också en fundamental mänsklig rättighet (Flyktingkonventionen, signerad redan 1951, av 145 länder, däribland Sverige) – något som är svårt att tro när man hör en del partiers retorik…
Cirkulär Ekonomi
En del företag för fram ”cirkulär ekonomi” som ett hållbarhetsmål eller som en del av deras omställning.
Eftersom vi bara har en planet, med planetära gränser, som redan uppvisar påtagliga konsekvenser av mänsklig exploatering. Måste ju vårt förhärskande linjära beteende, ”Take – Make – Dispose”, förändras för att efterlikna naturens kretslopp. Innan allt riskerar att ta slut!
I den senaste globala Circularity Gap Report, konstateras att ca 8,6% av vår resursanvändning är cirkulär. Läser man specialrapporten ”Circularity Gap Report 2022 – Sverige” är motsvarande siffra 3,4%.
Samtidigt kan man ju undra lite över hur ”vårdslöst” begreppet, ”Cirkulär Ekonomi” idag används i olika sammanhang.
Är vi rent av på väg att få ett nytt begrepp: ”Cirkulär Greenwashing”?
Ofta när man idag ser begreppet användas, handlar det egentligen mest om ”återvinning” eller ”återbruk”.
Återvinning och återbruk är ju inte ”cirkulär ekonomi”, det är bara inkrementella förbättringar av i grunden ohållbara affärsmodeller. Att begreppet på detta sätt utsätts för ”inflation” är problematiskt, eftersom det undergräver idén om cirkulär ekonomi som ett meningsfullt verktyg för hållbarhet.
Kan man påstå att man har en ”cirkulär ekonomi” om man egentligen bara har tittat på själva resursanvändningen?
Om man inte alls har tittat på cirkularitet i behovsledet, i konsumentbeteendet, produkten/tjänstens funktion i samhället eller i det ekonomiska flödet relaterat till affärsmodellen.
En cirkulär ekonomi förutsätter dessutom att tillräcklig mängd råvaror och resurser redan finns i kretsloppet och är avstämt med behovet, eller…? Hur stämmer detta med alla målsättningar om ständigt ökad tillväxt?
Ekonomisk frikoppling – en utopi…
Det finns inga empiriska bevis som stöder förekomsten av en frikoppling av ekonomisk tillväxt från miljöbelastning någonstans nära den skala som behövs för att hantera miljöförstöringen. Men också, och kanske ännu viktigare, någon sådan avkoppling verkar osannolikt att kunna hända i framtiden. (EEB:s rapport, 2019)
Greenwashing
Inför årets FN-möte i Sverige, ”Stockholm +50” konstaterade flera av världens stora miljöorganisationer att grönmålningsretoriken på senare tid formligen exploderat. Alla länder och stora företag pratar om hållbarhet, ändå går kurvorna i fel riktning, mot en ekologisk och social katastrof.
Den rikaste procenten av världens befolkning har bara blivit rikare och äger och styr nu över mer än hälften av världens tillgångar. Det verkar också som om världen har förlorat en möjlighet till ”build back better” efter covid-19-pandemin och istället påskyndat den nuvarande katastrofala utvecklingen.
Idag är greenwashing en heltidsaffär för ett stort antal människor, som desperat försöker försvara oförsvarbara verksamheter och affärsmodeller när planetens temperatur stiger obönhörligt högre och allt fler konsumenter kräver åtgärder. Istället verkar det mesta av marknadsföringsarbetet nu handla om att på olika sätt säga:
”Vi har inga planer på att ställa om vår affärsmodell eller det grundläggande upplägget för vår verksamhet – så kan vi istället distrahera er med en kombination av små inkrementella förändringar på marginalen och vaga löften i en avlägsen framtid?”
Glöm allt som heter ”storytelling” – vi pratar om ”GREENWASH” motsvarande Kategori 5 på Saffir-Simpsons orkanskala.
Ta t.ex en titt på den här rapporten: ”Three Shades of Green (washing)” som har utvärderat Europas största fossilbolags (Olje, bil och flygindustrin) kommunikation på Twitter, Instagram, Facebook, TikTok och YouTube.
