Kunskapsbristen om hållbarhet och klimatkrisen är enorm!
Efter decennier av forskning och informationsspridning, skulle man ju kunna tro att kunskapen om klimatkrisen och hållbarhet är djupt rotad i samhället. Men så är det ju definitivt inte, långt ifrån.
Visst, mängden information i media och andra sammanhang ökar kontinuerligt, men det finns inget likhetstecken mellan information och kunskap. Eller som Einstein en gång lär ha sagt:
”Any fool can know. The point is to understand”
Kunskap är ”inlärd teoretisk förmåga att förstå, återge och tillämpa information och idéer”, enligt Wikipedia. Till skillnad från information kräver kunskap att man förstår och kan tillämpa information och idéer.
I dagens informationssamhälle är kampen om mottagarens/läsarens intresse hård. PR-branschen matar oss med begrepp som ”hiss-pitch”, ”klicks” och ”native advertising”. I bästa fall får du en kort rubrikrad på dig för att fånga mottagarens intresse. Men även om du lyckas fånga det, så handlar det om enstaka minuter innan hen har tröttnat och söker nya ”aha-upplevelser”.
Sociala medier lägger till ytterligare en dimension. Med skräddarsydda algoritmer ser de till att informationen, som just du får, är anpassad till dina intressen, din ”bubbla”, och de intressen som bara Google, Apple och Meta vet att du har…
Information-overload…
Ett annat begrepp som dyker upp. Hur många korta, lösryckta fragment av information utan helhetsbild eller referensramar orkar man ta in, innan man slår dövörat till och bara låter det passera?
Självcentrering…
Decennier med prat om valfrihet, ”satsa på dig själv” och andra ego-fokuserade budskap har också lett till att människors självcentrering har blivit allt större. Idag finns t.ex de som; ”aldrig svarar på ett externt telefonsamtal om den som ringer inte redan finns i den personliga telefonlistan”. Hur når man någon som inte vill bli nådd…?
Om man lägger till all vilseledande information, all greenwash, politikerkäbbel, röstfiske och alla ”åsikter” som kommuniceras som om de vore fakta. Så är det kanske inte så underligt att ”kunskapsklyftan” är stor.
Faktagranskning – kräver tid som nästan ingen är villig att lägga…
Väldigt mycket av informationen om klimatkrisen och hållbarhet som sprids behöver dessutom faktagranskas. Men, handen på hjärtat, hur många lägger tillräckligt med engagemang och tid på att verkligen göra det? Hur många orkar…
Läs gärna Maths Nilssons bok ”Spelet om klimatet” eller följ honom på Twitter: @mattanurret
Är företag rädda för personal med kunskap?
En sak jag inte förstår är de företag och organisationer som lämnar sina anställdas behov av grundkunskap om klimatkrisen och hållbarhet utan åtgärd. Det är nästan som om de är oroliga att; om de anställda får bra grundkunskaper, så kanske de tycker att ledningens strategier, planer och åtgärder inte är tillräckliga för att möta de utmaningar vi har framför oss. Lite som när ”kejsaren” blev påkommen utan kläder…
”I en värld av universellt bedrägeri är det en revolutionär handling att berätta sanningen.”
– George Orwell –
Med tanke på att data från den senaste IPCC-rapporten och bl.a. forskning från Uppsala universitet (Läs mer HÄR) visar att Sveriges utsläpp av växthusgaser måste minska med minst 15-20% per år, med början i år, om vi skall ha en chans att klara Parisavtalets 1,5 °C mål. Samtidigt som i stort sett inga företag redovisar planer på minskningar ens i närheten av den nivån. Så är kanske oron inte helt obefogad…
Det underliga är hur de här företagen tror att kunskapsdilemmat skall kunna lösas. Eller är det rent av en medveten strategi? Gör bristen på grundläggande kunskap medarbetarna mer lojala till ledningens planer och beslut? Är man kanske orolig att medarbetarna skall göra revolt? Eller att de som misstror företagets strategier skall lämna företaget till förmån för andra företag med en progressivare agenda?
Verklighet eller science-fiction
I sin dystopiska science-fiction bok ”1984” beskriver George Orwell bl.a hur Storebror vakar över medborgarna med ”allas bästa” för ögonen. Skildringen av människan som sakta förlorar förmågan att ifrågasätta samhällsutvecklingen är skrämmande. Huvudpersonen, den olycklige Winston Smith, jobbar med att rensa sådan information ur arkiven som misshagar makthavarna och på så sätt skrivs historien om helt enligt maktens önskemål. Maximen är ”Okunnighet är styrka”.
