IPCC: De globala utsläppen måste halveras inom åtta år! Politikerna: Blah, blah, blah…
Söndagen den 11 september 2022 är det val av politiker till Sveriges riksdag, kommun- och regionfullmäktige!
De som väljs har då åtta år på sig att inte bara minska Sveriges utsläpp med 50% innan 2030. De måste också försöka anstränga sig för att påverka resten av världen att göra detsamma.
De har inte åtta år på sig att tjafsa och uttala visioner eller målsättningar – de måste se till att det verkligen sker!
De som påstår att det är andra frågor som är valets viktigaste. Har nog inte förstått allvaret i situationen. Vilken kolossal utmaning vi står inför. Hur omfattande den är och hur den, på olika sätt, kommer att påverka ALLT.
Sedan finns det naturligtvis de som förnekar att problemet ens existerar. T.ex de som tror att hållbarhetskrisen ”bara” handlar om klimatet. De som tror att; ”om vi bara ser till att skapa mer förnyelsebar energi, eller energi som inte förorsakar några koldioxidutsläpp”. Så är problemet löst, vi behöver inte ändra på något annat.
Planetens absolut mest kompetenta forskare har i en extremt rigorös och noggrann process sammanställt all forskning kring klimatet och konstaterar att vi måste halvera koldioxidutsläppen till 2030. Annars kan vi inte uppfylla Paris-avtalets mål (som alla nationer ratificerat). En stor andel av Sveriges politiker reagerar på detta med: ”Blah, blah, blah – det är nog inte så bråttom, vi är så små så vi gör ingen skillnad ändå, vi fixar lite ”olönsam” kärnkraft på skattebetalarnas bekostnad så löser det sig nog…”
Nu i veckan publicerade 1944 forskare och anställda från 45 svenska lärosäten och forskningsinstitut en väldigt kritisk artikel i Aftonbladet där de enhälligt uttalade:
”Nog nu, politiker – ta klimatkrisen på allvar ”
Tyvärr är det nog så att dessa ofattbart ansvarslösa politiker, som så flagrant ignorerar vetenskapen, ändå kommer att samla en del röster. Vi människor vill ju ogärna förändra vårt beteende och kommer det då någon som säger att vi inte behöver ändra oss, så är det många som ”hänger på”. Det är som hämtat ur en uppslagsbok om vad ”populism” betyder.
”Det finns ingen planet B”
Vi människor är till 100% beroende av ett välmående samhälle på en välmående planet.
(Det gäller även den av oss människor skapade ekonomin)
ALLT är avhängigt av vår planet, den enda vi har.
Att dess kretslopp, miljö, natur och klimat kan fortsätta bidra med alla de resurser och nyttor som vårt samhälle är helt beroende av.
Den vuxne i rummet…
Ett uttryck som då och då dyker upp i olika sammanhang. Jag antar att det skall referera till någon som använder sin erfarenhet och har förmåga att tänka lite längre. Som har perspektiv och helhetssyn. Uttrycket dyker ofta upp i det politiska samtalet, vilket är mer och mer obegripligt.
Sveriges paradgren historiskt, har varit samtalet och kompromissviljan. ”Den svenska modellen”. Men sedan bara några år har den ersatts av ett debattklimat som idag bara handlar om ”one-liners”, populistiska uttalanden/löften och verbala påhopp.
Allting är svart eller vitt (Bra eller helidiotiskt) Det egna partiet, den egna ideologin och den egna personen vet bäst om allt, har aldrig gjort fel, har helt unika svar på alla frågor – alla andra är idioter.
Allt som är fel i samhället är ”de andras fel”. Allt som är bra försöker man, ibland med de mest kryptiska förklaringar, få till att det är just deras förtjänst. Viljan och förmågan att se till helheten är som bortblåst. Istället ställs det ena ultimatumet efter det andra. Det seriösa samtalet om hur vår framtid skall se ut finns inte längre.