…och fungerar inte greenwashingen som tänkt, kan man ju alltid upphöja en klimatförnekare till talesman för organisationen, eller varför inte en kreationist som förnekar vetenskap som företeelse och istället påstår att jorden skapades för 6000 år sedan…
Enorm kunskapsbrist
Efter decennier av forskning och informationsspridning, skulle man ju kunna tro att kunskapen om klimatkrisen och hållbarhet är djupt rotad i samhället. Men så är det ju definitivt inte, långt ifrån.
Visst, mängden information i media och andra sammanhang ökar kontinuerligt, men det finns inget likhetstecken mellan information och kunskap.
Om man lägger till all vilseledande information, all greenwash, politikerkäbbel, röstfiske och alla ”åsikter” som kommuniceras som om de vore fakta. Så är det kanske inte så underligt att ”kunskapsklyftan” är stor.
Det trista är när många företag nästan struntar i kunskapsbristen. Antingen medvetet eller i tron att utbildningen av medarbetare etc; ”det får väl någon annan ta hand om…”
Det finns också exempel på hur en del företag likställer ”informationskampanjer” med utbildning och kunskap.
Kunskap kräver att man förstår och kan tillämpa information och idéer.
Företag och organisationer som påstår att de stödjer eller bidrar till de Globala Målen för hållbar utveckling men samtidigt inte säkerställer att deras anställda får tillgång till livslångt lärande (inte bara information) och de kunskaper och färdigheter som behövs för att främja en hållbar utveckling… (Ord och meningar hämtade direkt från mål 4 ”God utbildning för alla”)
Får man kalla dem för ”hycklare”?
Decennier med prat om individuell valfrihet, ”satsa på dig själv” och sociala medier har också lett till att människors självcentrering blivit allt större. Vet-bäst-själv-mentaliteten och övertygelsen om att den egna åsikten om saker och ting övertrumfar fakta och vetenskap, den så kallade ”Dunning Kruger Effekten”, gör också att verklig kunskap och fakta allt oftare är en bristvara.
Vår komplexa värld
Vi lever i en värld som är oerhört komplex. En värld där sambanden mellan orsak och verkan inte alltid går att identifiera, än mindre kartlägga. En värld där saker och ting ibland förändras på de mest oförutsebara sätt.
Om världen istället ”bara” hade varit komplicerad, så hade allting varit mycket enklare. Då hade vi kunnat ”räkna ut” vad olika åtgärder får för effekt på helheten och optimera vår insatser utifrån detta.
I en komplex värld kan vi i bästa fall förstå grundvillkoren när systemet utvecklas och vi kan påverka dess utveckling om vi fokuserar på hinder och drivkrafter, men inte om vi bara tittar på slutpunkten.
Att försöka förutsäga resultatet gör saker och ting värre, inte bättre!
Detta medför ju att förutsättningarna för hållbarhetsarbete skiljer sig väldigt mycket från t.ex kontinuerligt förbättringsarbete enligt ISO, produktutveckling och många andra förändringsprocesser.
Tyvärr verkar många organisationer ha ”missat” denna fundamentala skillnad.
En del tror dessutom att man genom att hitta på egna systemgränser, så kan man undvika eller hantera ”komplexiteten”.
Det tyder ju bara på ”självbedrägeri”. Det finns inga ”systemgränser” – allt hänger ihop. Sambanden är otroligt komplexa och fantastiskt sinnrikt utformade. Läs mer: ”Det finns bara EN systemgräns…!”
Kanske är bristen av förståelse av komplexitet en av anledningarna till att vi hör så mycket hållbarhetssnack, men ser så lite verkstad…
Status-Quo (oförändrat tillstånd) är inget hållbarhetsmål!
Väldigt mycket av det hållbarhetsarbete som bedrivs av företag idag utgår från att företagets grundläggande affärsidé är rätt. Att den inte behöver förändras och att det enda som behövs är att minska de ”eventuella” konsekvenser den kan ha på vår miljö. (…och vårt samhälle)
I detta synsätt ingår också att den ekonomiska affärsmodellen, sättet och omfattningen man tjänar pengar på, inte skall påverkas av eventuella hållbarhetsmål.
