Innebär detta slutet på greenwash och svammel…?

Den 21 April publicerades EU-kommissionens förslag till ändringar av EU-direktiv och regler gällande obligatorisk hållbarhetsrapportering. Det så kallade ”Corporate Sustainability Reporting Directive” (CSRD).
Nu skall förslaget ”bara” dras igenom beslutsmaskineriet inom EU.

Första delen, skall vara på plats senast 31 Oktober 2022, följt av del två med kompletterande krav senast 31 Okt. 2023.
För de små och medelstora företag som inte omfattas av de obligatoriska kraven, skall frivilliga standarder för hållbarhetsredovisning finnas framme senast 31 Okt. 2023.

Hållbarhetsredovisningen skall nu obligatoriskt utgöra en del av företagens normala årsredovisning och den skall redovisas elektroniskt enligt ett standardiserat format innehållande tydliga ”taggar” för relevant hållbarhetsinformation.

Hållbarhetsredovisningen skall dessutom undertecknas av företagets ledning och måste genomgå en extern revisionsprocess liknande den för vanliga årsredovisningar. Om man läser igenom direktivet, kan man få en mer detaljerad bild av skälen till varför EU tar steget att utforma tydligare och mer detaljerade krav på hållbarhetsredovisningar. 

Tillsammans med den nya EU-Taxonomin skall CSRD ge omvärlden och investerare mer relevant information om företagens hållbarhetsåtaganden, är det tänkt.

Men varför tar då EU detta steg och inför mer detaljstyrning?

Greenwash och Svammel – investeringsbranschen

Låt oss börja med några positiva saker. Miljöfrågor och sociala frågor finns överallt just nu. Från reklamkampanjer till stormarknadshyllor, från Netflix till politiker som nervöst försöker positionera sig. Det verkar som om alla försöker göra världen lite bättre. Det här är en bra sak.

När det gäller investeringar publicerade Bloomberg i februari en artikel med titeln ”ESG assets may hit $53 trillion by 2025, a third of global Assets Under Management”, vilket starkt antyder att många investerare vill göra något lite mer ansvarsfullt med sina pengar. Vilket också är en bra sak. Om en tredjedel av tillgångarna inom kort kommer att vara ”hållbara tillgångar”, betyder det att en meningsfull andel av världens företag då också går i rätt riktning?

Nja, inte så snabbt…

En studie (Barclays, aug 2020) av amerikanska aktiefonder visade att, även om tillväxten har drivits av intresse för hållbara investeringar snarare än överlägsen prestanda, så medför tyvärr hållbarhetsmärkta fonder inte nödvändigtvis mer verklig hållbarhet än konventionella fonder.

I mars i år blev Hargreaves Lansdown skarpt kritiserade för att de positivt framställde faktumet att ett tobaksföretag och ett gruvföretag är det tredje och fjärde mest hållbarhetsrankade (ESG) företaget i FTSE 100 (baserat på Refinitiv-data).

Sedan sammanfattade Tariq Fancy, den tidigare investeringschefen för hållbar investering på BlackRock allt genom att säga att: ”I själva verket handlar hållbar investering mest om en marknadsföringshype, PR-spinn och osanna löften från investerarvärlden.”

Så vad har gått fel?

I en mening: Fullständig och total brist på överensstämmelse mellan vad verklig hållbarhet egentligen är och vad de flesta tror, eller får veta, att det är.

Hållbar, ESG, ansvarsfull, etisk och grön är alla ord som omväxlande används för att betyda allt och ingenting. Det finns formella definitioner, men den genomsnittliga spararen är helt omedveten om dem, och trots att det finns policys från näringslivets egna internationella branschorganisation (ICC) och framtagna standarder (bl.a. ISO14021:2017, PAS2060) för hur hållbarhetsrelaterad kommunikation bör utformas, så struntar många företag i att följa dem.

Det finns ingen juridisk påföljd om man underlåter att följa dem, det finns ingen instans med ansvar att se till att de efterlevs… Reklamombudsmannen tar bara upp enstaka fall och fall som har många anmälare.
Egentligen är det ju otroligt att ”Hållbarhet”, som handlar om vår överlevnad, skall ”handläggas” som reklam…!!