Förståsigpåare, tyckare, lobbyister, spin-doktorer, tankesmedjor och partierna själva tar till alla grepp för att vrida den publika debatten till sin egen fördel. Populistiska löften och budskap tapetseras upp på plakat och distribueras via media och sociala nätverk. Stora mängder pengar satsas, synligt och i det fördolda (t.o.m olagligt via bulvaner), på att föra fram olika ståndpunkter. Via partierna och via mängder av andra opinionsbildande kanaler.
Jag för fram mina åsikter, så får de andra ändra på sig!
…är ju knappast vägen till en bra kompromiss.
I medierna pågår oavbrutet ständiga väljarundersökningar. (…precis som det gjort oavbrutet sedan det senaste valet?)
Ibland kan man nästan tro att undersökningarna är viktigare än debatten om vilket framtida samhälle vi vill leva i.
Medierna har dessutom, från att vara samhällets kritiska ifrågasättande röst, i stor utsträckning förvandlats till ”klick-jägare”. För att jaga tittare och läsare verkar de hellre vilja se populistiska och ”smaskiga” utfall från deltagarna än medverka till en faktabaserad debatt i samhället. (Antagligen ”säljer det bättre” och ger mer ”braskande rubriker”) Förståsigpåare i olika medier tillbringar mängder av tid på att diskutera vem som ”vann debatten”. Samtidigt som man nogsamt undviker sakfrågorna och faktagranskning av de påståenden som görs.
Den vuxne i rummet – blir allt svårare att hitta i det politiska käbblet…
Status-Quo är det samma som ”vi ger upp..!”
Det är otroligt hur mycket av den politiska debatten som handlar om att återgå till någon form av normalitet. Det låter nästan som den gamla klyshan; ”Det var bättre förr!”
Samtidigt kan man kanske förstå en del av nostalgin. Det upplevdes naturligtvis bättre när vi inte var medvetna om konsekvenserna av vår livsstil. När t.o.m läkare påstod att rökning var bra eller innan forskarna upptäckte att bly i bensinen var extremt skadligt för oss människor, eller när man i reklambudskap kunde mötas av slogans som ”DDT is good for me-e-e!”
Om du inte ser några negativa konsekvenser av ditt beteende, så är sannolikt upplevelsen mycket mer positiv. Det gäller ju oavsett om du faktiskt är omedveten om konsekvenserna, eller om du anstränger dig för att tränga undan dem så att du slipper se eller påminnas om dem.
Dessutom spelar naturligtvis avståndet in. Om dina handlingar får konsekvenser som framförallt drabbar andra, kanske på andra sidan jordklotet. Om konsekvenserna aldrig får något större utrymme i nyhetsrapporteringen, eller pågår under så lång tid att det nästan framstår som ”normalt” – ja då finns ju inte problemen…
Så är det med väldigt mycket i vårt samhälle och vår livsstil.
Ta som exempel, bilar och bilism. Efter ett initialt motstånd mot elbilar, har nu fördämningen släppt. Elbilar är på var mans läppar. Alla biltillverkare har anammat tekniken. Att det är så beror mindre på miljöhänsyn än att det är en räddning för bilindustrin som nu kan fortsätta precis som förut. Ta en titt på bilannonserna – om du tar bort bytet från fossildriven motor till eldriven – vad ser du då?
Samma argument som tidigare, provkörningar, lyxmodeller, sportversioner, SUV:ar o.s.v. Inget har förändrats. Bilköerna är lika långa, vägnätet med sin oljebaserade asfalt är lika omfattande, trafikverkets prognoser om fortsatt ökad biltrafik har inte förändrats, parkeringsplatserna är lika utrymmeskrävande, resursanvändningen för tillverkning, däck o.s.v har inte minskat. Statusjakten fortsätter. Nu kan man dessutom göra bilarna ännu större, det finns ju ingen begränsning på hur mycket el en elbil får förbruka. Alla ev. utsläpp från elproduktion har ju dessutom flyttats på ”behörigt” avstånd och blivit någon annans problem.