…det kan väl inte vara så de här företagen tänker… eller?
Information om den egna organisationens satsningar – är inte detsamma som kunskap om hållbarhet!
Det är inte länge sedan hållbarhetsfrågan främst associerades med företagens marknadsföringsavdelningar. Hos en del företag är det nog fortfarande så. Kanske är det därför som många företags informationskampanjer om hållbarhet till den egna personalen har stora likheter med vilken annan marknadsföring som helst. Personalen är bara ett av flera olika ”segment” eller ”kundgrupper” man vänder sig till.
Utrullning eller ”uppfostring”
Upplägget följer det som ofta tidigare använts för att implementera och sälja in bl.a; verksamhetssystem, kvalitetssystem och värdegrundsbegrepp. Företagsledningen har, tillsammans med lämplig avdelning, bestämt hur företaget skall bemöta klimatkrisen och hållbarhetsutmaningarna. Sedan skall detta ”rullas ut” i organisationen.
Det är inte utan att man får associationer och ser likheter med den ”PM-klass” (PMC; Professional-Managerial class) som Barbara och John Ehrenreich ”identifierade” redan 1977 och som den amerikanske historikern Christopher Lasch senare beskrev i sin essäsamling från 1994: ”The revolt of the elites and the betrayal of democracy”.
…En klass som ”vet bättre” och gärna uppfostrar ”de andra”.
Vad man inte tänkt tillräckligt på är att, precis som när det gäller bl.a värdegrund, så har varje människa en helt egen uppsättning av personliga uppfattningar om vad hållbarhet och klimatkris innebär. Hur allvarligt det är och vad det innebär för dem.
En ”klassiker” i genren
Foto: Sjöberg bildbyrå
Gemensam kunskapsbas eller individuellt ansvar
Om inte företaget tillhandahåller grundkunskaperna om hållbarhet och klimatkrisen och skapar en gemensam kunskapsbas. Är det sannolikt så att medarbetarna hämtar in den kunskap man anser vara relevant, i förhållande till den egna uppfattningen, någon annanstans, eller i värsta fall inte alls.
Till skillnad från företagsrutiner och verksamhetssystem så berör hållbarhetsfrågan ALLT! I vardagen, privatlivet och arbetet. Den sträcker sig långt utanför organisationens domäner. På samma sätt kommer informationen om klimatkrisen från alla håll. Ofta färgad av olika underliggande ”budskap”.
Men att bara informera om företagets egna målsättningar, strategier och rutiner ger inte personalen de kunskaper som de tveklöst behöver för att kunna möta de omvälvande förändringar som omställningen till ett hållbart samhälle innebär.
Alla behöver ha grundkunskaper om hållbarhet och vetenskapligt baserade referensramar att förhålla sig till.
Troligen är det till och med så att företagsinformation, som tyvärr väldigt ofta baseras på att; ”överlevnaden för företagets existerande affärsmodell är viktigare än verklig omställning”, i realiteten gör mer skada än nytta.
Dessutom är påhittade systemgänser, förenklingar av vår oerhört komplexa omvärld, bristande vetenskaplig förankring och väldigt begränsad helhetssyn/systemtänk tyvärr alltför vanligt i företagens egen hållbarhetsinformation.
Utveckling baseras på kunskap!
Darwin påvisade hur evolutionen hela tiden strävar efter ”survival of the fittest”. Hans forskning visar att; den som bäst kan anpassa sig till omständigheterna är den som ”överlever”.
En grundförutsättning för överlevnad är alltså att man har god kunskap om de rådande omständigheterna och kan anpassa sig till dem.
För företag innebär det ju t.ex att, om man vill vara ett ”framtidssäkrat” företag, så måste man basera sin utveckling på kunskap.
Detta tror jag att de flesta företag egentligen vet. Frågan är vad de gör med den vetskapen?
I väldigt många fall verkar fokuset hamna på att försöka hantera den påverkan som organisationens nuvarande affärsmodell och verksamhet redan har. Man börjar gräva där man står. Sporrad av andra i liknande situation kör man igång och hållbarhetsredovisar, gör väsentlighetsanalyser (ofta baserade på vad andra tycker är viktigt att få veta) och försöker räkna ut hur mycket utsläpp av koldioxidekvivalenter den egna verksamheten förorsakar. Man är helt övertygad att; om bara CO2–utsläppen kan minskas, så är den befintliga affärsmodellen ”framtidssäkrad”. Det behövs inga ”omvälvande” förändringar.
Typexempel; bilindustrin.