Följden blir att du tror att dina pengar hjälper till att rädda världen; men mestadels är löftena tomma.
Det är en trend som alla hoppar på, eller som en person med insyn i investeringsbranschen uttryckte det:

Varje nytt kapitalanskaffningsmöte börjar med att någon frågar:

”Vad är det minsta vi behöver göra för att märka detta som en Grön obligation?”

Trots alla pompösa ”hållbarhetslöften” och utfästelser har investeringsbranschen visat sig sakna tillräcklig integritet, så nu träder tillsynsmyndigheterna in. Kanske kan EU:s förordning om taxonomi och hållbar ekonomi vara ett steg i rätt riktning. Inget sådant regeringsdrivet initiativ kommer någonsin att vara perfekt, men det är ett mycket tydligt varningsskott om att greenwash och svammel inte längre kommer att accepteras.

Det finns en hållbarhets-bubbla som är på väg att spricka. Då kommer det att gå över till ”Hållbarhet – PÅ RIKTIGT”, som kommer att bäddas in i företagens och institutionernas själva struktur och deras erbjudanden. Alla som väljer att fortsätta med ”Hållbarhet-Light” och håller fast vid greenwashen löper en mycket betydande varumärkesrisk.

Greenwash och Svammel – hållbarhetsredovisningar

I en artikel i Aktuell Hållbarhet, skrev chefredaktören Mikael Salo:

”Många hållbarhetsredovisningar är tramsiga och genanta försök att måla en fejkad grön gloria. Genom att utelämna väsentligheterna för att istället svamla om källsortering på kontor, ekokaffe, utbildning i koldioxid (riktigt exempel!) och berätta om Agenda 2030 lyckas många bolag diskvalificera sin rapport som trovärdig källa för investeringsbeslut.”

Även om det finns undantag, så är Mikael Salos bild av dagens hållbarhetsredovisningar i många stycken väldigt träffande.

Trots bristen på verkligt relevant innehåll, har det ändå blivit så att hållbarhetsredovisningar ”tävlar” om att hamna högt i diverse ”hållbarhetsindex”, på samma sätt som när reklambranschen tävlar med andra marknadskföringskampanjer i sina olika bransch-topplistor…
OBS! Man tävlar alltså med sin redovisning, inte med hur duktig man är på att faktiskt försöka uppnå verklig hållbarhet…

Häromdagen såg jag en efterlysning i sociala medier: ”Vilken byrå är bäst på väsentlighetsanalyser i Sverige?”.
Ungefär som om en PR-byrå är den naturliga, mest kvalificerade och bäst lämpade aktören att hantera mänsklighetens hittills absolut största och svåraste utmaning…[?]

Om man tittar i Carrots & Sticks senaste rapport (2020), kan man se att mängden krav på olika former av hållbarhetsrapportering har ökat dramatiskt. En del av kraven innehåller obligatoriska krav på specifika uppgifter, en del innehåller mer svepande krav på en ”hållbarhetsredovisning”. Det finns också en uppsjö av så kallade ”hållbarhets-index” som av olika anledningar kräver att företag rapporterar ”hållbarhetsvärden” enligt just deras unika ramverk och upplägg.

Låt oss göra några reflektioner kring dagens hållbarhetsredovisningar:

Med något, extremt ovanligt, undantag saknas alltid en noggrann och detaljerad genomgång av vad verklig hållbarhet innebär och hur företaget påverkas av detta. Om det finns någon typ av analys är den i stort sett alltid fokuserad kring utsläpp av växthusgaser – nästan som om CO₂ är det enda kriteriet som avgör hur hållbar man är…

Det finns otroligt mycket kunskap, vetenskap och forskning om vad verklig hållbarhet innebär.
Det finns metoder som är baserade på vetenskap, t.ex FSSD-metoden, men ändå baseras en majoritet av alla hållbarhetsredovisningar på vad intressenterna tycker är viktigt att få veta…?

Att inte bry sig om verklig miljömässig påverkan eller någon annan viktig hållbarhetsparameter, för att de tillfrågade intressenterna inte var så ”intresserade” att läsa om den, visar på okunskap om vad verklig hållbarhet innebär.