Bilföretagen och dess aktieägare gnuggar händerna och förutspår fortsatt tillväxt. Politikerna hurrar för fler arbetstillfällen och övertrumfar varandra med löften om allehanda bistånd och assistans om någon t.ex vill etablera en batterifabrik i just deras valdistrikt… så att biltillverkningen kan fortsätta och kanske t.o.m växa.
”Insanity is doing the same thing over and over and expecting different results.”
– Albert Einstein
Att det nu krävs en ännu tyngre bil för att frakta den svenske ”normalpendlaren” ca 4,5 km två gånger om dagen skall uppenbarligen ses som någon form av ”hållbarhetsframgång”… Att samhället även i fortsättningen planeras för ett stort bilberoende leder oss bara ännu längre in i en högkonsumerande återvändsgränd. Att en regions arbetstillfällen knyts ännu mer till biltillverkningen skapar en inlåsningseffekt som gör regionens förändring till ett hållbart samhälle ännu svårare… o.s.v. Läs mer
Att ge väljarna sken av att vi kan bibehålla nuvarande ”status-quo”, att vi inte behöver göra några livsstilsförändringar, att vår livstil och vår överkonsumtion av resurser kan fortsätta är ju ren och skär populism. I praktiken innebär det också att politikerna säger till våra barn och kommande generationer att ”vi ger upp” och istället skickar räkningen till dem!
Vi har inte råd att tappa en mandatperiod, 4 år, av förnekelse och inaktivitet!
Status-Quo löser inte klimatfrågan…
I årets politiska debatt har det dykt upp mängder med uttalanden som påstår att vi inte alls skall behöva ändra oss.
Alla skall kunna ta en charterresa på semestern. El- och fossila bränslen skall få ett ”högkostnadsskydd”, så att konsumtionen inte påverkas o.s.v. Det är ofattbart hur oinformerat, okunnigt, populistiskt och ansvarslöst man agerar.
Samtidigt förs begrepp som Netto-noll, Klimatneutral och NollCO2 fram – kärt barn har många namn. Gemensamt för alla begreppen är att man påstår att man på något magiskt sätt kan klimatkompensera för en del av sina utsläpp och på det sättet uppnå noll-utsläpp. Beroende på verksamhet utgör kompensationsandelen sedan olika stor del av de totala utsläppen. Magisk framtida teknik skall alltså rädda oss.
Det finns alltså de som påstår att de kan fortsätta att släppa ut koldioxid om de samtidigt betalar någon annan att inte göra det, eller bekostar något projekt som minskar sina utsläpp i motsvarande grad.
Det är nästan skrattretande okunnigt. Men det är också riktigt skrämmande, eftersom det ger sken av att vi inte behöver göra någonting, i alla fall inte just nu – allt kan ju ”kompenseras”…
Forskarna är oerhört tydliga här. Utsläppen i världen måste reduceras med 50% fram till 2030 för att sedan fortsätta att minska till nära noll runt 2050 om vi skall ha någon chans att klara Parisavtalets beslutade mål om max 1,5 – 2 graders global temperaturökning.
Kompensation uppfyller överhuvudtaget inte detta – själva konceptet med kompensation är ju att den görs för att inte utsläppen skall öka. Den bidrar m.a.o inte alls till någon verklig minskning av utsläppen, även om den skulle fungera.
Det stora kruxet här är att koldioxid med fossilt ursprung inte kan kompenseras med mindre än att den på ett permanent sätt återförs ner i berggrunden igen.
(Trädplantering uppfyller inte alls det kriteriet – Läs mer!)
Ett annat aber är att de organisationer som påstår att de räknar och för register över klimatkompensationsprojekt inte är ansvariga inför någon. Faktum är att deras verksamhet bekostas av projekten som de säger sig ”tredjepartsverifiera”. (Jävssituation?) Vem som helst kan skapa en sådan ”verifieringsorganisation” – se t.ex när John Oliver i Last Week Tonight skapar ett… och dessutom granskar den oseriösa branschen
Till och med den mest inbitne neoliberal eller marknadsekonom känner väl till begreppen ”tillgång och efterfrågan”.