Just nu pågår ju ett oerhört omfattande utbyte av ”drivlina” hos alla biltillverkare. Men inte speciellt mycket annan utveckling i hållbar riktning. Affärsidén att massproducera stora, tunga fordon för att transportera i snitt <1,7 passagerare (minskande) allt kortare sträckor, anser man uppenbart är optimal för ett hållbart samhälle…
Om de här företagens information (marknadsföring) till medarbetarna (och samhället) likställs med verklig kunskap om hållbar utveckling – hur påverkar det omställningen till ett hållbart samhälle?
Är ”tanken” att vi skall ersätta de >1,2 miljarder fossil-drivna bilar som redan finns, med likadana fast med eldrift – utan att överhuvudtaget ta hand om alla övriga hållbarhetsproblem och andra följdproblem som bilismen förorsakar? Det ger ju onekligen begreppet ”dummare än tåget” en helt ny dimension…
Eller för att återigen citera Einstein:
”Definitionen av galenskap är att göra samma sak igen och igen och förvänta sig andra resultat.”
Låt oss titta lite på ett par andra kategorier av kunskaps-/vetenskapsförnekare:
Klimatförnekarna & Klimatfördröjarna
De flesta klimatförnekarna har väl försvunnit vid det här laget. Även om bl.a. Svenska Dagbladet fortfarande gör sitt bästa för att hålla dem under vingarna genom att upplåta ”ledarutrymme” för några av dem (Bl.a. Bjørn Lomborg) och partier långt ute på högerkanten t.o.m. sätter upp dem på valbar plats inför riksdagsvalet. (Elsa Widding)
Klimatförändringarna är ett av de mest utforskade områdena inom vetenskapen. Men trots att de senaste rapporterna från FN:s IPCC grundar sig på mer än 34.000 underliggande forskningsrapporter, som utsätts för extremt kritisk granskning. Så finns det de som anser att ”de minsann vet bättre”… Idag har dessutom många av de tidigare förnekarna ändrat strategi och övergått till att istället fördröja omställningen.
Det finns fortfarande mängder med företag som bagatelliserar klimatkrisen. Företag som anser att klimatkrisens konsekvenser inte berör just dem. Många hittar man i fossilbränsle-sektorn och den ekonomiska sektorn. Men de finns överallt. Företag som, utan skrupler eller empati för vare sig nuvarande eller kommande generationer, enbart fokuserar på ”avkastning per satsad krona”.
Det har väl inte undgått någon hur t.ex fossilbränslebolagens vinster fullkomligt har skenat under det första kvartalet 2022. Pengar som de till största delen använt till aktieutdelningar och återköp av aktier – d.v.s att göra sig själva rikare – och att investera i mer oljexploatering. (Med de nuvarande höga råoljepriserna är ju även de kostsammaste och mest otillgängliga oljekällorna ”lönsamma”)…
Verklighetsfrånvända beslut
För att ”skydda” konsumenterna mot de ökande kostnaderna och för att ”köpa röster” inför valet, föreslår då en del politiker att alla i samhället (även de som inte alls använder fossila bränslen) skall bidra genom att dela ut skattefinansierade ”bränslebidrag”, bidrag till hög elförbrukning eller sänka skatten… (Vilket minskar intäkterna för att finansiera samhällets alla övriga åtaganden.)
Vilken riktning tror du utvecklingen tar hos de företag som påstår att klimatkrisen inte finns eller att det inte är så bråttom med åtgärder för att minska koldioxidutsläppen? Vilken typ av produkter och tjänster kommer de att satsa på?
Klimatkompenserarna
Här finns företagen som påstår att de genom att köpa klimatkompensation (t.ex trädplantering) kan åstadkomma något som det tar naturens naturliga kretslopp tusentals-, miljontals år att åstadkomma. Minskad koldioxidmängd i den snabba kolcykeln(?). Företagen som påstår att de därför kan fortsätta med sina koldioxidutsläpp. Läs mycket mer HÄR.
De flesta har väl sett hur Arla figurerat i media och hur de först efter att ha blivit stämda av konsumentombudsmannen. (KO) Har slutat kommunicera sitt vilseledande påstående om ”NettoNoll” klimatpåverkan från deras produkter baserat på kompensationsköp i ”tredje världen”. Kvar finns en lång rad andra aktörer som hårdnackat hävdar att deras ogrundade påståenden om kompensation ger dem rätten att fortsätta med sina utsläpp. (Bl.a: Fossilbränslebranschen, IATA-/Flygindustrin, Ving, Goodwings, MAX, Söderberg & Partner, GodEl, Wasa, Arvid Nordquist m.fl)
Vilken riktning tror du utvecklingen tar hos de företag som påstår att utsläppsminskningar inte behövs om man istället köper klimatkompensation? Vilken typ av produkter och tjänster kommer de att satsa på?