Vad spelar det t.ex för roll om ett företags ”nyckeltal” är bättre än alla konkurrenters, om hela branschen tillsammans ändå överskrider alla gränser för verklig hållbarhet.

Vad spelar det för roll om just din bilmodell är lite bättre än konkurrentens, om hela begreppet ”personligt ägda bilar” inte ryms i en hållbar värld…

Till och med i rapporter från företag som använder Science Based Targets Initiativs (SBTi) metodik saknas tydlig och lättbegriplig information om hur företagets mål är relaterade till vad som verkligen krävs för att uppnå en hållbar framtid.
Man konstaterar oftast bara att de uppsatta målen har ”godkänts” av SBTi, men transparensen kring vad det VERKLIGEN innebär och på vilka grunder SBTi kan ”godkänna” dem är bristfällig. Hur hanteras t.ex. den kontinuerliga ström av allt tydligare vetenskapliga rapporter som ytterligare skärper kraven…?

 En av grundarna till Science Based Target initiative, Bill Baue, har lämnat in en ”formal complaint” om hur hanteringen i SBTi-projekt går till och även publicerat den. Forskare som nyligen jämfört robustheten hos ett antal olika metoder kommenterar också att SBTi ännu inte har inkluderat kunskapen från IPCCs rapport SR1.5 i sin metodik, vilket är väldigt underligt för ett system som påstår sig vara ”Science Based”. IPCCs SR 1.5-Rapport publicerades den 8 oktober 2018.  

OBS! SBTi hanterar inga andra andra hållbarhetsparametrar, utöver koldioxidutsläpp.
Kontrollerar du alla övriga parametrar på något motsvarande ”science based” sätt.  

Mätvärden av intensitetstyp (t.ex. ”X ton CO₂ / produkt” eller ”X ton CO₂ / intjänad kr”) är ALDRIG tillräckliga för att på ett seriöst sätt kommunicera ett företags resultat i hållbarhetsarbetet. Istället kan de bidra till att vilseleda med vaga, ospecifika och svårbegripliga påståenden.

Ett av de tramsigaste intensitetsmålen jag stött på är nog det stora globala konsultföretaget som redovisade sina utsläpp i formatet ”mängd CO₂-utsläpp per kvadratmeter egen kontorsyta”… Idag redovisar man istället ”utsläpp per heltidsanställd” – anser man alltså att det är antalet anställda som genererar utsläppen, inte uppdragen man genomför… [?]
Vilket värde anser man att en sådan intensitetuppgift tillför… kan det användas för att jämföra med andra… är det överhuvudtaget relevant när man pratar om hållbarhet?
(Men det är kanske bra – om man ökar antalet anställda men bibehåller uppdragsvolymen så minskar ju utsläppen…)

En fråga i taget…

Hållbarhet är en systematiskt övergripande fråga, som påverkar ALLT!
Det handlar inte om att hantera symptomen på ohållbarhet ”ett åt gången”.

Just nu är fokus i hållbarhetsredovisningarna väldigt mycket på utsläpp av växthusgaser.
(Med all rätt – den frågan är akut!)

Men varför ”bara den”; det är ju långtifrån den enda frågan som är viktig för att uppnå hållbarhet.

Kanske beror det på att kopplingen mellan företag, länder, Paris-avtal etc. gör ”ton CO_2e” till ett bra värde.
Eller beror det på att redovisningsramverken, t.ex. GRI, har belyst den frågan lite ”extra”, eller är det kanske för att utsläpp kan mätas, beräknas och jämföras, enligt den slitna klyschan ”det som mäts blir gjort”.

Risken är påtaglig att vi, mitt i allt beräknande kring en specifik parameter, glömmer ställa den viktiga frågan:

Kan vår värld och vår verksamhet fortsätta precis som nu, om vi bara tar bort utsläppen av växthusgaser?

Förenklingen vi gör genom att fokusera på en fråga åt gången, utan att hantera systemperspektivet, riskerar att leda oss till enkla ”populistiska” lösningar som bara är en upprepning av de beteenden som lett oss till nuvarande situation.