Då borde det väl inte vara så svårt att förstå att: ”Om utsläppen måste minska, så måste vi minska utsläppen!”
Att ge sken av att vi kan bibehålla nuvarande ”status-quo”, att vi inte behöver förändra vårt resande, att koldioxidutsläppen som vår konsumtion förorsakar (oavsett var de sker) kan ”kompenseras” eller att våra utsläpp är så små att det inte gör någon skillnad vad vi gör, är ren och skär lögn.
Vi har inte råd att tappa en mandatperiod, 4 år, av förnekelse och inaktivitet!
Status-Quo förändras snabbare än någon kunnat förutse…
I många människors tankar finns nog en sinnebild av status-quo som ett idealiskt tillstånd när allting verkligen var bra. Ett tillfälle när framtiden var rosenröd och fylld av spännande utmaningar. När problem inte fanns eller kunde negligeras.
Ett tillstånd som man gärna vill återvända till.
Men man behöver inte lära sig mycket om ”förändring” och ”förändringspsykologi” för att inse att en av de största anledningarna till att vi människor inte hela tiden kan vara nöjda (med situationen eller oss själva) är att omvärlden hela tiden förändras. Det gör också att det där ”status-quo-tillståndet” man minns, är omöjligt att återfå.
Omvärlden har redan ”gått vidare”.
Om man följer hur vetenskap och fakta inom klimat- och hållbarhetsområdet hela tiden uppdateras, slås man av hur snabbt ”spelplanen” förändras. Hur förändringar och händelser som forskarna, bara för några år sedan, förutspådde ”skulle kunna hända” senare under det här århundradet, redan har hänt. Det är verkligt skrämmande.
Ta en titt nedan på några av de klimatrelaterade händelser som skett över hela jordklotet bara den här sommaren.
Extrem torka, floder utan vatten, översvämningar och bränder – över hela planeten.
…och då har jag inte ens nämnt artutrotningen, skövlingen av Amazonas och delar av de boreala skogarna (bl.a i Sverige), döende korallrev, tinande permafrost, utfiskningen av haven (inte minst Östersjön) och allt annat som nu sker i allt snabbare takt.
Den globala medeltemperaturen har hittills ökat ca 1,2 °C. Vi är, med nuvarande brist på åtgärder, på väg mot 2-3 °C, redan innan slutet av det här århundradet. Det här är alltså bara ”början”…
Extrem torka i Europa, China och USA, Putins vansinneskrig i Ukraina. Hur tror du att det påverkar tillgången på olika grödor, vete, majs etc? Vad tror du händer med matpriserna? Påverkar det inflationen?
Läs gärna Stockholm Environmental Institutes, SEI:s senaste studie av den globala matvaruförsörjningen som bl.a. visar att Sverige är ett av världens mest utsatta länder när det gäller matförsörjningen.
Men i Sverige finns det de, som inför valet, trots all information och fakta, anser att det här med klimatförändringarna berör inte oss. Vi är för små för att göra skillnad o.s.v. Det finns till och med de som tar med uttalade klimatförnekare på sina listor till riksdagsvalet. I Sverige anser också flera partier att vi inte skall behöva ändra oss. Alla skall väl ha rätt att göra en charterresa ”till värmen”…
Flera partier avger dessutom vallöften om högkostnadsskydd för el- och bränslepriser. Man lovar alltså att våra skattepengar skall användas för att ”skydda” och hålla uppe konsumtionen.
Vad är nästa steg; ett högkostnadsskydd för maten..?
En liten anekdot:
En gång när jag föreläst om hur den verkliga situationen ser ut och vad vi behöver göra, reste sig en myndig man bland åhörarna och sa: ”Om vi skall genomföra alla de åtgärder som du tar upp, kommer vår ekonomi att kollapsa.” Han satte sig sedan ner och tittade förnöjt på de andra åhörarna. Ansiktsutrycket utstrålade – lyssna på mig, jag vet att jag har rätt.