Otur när man tänker… eller något helt annat?
Själva definitionen på kompensationshyckleri kanske går att hitta på en känd svensk pensions- och försäkringsrådgivares hemsida. Där man först påstår att man inte bara klimatkompenserar, utan man t.o.m. dubblerar klimatkompensationen för samtliga sina medarbetares utsläpp både på arbetet och fritiden. I efterföljande mening skriver man sedan: ”Förhoppningen är att vår klimatcertifiering även inspirerar våra medarbetare att ta egna initiativ för att minska sin totala klimatpåverkan.” Frågan är: Varför skall de ens bry sig – ni påstår ju att problemet redan ÄR löst genom ”kompensation”…?!?
(Utsläpp av koldioxid med fossilt ursprung kan inte ”kompenseras” med åtgärder i den snabba kolcykeln. Det är ett felaktigt påstående helt utan vetenskaplig grund)
Hur oväntat var det att just det här företaget öppnar upp för investeringar i konventionella vapen i sina ”hållbara” fonder…?
Eller att den stora svenska hamburgerkedjan kör reklam för att öka försäljningen av sina ”nya” kyckling- och hamburgermenyer – som kräver ännu mer ”klimatkompensation”…
De Globala Målen – #4, God utbildning för alla?
Med tanke på hur många företag som kopplar sitt hållbarhetsarbete till de Globala Målen för hållbar utveckling och ”russinplockar” mål som de säger sig bidra till (Läs mer: ”De Globala Målen – faller en, faller alla!”) är det nästan lite underligt att inte mål 4; ”God utbildning för alla” har fått mer uppmärksamhet och stöd. Definitionen för mål 4 lyder:
”Säkerställa en inkluderande och likvärdig utbildning av god kvalitet och främja livslångt lärande för alla”
The Oxford English Dictionary definierar lärande som: ”Anskaffandet av kunskap eller färdigheter genom studier, erfarenhet eller genom att bli undervisad”. En definition som stöds av flera läroböcker.
Hur tänker företagen här? Här finns ju möjligheten att verkligen bidra till de Globala Målen. Genom att främja livslångt lärande för alla. (Inte bara fattiga människor i ”tredje världen”…) Läser man sedan under delmål 4.7, så finns ju t.o.m. huvudmomenten för en lämplig ”läroplan”.
Delmål 4.7
Senast 2030 säkerställa att alla studerande får de kunskaper och färdigheter som behövs för att främja en hållbar utveckling, bland annat genom utbildning för hållbar utveckling och hållbara livsstilar, mänskliga rättigheter, jämställdhet, främjande av en kultur av fred, icke-våld och globalt medborgarskap samt värdesättande av kulturell mångfald och kulturens bidrag till hållbar utveckling.
En filosofisk betraktelse: Stora delar av grundutbildningen i världen finansieras via ländernas skattesystem. Innebär det då att om ett företag stödjer mål 4, så kan man inte samtidigt syssla med avancerad skattplanering och skattesmitning. Utan skatteintäkter kan ju länderna inte bekosta ”en inkluderande och likvärdig utbildning av god kvalitet” för alla.
Med avancerade skattetransaktioner omintetgör man ju mål #4!
God utbildning för alla, inte det viktigaste ”russinet”!
När jag 2021 gjorde en liten, ovetenskaplig, studie av hur bl.a företag inom bygg- och fastighetssektorn hade valt ut vilka mål de påstod sig ”bidra” till. Så hade bara 2 av 7 företag ”russinplockat” mål nummer 4.
Skall man tolka det som att 70% av företagen anser att ”livslångt lärande för alla” och ”kunskaper och färdigheter som behövs för att främja en hållbar utveckling” – det får någon annan hantera. Det tänker inte de bidra till…
Kan detta vara en del av förklaringen till varför kunskapsbristen om klimatkrisen och hållbarhet är så stor. Företagen, som så ofta framhålls vara de som skall ”fixa omställningen”, har ett begränsat intresse av att bidra till det lärande som krävs.
Beror ointresset från företagen på att hållbarhetsbegreppet ifrågasätter kontinuerlig tillväxt och fortsatt [över]konsumtion. Två av hörnpelarna i den marknadsekonomi som utgör grunden för alla dagens affärsmodeller…?
Företag och organisationer som påstår att de stödjer eller bidrar till de Globala Målen för hållbar utveckling men samtidigt inte säkerställer att deras anställda får tillgång till livslångt lärande (inte bara information) och de kunskaper och färdigheter som behövs för att främja en hållbar utveckling… Kan man kalla det för ”hyckleri”?