I många hållbarhetsredovisningar står det en massa ”svammel” om vilka mål företaget har ”valt ut” och vilka mål man anser man kan bidra till… ofta mål som man ändå jobbar med i andra sammanhang.
Men – vad är det med odelbara som är så svårt att förstå?

Det går liksom inte att väga upp en dålig prestation inom ett område med en bra prestation inom ett annat…
Om du slår mig hårt i magen, hjälper det ju inte att du klappar mig på kinden – det gör fortfarande ont i magen…

I någon enstaka rapport kan man hitta texter som försöker visa på en mer holistisk syn, men faktumet att Sverige ligger på plats #137 (av 166) på spill-over listan, ägnas aldrig en bokstav.
Vi tillhör alltså de 30 länder i världen som har störst total negativ effekt på andra länders möjligheter att nå målen. 

Russinplockning

Russinplockning förekommer inte bara när det gäller de globala målen. Det används flitigt för att i hållbarhetsredovisningarna åskådliggöra och framhålla bra saker som ett företag gör.

Men även här blir det ofta mycket ”svammel”. Visst är det bra att man bara har eko-kaffe och källsorterar på kontoret, men om företaget samtidigt har sin absolut största hållbarhetspåverkan i de produkter och tjänster man producerar, så blir det ju ”svammel”.

Det är naturligtvis viktigt att även de anställda på Lundin Energy inte råkar ut för olyckor, att de inte blir ojämlikt behandlade och att de får vettiga löner. Det är ju också viktigt att man inte ägnar sig åt korruption (Syd-Sudan…?) och att man förhindrar utsläpp i havet.

Men – jämfört med den skada man åsamkar klimatet, vår miljön och vårt samhälle genom att fortsätta utvinna ännu mer fossila bränslen, så är det ju bara bla, bla, bla….

Spillover-effekt och ”jaget före laget”…

Hållbarhetsredovisningarna, eller är det kanske hela hållbarhetsarbetet, verkar ha fått en rejäl dos av ”stuprörs-tänk”.
Helhets- och systemtänk är en bristvara. Det verkar som om alla tror att just deras område och deras affärsidé står över alla former av helt nödvändiga strukturförändringar.
Man förutsätter att efterfrågan, tillväxten och råvarutillgången inte på något sätt berörs av vår hållbarhetssträvan.
Alla varu- och tjänsteflöden, globala och lokala kommer att kvarstå, de skall bara bli lite mer hållbara… Städer skall i princip se ut och fungera som idag, de skall bara bli lite mer hållbara o.s.v.

Den här inställningen, tillsammans med egna påhittade systemgränser (läs mer nedan) leder till ett väldigt introvert åskådningssätt. Vi undviker att ta tag i de verkligt viktiga stora frågorna och fokuserar istället på vår lilla ”pusselbit” i vår komplexa värld.

En parafras på någonting helt annat – de flesta har väl hört eller läst John F.Kennedys bevingade ord:

”Ask not what your country can do for you, ask what you can do for your country”

När läste du senast en hållbarhetsredovisning som, helt osjälviskt, redovisade målsättningar för hur företaget skall sluta bidra till systematisk förstörelse av vår miljö och inte heller medverka till strukturella hinder i vårt samhälle.
(Även om det skulle kunna innebära att företagets verksamhet och affärsidé påverkas negativt eller helt måste stöpas om…)

När läste du senast en hållbarhetsredovisning som redovisar alla de eventuellt negativa negativa effekter man har på omvärlden och på andras möjligheter att bli hållbara…

Vem skall initiera erforderliga strukturförändringar om företagen gör allt för att undvika frågan…
Bidrar företag som inte ”tar fighten” och letar lösningar vid alla beröringspunkter med omvärlden, branschkollegor, leverantörskedjor o.s.v. verkligen till att skapa en verkligt hållbar värld?

Ofta ser man t.ex företag som i sina kontrakt och avtal skriver in diverse ansvarsklausuler i tron att man därigenom har avgränsat sitt ”ansvar”… Men detta handlar bara om ekonomiskt ansvar.