När jag frågade honom, vad han trodde att effekten på ekonomin skulle bli om vi blundar för vetenskapliga fakta och struntar i att göra något, så skruvade han bara på sig och avstod från att svara…
De politiker som vi väljer den 11 September måste vara beredda att göra allt som står i deras makt för att minska vår påverkan på klimatet. Klimat- och hållbarhetskrisen är redan här. De måste vara beredda på att servera ”den beska medicinen” som utan tvekan också kommer att behövas. Det håller inte att komma med populistiska uttalanden om att ”konsumtionsfesten” kan fortsätta och sedan skicka räkningen till ”nästa mandatperiod” eller till våra barn och kommande generationer.
Det är nästan ironiskt att FN:s generalföramling den 28/7 i år antog en resolution där tillgången till en ren, hälsosam och hållbar miljö förklaras vara en universell mänsklig rättighet.
Men, det klart, att söka asyl är också en fundamental mänsklig rättighet – något som är svårt att tro när man hör en del partiers valretorik…
Att förminska det politiska uppdraget till att bara handla om ”plånboksfrågor”, ”hårdare bestraffningar” och ”kärnkraft”, utan att ens försöka höja blicken och ta in hela perspektivet räcker inte. Vi behöver politiker som har kapaciteten att ta in helheten och kan se sammanhangen. Som kan hjälpa hela vårt samhälle i rätt riktning.
Vi har inte råd att tappa en mandatperiod, 4 år, av förnekelse och inaktivitet.
Status Quo – ett bräckligt samhälle…
Vårt samhälle och vår demokrati är inte så stark som vi kanske trott.
Förklara gärna för mig, på vilket sätt de alltmer ökande och illa dolda tendenserna till nationalism, faschism och rasism i samhället, med allt skarpare uppdelning i ”vi och dem”, bidrar till att stärka vårt samhälles motståndskraft i en allt oroligare omvärld? När blev enfald bättre än mångfald? Hur är det med den alltmer ökande skillnaden mellan rika och fattiga – skapar den ett starkare och robustare samhälle? Ett samhälle som kan hantera klimat- och hållbarhetskrisen.
Partier som kräver allt hårdare straff och förebyggande åtgärder anser i nästa andetag att privatisering av skolorna med vinstdriven verksamhet inte får ifrågasättas – samtidigt som all forskning visar att just ett sådant system ökar segregationen och utanförskapet… (Något som alla länder utom Sverige har fattat...)
Valet verkar bara handla om pengar – allt ”tjafs” om värderingar och om hur vi vill att vårt samhälle skall utvecklas har förpassats till historien.
Lobbyisterna går all-in för att påverka så att ”status-quo” inte rubbas. Oavsett om det gäller att privata intressen skall äga och profitera på våra skolor eller att skattebetalarna skall ta kostnaden för en kärnkraftsutbyggnad som inte ens näringslivet/marknaden ser någon vettig lönsamhet i.
Det viktigaste verkar vara att det privata ägandet, konsumtionssamhället och pyramidspelet som bara gynnar de rikaste inte störs. Då måste man tydligen tåla lite nazism, rasism och hatpropaganda – enligt tesen; ”det kostar att ligga på topp”…
Valtaktiken verkar handla om vem som kan svartmåla vårt samhälle allra mest – lyft allt som kan påvisa att vårt samhälle är dåligt (ljug om det behövs) – föreslå sedan valfri åtgärd, t.ex hårdare straff. Du behöver inte redogöra för; fakta och bakgrund till påståendet, hur förslaget skall finansieras, vetenskap som visar att förslaget faktiskt fungerar eller hur det bidrar till ett hållbart framtidssamhälle.
Det spelar uppenbarligen inte heller någon roll att Sverige, i mängder av jämförelser och index, nästan alltid hamnar bland världens topp-tio. Se bara den här sammanställningen.