Kunskapsbristen hämmar en hållbar utveckling
När jag utbildar och föreläser om hållbarhet slås jag ofta av hur t.o.m. mina äldsta keynote-bilder mottas med förvåning. Då skall tilläggas att jag alltid är extremt noga med att säkerställa att innehållet stöds av aktuell forskning och att faktainnehållet/budskapet på de allra äldsta bilderna är i stort sett oförändrat sedan 2012-13…
Hur kan det vara så?
I mänsklighetens kanske mest upplysta tidsålder. Med i det närmaste obegränsad tillgång till fakta och aktuell data. Saknar ändå merparten av människorna grundläggande kunskap om hållbarhet och den akuta klimatkrisen.
Frågar man tio personer vad hållbarhet innebär, så får man tio väldigt olika svar och ännu fler olika åsikter. Det gäller oavsett om man frågar ute i samhället eller anställda i samma företag.
Detta är ett tydligt tecken på bristande kunskap, på alla nivåer.
”Om man inte vet var man ska är det ingen idé att skynda sig. Man vet ändå inte när man kommer fram…”
– Nalle Puh –
Det enda sättet att mäta framgång är att mäta i förhållande till ett framtida önskvärt tillstånd.
Om vi inte förstår och kan tillämpa fakta om vad det önskvärda tillståndet; ”hållbarhet” faktiskt är, så finns det ingen möjlighet att mäta hur långt vi har kvar dit eller hur långt vi har kommit. Det gör också att allvaret i situationen vi befinner oss i inte kan bedömas.
Vi måste överbrygga kunskapsklyftan!
Omställningen som behövs för att möta klimat- och hållbarhetskrisen är otroligt omfattande och omvälvande. Precis allt och alla berörs. Det handlar inte om att bara justera lite på affärsmodeller. Att komplettera med några nya moment eller implementera några nya rutiner. Hållbarhet påverkar precis ALLT… Inte minst attityder och beteenden!
Glöm alla gamla föreställningar om att ett företags framgång skapas av ledningen. Att utvecklingen bäst utformas av FoU-avdelningen. Eller att hållbar utveckling är något som bara hållbarhetschefen och hållbarhetsavdelningen jobbar med.
Detta är ett synsätt som är lika fossilt som de koldioxidkällor vi snabbt måste avveckla.
Företag som vill framtidssäkra sin verksamhet måste istället säkerställa att de, tillsammans med alla sina medarbetare, har tillräcklig insikt om situationen vi befinner oss i och vad som verkligen krävs för att uppnå hållbarhet.
För att lyckas med detta krävs kunskap. Inte bara information – KUNSKAP!
Kunskapsspridning
Everett Rogers forskning om hur idéer och innovationer sprids i samhället (Diffusion of Innovations) är universell och kan även tillämpas på hur kunskapen om hållbarhet sprids i samhället.
För att kunskapsspridningen skall bli ”självgående”, måste den bli brett antagen i samhället och organisationen. Geoffrey Moore teoretiserade i sin bok (Crossing the chasm) kring den tippningspunkt när kunskapen i samhället passerar den kritiska massa som krävs för att den skall övergå från ”nisch-kunskap” till bred kunskap.
Den här tippningspunkten, eller kunskapsklyftan, innebär att minst ca 16-20% av människorna i samhället eller i en organisation måste ha tillräcklig kunskap för att en bred kunskapsspridning överhuvudtaget skall äga rum.
I Sverige som helhet innebär det att mer 1,7-2,1 miljoner måste ha god kunskap om vad hållbarhet faktiskt är innan hållbarhet blir brett antagen i samhället och sprider sig till den stora massan. De behöver inte bara ha information, de måste förstå och kunna tillämpa fakta om hållbarhet. Här finns mycket övrigt att önska!
Hur ser det ut i ditt företag?
Har mer än 16-20% av medarbetarna god kunskap om vad hållbarhet innebär? (… inte bara ”fått informationen”)
Om kunskapsklyftan inte överbryggas, så kommer majoriteten av de anställda aldrig att ”ta till sig” hållbarhet som en del av företagets framtidsstrategi. Man kan hålla på och ”harva” med en kunskapsspridning mindre än 16-20% i åratal utan att komma vidare, oavsett hur fantastiska informationskampanjer man kör ut.
KUNSKAP kräver att man förstår och kan tillämpa information och idéer!
Kontakta thefuture® om du vill veta mer om utbildning, eller läs mer HÄR!