Om du t.ex. skriver in i ett avtal att en leverantör är ansvarig för alla CO₂-utsläpp som denne förorsakar, innebär det ju inte att leverantören är ansvarig för besluten som du fattar. Om du väljer att anlita den aktuelle leverantören istället för att välja en annan lösning med ännu lägre eller inga CO₂-utsläpp är det ju fortfarande ditt ansvar.
Att du visat att du känner till ”utsläppsproblematiken” och försökt avtala bort ansvaret, ökar ju i realiteten ditt moraliska ansvar! 

Gratis klimatkalkylatorer, råd om hur du kan göra ”hållbarare” val, löften om att just den här produkten är ”klimatkompenserad” eller att du kan välja till ”kompensation” för produkten/tjänsten du funderar på att köpa är alla exempel på hur företag försöker flytta ansvaret till individen, eller någon annan.

Exempel:
Coop har genomfört ett fantastiskt arbete med att kartlägga och redovisa hållbarhetsdata för nästan hela sitt produktutbud. Nu har man även lanserat en app; ”Hållbarhetsdeklarationen” som kunderna kan använda för att göra mer hållbara inköp. (Bra initiativ som ökar kunskapen i konsumentledet)

Det som nu blir intressant är hur snabbt och genomgripande Coop, med all sin nyförvärvade kunskap om hur ohållbart en del av deras produktutbud sannolikt är, kommer att förändra sitt utbud. (När man en gång vet finns det ingen väg tillbaka.) Eller kommer man bara att ”lämpa över” det mesta ansvaret på sina kunder…

Skulle det, i en hållbar värld, vara OK att erbjuda sina kunder en ohållbar produkt… Varför är det OK nu?

Klimatkompensation…

I en artikel med fokus på greenwash och svammel i hållbarhetsredovisningar, kan man ju inte undvika att ta upp den mest påtagliga greenwashen och det mest utpräglade svamlet – klimatkompensation.

Att vilseleda människor, investerare och andra intressenter att det på något magiskt sätt går att fortsätta med sina utsläpp av växthusgaser om man bara betalar för att någon annan inte skall göra sina utsläpp. Eller att påstå att t.ex. plantering av träd ger dig rättighet att fortsätta släppa ut mer fossil koldioxid är ju snudd på ”kriminellt”.

Att klimatkompensation dessutom saknar all vetenskaplig evidens gör det ju inte mer acceptabelt.

På senare tid har NettoNoll utsläpp blivit ett ”buzzword” som används flitigt för att fördröja omställningen. Man påstår att diverse olika kompensationsåtgärder inte bara gör de nuvarande utsläppen ogjorda, man påstår till och med att de ”skyndar på” omställningen eftersom det inte räcker att ”bara” minska på utsläppen för att nå Paris-avtalet.

Läs mer om klimatkompensation i någon av nedanstående artiklar:

Inkonsekvens…

Inkonsekvens är något som också blir alltmer framträdande när man tittar på hållbarhetsredovisningar och hållbarhetsarbete överhuvudtaget.

Företag och organisationer som redovisar och kommunicerar ”omfattande” hållbarhetsarbete, fattar sedan beslut som går i helt fel riktning eller stödjer initiativ som är helt oförenliga med deras egna hållbarhetslöften och visioner.
Med några, väldigt få, undantag så ser man aldrig ett företag tacka nej till ett uppdrag eller ett avtal av hållbarhetsskäl.

Konsultföretag som har ”skyhöga” ambitioner i sin hållbarhetsredovisning tackar gladeligen ja till att medverka i uppdrag som medför ökad bil och lastbilstrafik, ökad flygtrafik, mer kapacitet för oljeraffinering o.s.v. – Man går till och med ut i media och berättar om hur stolt man är över att medverka.
Tidningar och mediekanaler som redovisar ”hög svansföring” i hållbarhetsfrågor välkomnar ändå fossilbranschens annonsörer och stora idrottsevenemang som bedyrar att de gjort allt för ökad hållbarhet upplåter bästa annonsplats till olje- och gasbolag.

Exempel 1:
Häromdagen pratade jag med en vän som är arkitekt. Vi pratade bl.a. om vilka byggmaterial som är bäst ur ett hållbarhetsperspektiv. Samtalet handlade om olika betongkvalitéer och byggnadslösningar av trä.
Han berättade om ett projekt där beställaren väldigt tydligt uttryckte att de ville ha ”hållbarast” möjliga byggnad.