… och om inte det fungerar skyll bara på ”de andra”!
Status Quo – vår bräckliga ekonomi…
Vår ekonomi och världsekonomin bygger till stor del på föråldrade, mer än 60 år gamla neoliberala marknadsekonomiska ideér som i det närmaste ”kullkastat” alla tankar på samspel. Genom att nästan helt negligera några, inte alldeles oväsentliga, förutsättningar för vår existens – Vårt samhälle och Vår planet…
Idag vet vi ju att även om marknadsekonomin har bidragit till en på många sätt snabb utveckling för mänskligheten (… i alla fall, de rika delarna av den), så har den närmast blinda tron på ”marknaden” samtidigt som vi ignorerat alla varningssignaler från planeten och samhället, och dessutom blundat för bank- och finansvärldens alltmer skenande profithunger, tagit oss till randen av ekologisk, social och ekonomisk kollaps.
Den utopiska drömmen om evig tillväxt utan några som helst konsekvenser har till sist nått ”vägs ände”. Det neoliberala ekonomiska synsättet innehåller inte någon tydlig koppling till planetens ”bärförmåga” och än mindre någon ”formel” för ett hållbart samhälle i balans med miljö och klimat.
Det visar väl inte minst Putins effekterna av vansinniga överfallskrig på Ukraina. Helt plötsligt verkar många av världens länder ha överraskats av hur bräcklig vår globala ekonomi är. Hur skall samhället t.ex förhålla sig till Putins vansinne om man samtidigt behöver resurser (olja, uran, gas, spannmål, konstgödsel mm.) från Ryssland.
Men det klart; I det neoliberala synsättet finns ju inget egentligt samhälle, fria människor är ju individualister…
Putins krig i Ukraina har gett svallvågor i hela det globala försörjningssystemet. Energi- och matpriserna skenar och inflationen drivs upp. Samtidigt gör t.ex Saudi Aramco och Exxon m.fl sina största vinster någonsin.
Inflationen skapas till stor del av energibristen som gör att oljebolagen kan höja sina priser – vilket i sin tur driver på alla andra priser och ökar alla krav på högre löner etc – minskad konsumtionsnivå är ju inget alternativ… Tillväxten är ju drivkraften för hela världsekonomin.
Helt plötsligt står de neoliberala ideerna om den fria marknadens kapacitet att lösa ”allt”, handfallna – de löser inte våra globala samhällsproblem – de förvärrar dem. Det är så en fri marknad fungerar – tillgång och efterfrågan.
Men helt plötsligt skriker politiker som annars okritiskt förespråkar en fri marknadsekonomi, efter skattefinansierade subventioner till företag och privatpersoner som ”drabbas” av de höga olje- och elpriserna – tillväxten måste skyddas till varje pris.
Demokrati är ingen ”åskådarsport”!
Men skall vi då ge upp när det gäller politikerna och deras roll i att försöka minska klimatkrisens konsekvenser?
Nej, det kan vi ju inte göra. Men kraven på oss som väljare ökar i takt med att polikerna allt mindre fokuserar på det vi behöver dem till; Att med hjälp av vetenskaplig fakta som grund bygga ett hållbart samhälle för alla.
När politiker som i ena andetaget pratar om vem som är ”den vuxne i rummet”, i nästa andetag för fram argument som tydligt visar att de inte är det. När faktaresistensen och makthungern slår omkull alla försök till samsyn och ansvar.
När utopin om obegränsad tillväxt på vår enda planet förespråkas före våra barns framtid…
Då måste vi väljare ta ansvaret och visa att vi inte accepterar ett sådant beteende.
Demokrati är ett ord som kommer från grekiskans δήμος, démos – folk och κρατος, krátos – styre, herravälde, översatt: folkstyre, som syftar på styrelseskick där makten utgår från folket.
Valet handlar om så otroligt mycket mer än pengar och makt – det handlar om vår och våra barns framtid.
Vi har inte råd att tappa en mandatperiod, 4 år, av förnekelse och inaktivitet.