Föreställningen att vi kan bibehålla det nuvarande ekonomiska systemet, dagens affärsmodeller och fortsatt tillväxt orörd. Samtidigt som vi, ”lite vid sidan av”, löser den hållbarhetskatastrof som redan är på väg att förstöra vårt samhälle och vår miljö. Är en inte helt ovanlig vanföreställning när det gäller hållbarhet. Närmare en utopi kommer vi nog inte.
Om vi vill få till verklig förändring, måste vi ändra på något
Det här närmast utopiska synsättet gäller inte bara vårt ekonomiska system. Vi ser samma förhållningssätt när det gäller hur vi skall leva våra liv. Nästan allt hållbarhetsarbete idag utgår från att vår nuvarande livsstil skall bibehållas – inget skall förändras – det skall bara fortgå utan negativa konsekvenser för vårt samhälle och vår miljö.
Detta är ytterligare en tydlig indikation på att väldigt mycket av dagens hållbarhetsarbete bedrivs utan något realistiskt mål. Vi är helt enkelt ovilliga att inse de vetenskapliga begränsningarna för vår fortsatta existens på den här planeten.
Ekonomisk framgång är inget hållbarhetsmål – det är ett medel!
Utan konsumtion har pengar inget värde. Detta gäller oavsett hur komplicerade affärsmodeller och sinnrika ekonomiska transaktioner ekonomerna skapar. Pengars grundfunktion – att förenkla byteshandel, gäller än idag.
Byteshandel kräver i sin tur ett fungerande samhälle (minst två individer) för att överhuvudtaget kunna existera.
Ett samhälle är i sin tur fullständigt beroende av en omgivning, en miljö, för sin existens.
Det finns säkert de som påstår att pengar också representerar ”värde” och en massa annat. Men utan möjlighet att använda detta värde (konsumera/byta) är pengar bara ett värdelöst papper, eller meningslösa siffror. Försök att äta pengar – så förstår du nog vad jag menar…
En av grundfunktionerna för vår ”ekonomi” är att använda resurser effektivt för att uppnå egna eller samhällets (”eller företagets”) mål. På så sätt representerar ekonomin ett av många medel för att nå vilket mål som helst.
Ordet ’ekonomi’ myntades av den grekiska filosofen Xenophon (430-354 f.kr) Genom att kombinera ordet oikos, som betyder hushåll, med nomos, som betyder lag eller norm uppfann han begreppet ”att hushålla med resurser”.
Med andra ord – ekonomi är läran om hushållande med begränsade resurser i ett tillstånd av knapphet.
Av ett antal anledningar bör medel och mål aldrig förväxlas med varandra, detta gäller särskilt inom området hållbar utveckling.
FSSD-metoden
Genom att använda vetenskapligt baserad kunskap och en vetenskapligt baserad metod, och istället för att gissa om framtiden, fastställa inom vilka gränser vi måste befinna oss för att vara hållbara. Kan vi utforma en definierad målbild och tydlig strategi för att ta oss dit.
FSSD-metodens hållbarhetsprinciper definierar hållbarhetsmålet på dess två grundläggande nivåer – att bevara ekologisk och social integritet. Effektiv ekonomisk förvaltning kan användas som ett medel för att nå dessa mål.
En vetenskapligt baserad, gemensam, målbild är helt nödvändig för hållbar utveckling.
FSSD-ramverket innehåller även diverse metoder, processer och verktyg som vi behöver i vår hållbara utveckling.
Ramverket är generellt och systembaserat uppbyggt för att kunna styra framsteg till en hållbar framtid.
Metoden är en av de mest beprövade som finns när det gäller hållbarhet.
Den är dessutom enkel att förstå samtidigt som den ger konkreta hjälpmedel och förhållningssätt.
Kontakta thefuture® om du vill veta mer om strategisk hållbarhet och om FSSD-metoden.
Läs en tidigare artikel om FSSD-metoden HÄR
Läs mer om FSSD-metoden HÄR
Kontakt
Kontakta oss gärna om du vill prata om FSSD-metoden, Hållbarhet, förändring, utveckling, samarbete, utbildning, uppdrag eller kanske något helt annat.
Telefon: +46 (0) 70-592 50 75
E-post: soren@thefuture.se