På frågan om de kunde tänka sig att avstå att bygga källare, svarade de omedelbart nej, utan att ens utreda alternativen.
Konsekvensen av det beslutet blev att stora delar av byggnaden (källaren) måste byggas av betong, för att klara hållfasthet, fukt etc. Man var alltså inte ens intresserad av att utreda alternativen och konsekvenserna för ett av de enskilt viktigaste besluten för att bygga ”hållbarast” möjliga hus…

Exempel 2:
Min egen hemstad, som bedriver ett ganska omfattande hållbarhetsarbete och gärna vill synas i olika hållbarhetsindex, kommunicerar i hållbarhetsredovisningar och på andra sätt hur stadens tjänstemän bl.a har minskat sitt resande med flyg och hur man har skärpt sina policyer i olika sammanhang.
Sedan, inte bara medverkar man till, utan är pådrivande för att köpa in, den sedan länge förlusttyngda flygplatsen.
Nu har man alltså en policy för att minska flygandet, som ytterligare spär på förlusterna för flygplatsen och därmed gör att medborgarnas skattesubvention för varje flygresa som ändå görs, ökar. Även för de skattebetalare som aldrig flyger…

Greenwash och Svammel – är vi klara med det nu?

Förhoppningsvis kan EU:s nya initiativ bidra till att mängden greenwash och svammel i hållbarhetsredovisningar minskar. Om det helt eliminerar det – med stor sannolikhet inte!

Några av aktörerna inom bl.a klimatkompensation har redan börjat erbjuda ”rådgivning” om hur man behöver agera.
Är det någon som tror att det är för att öka seriositeten, eller är det för att säkerställa sin egen ”business”….

Däremot kanske det obligatoriska kravet på att hållbarhetsredovisningen skall integreras i årsredovisningen, att den skall genomgå ett liknande revisionsförfarande som ekonomiska årsredovisningar, att kravet på innehåll och redovisningsformat standardiseras mer, att kraven på de externa hållbarhetsrevisorerna höjs och att hållbarhetschefens roll hamnar på samma nivå som ekonomichefens, tillsammans med den nya taxonomin öka hållbarhetens betydelse i företagen.

Förhoppningsvis blir det också lite lättare för alla småsparare att se hur ett företag ligger till i ett hållbarhetsperspektiv.

Men – glöm inte, det är handling och förändring som är det viktiga.

Tidpunkten då vi kunde fokusera på små inkrementella förändringar har för länge sedan passerats.
Vi har nu bara 9,5 år på oss att halvera de globala koldioxidutsläppen, om vi ens skall ha en chans att hålla oss under en tvågradig ökning av den globala medeltemperaturen.

För många av våra naturresurser gäller att de inte på något sätt är oändliga och kan utnyttjas ohejdat.

Mångfalden i vår miljö är mycket allvarligt hotad, utrotningstakten av arter är högre än någon gång tidigare i planetens historia. Stora områden som tidigare ansetts nästan ”oförstörbara”, t.ex. Amazonas har på bara 10 år förändrats från att vara en stor koldioxidsänka till att istället avge stora mängder koldioxid. Försurningen i världshaven till följd av ökat koldioxidupptag påverkar redan de känsliga kretsloppen för allt liv i haven.

Listan kan göras hur lång som helst!

Dolt bakom mer synliga och redan märkbara klimatförändringar finns dessutom en rad sk. ”tipping-points” som om de överskrids kan försätta vårt klimat i en självförstärkande nedåtgående ”spiral” som är helt omöjlig att stoppa.
Se fem korta fantastiskt bra filmer om tröskeleffekter HÄR

Hållbarhetsredovisningen är bara ett verktyg för att kommunicera vad man verkligen gör.
I beaktande av den verkligt akuta situation som hela mänskligheten befinner sig i, använd den till det.
Var transparent och ärlig, sluta med all greenwash och svammel!

 There is no business on a dead planet!

EU Sustainable Finance 

”April package” – en sammanställning