Elbilar är inte hållbara

…de förorsakar bara mindre koldioxidutsläpp…

Visst är det lite lustigt hur elbilar, för många, nästan har blivit synonymt med ”hållbarhet”.

När Volvo Cars VD, Håkan Samuelsson, säger ”Det finns ingen långsiktig framtid för bilar med en förbränningsmotor”, så handlar det ju inte alls om att Volvo skall bli hållbara. Det handlar ju bara om en korrigering av drivlinan för att kunna fortsätta massproducera personbilar. Gärna av SUV-modell om man lyssnar på Volvos utvecklingschef Henrik Green.

Det är lite som när man bytte ut LP-skivorna av vinyl mot CD-skivor – ”same, same but different”.

Systemtänk verkar lysa totalt med sin frånvaro på Volvos huvudkontor i Torslanda, och inte bara där.
Lika illa verkar det vara i Ingolstadt (Audi), Stuttgart (Mercedes, Porsche), München (BMW), Wolfsburg (VW), Detroit (GM), staden Toyota, Boulogne-Billancourt (Renault) och på alla de andra biltillverkarnas huvudkontor. Ja till och med i Palo Alto, på Teslas huvudkontor.

De pratar om fantastiska ”innovationer” och ”banbrytande teknologi”, när det enda de gör är att byta från LP-skiva till CD-skiva…

Volvo anser tydligen fortfarande att det ”hållbaraste” sättet att transportera 1,7 passagerare, i snitt ca 32 km/dag är att placera dem i en stor metallåda som tidigare vägde 1768 kg (XC40), fylla på med batterier så att den nu väger 2188 kg.

Otroligt ”innovativt…

Den mest frekventa bilresan är kort, t.ex arbetspendling. Den sker oftast ensam i bilen och är i genomsnitt 8,75 km, ToR.
Volvo anser sig alltså behöva 2113 kg ”järnskrot” för att flytta en människa på 75 kg, 4,5 km, två gånger om dagen

En vanlig cykel klarar lätt samma pendling och väger bara ca 15 kg, en elcykel ca 23 kg (1% av bilens vikt och resursåtgång)

Biltillverkarna verkar allesammans helt övertygade om att en hållbar värld skall åstadkommas med hjälp av en massproduktion av eldrivna bilar. Undrar om de bara har otur när de tänker…

För att fortsätta på analogin med LP- och CD-skivor.

När någon kom på idén; Istället för att sälja ”prylar” med inspelad musik, så skulle man ju kunna erbjuda en tjänst.
”Låtarna du vill höra, när du vill höra dem”. Då försvann skivorna nästan ”över en natt”. En stor, lönsam, globalt etablerad industri med produktion, distribution och försäljning försvann som genom ett trollslag.

Det som gjorde detta möjligt var SYSTEMTÄNK! 

Det handlade inte om att göra CD-skivorna, mindre, lättare eller av annat material. Inte heller handlade det om att göra produktionen mer miljövänlig. Det handlade om att ändra systemet för hur vi tar del av musik. Det handlade om att göra om musik från en ”pryl” till en ”tjänst”!

Miljarder bilar

Naturligtvis är behovet att snabbt minska utsläppen av koldioxid med fossilt ursprung extremt viktigt.
Men att göra det genom att byta en typ av bil mot en annan, utan att se över hela transportsystemet, behovet av transporter, bilens eventuella framtida roll i ett hållbart samhälle, leverantörskedjor, råvaruanvändning etc. är ju knappast ett hållbart tillvägagångssätt.

Minskade utsläpp = Minskat antal bilar = FALSKT!

Handen på hjärtat – det finns väl ingen som tror att; om vi tar bort bilarnas utsläpp, så minskar också antalet bilar i världen?

Bilindustrin har under lång tid motsatt sig allt från strängare utsläppskrav till krav på minskad bränsleförbrukning. Skandalerna kring fusket med utsläppsmätningar har avlöst varandra.

Istället har man valt att marknadsföra och producera allt större bilar, SUV-ar. Utsläppsminskningarna från allt fler elbilar har helt ätits upp av alltfler tunga och motorstarka SUV:ar. Utvecklingen går helt på tvärs med klimatmålen.
(Den tillverkare som säljer flest tunga bilar i Europa är Volvo.)

Trenden med allt större bilar verkar dock inte alls påverkas av övergången till elmotorer, snarare tvärt om.
Det finns inte heller några regleringar eller lagar som maxbegränsar elbilarnas elförbrukning per km på samma sätt som det har funnits bl.a olika utsläppsbegränsningar och bonus-malus system för fossildrivna bilar.

Att trenden med stora, tunga elbilar som kräver stora batterier både ökar belastningen på elnät och fossilfri elproduktion, i en tid när så mycket annat i vårt samhälle också skall elektrifieras. Samtidigt som de också förbrukar betydligt mer resurser vid tillverkning är inte något bilbranschen ser som ”sitt problem”. (Det är ju kundens problem…? )

Bilbranschen skulle ju kunnat ta chansen att bidra till utvecklingen av hållbara samhällen och framtidssmarta transportlösningar genom att fokusera på nya smarta, optimerade, flexibla, lätta och energisnåla fordon – men nej… 

Den nuvarande utvecklingen visar tydligt att bilindustrins intresse för elbilar inte alls skall misstolkas som att de strävar mot en hållbar framtid. Det handlar i stort sett bara om att byta drivmedel så att massproduktionen kan fortsätta.

Om miljöpåverkan av bilkörande minskar – hur påverkar det människors vilja att köra bil…?

Självkörande bilar = Minskat antal bilar = FALSKT!

När hållbara transporter diskuteras, dyker nästan alltid självkörande bilar upp som en ”självklar” lösning.
Det pågår hela tiden olika tester med självkörande bilar och med delvis autonoma funktioner. (t.ex Teslas ”Selfdriving, Beta”) Det finns också mängder av studier kring hur självkörande bilar teoretiskt skulle kunna optimera antalet bilar som behövs för att lösa ett visst transportbehov, minska den totala mängden bilar etc. Teknikoptimisterna ser massor med möjligheter.

Men utan en genomgripande systemförändring i samhället händer ju ingenting.
Några typiska frågeställningar:

Om inte en djupt genomgripande förändring av människors syn på transporter och bilägande äger rum, är den mest sannolika utvecklingen istället att mängden bilar ökar. Likt Jevons paradox skulle sannolikt effektiviseringen leda till ökat användande och att andra, kollektiva, transportsystem som inte kan erbjuda samma individuella flexibilitet och frihet troligen skulle minska, kanske t.o.m försvinna.

Vilken, av alla världens biltillverkare, driver idag en omfattande global kampanj för att ändra människors inställning till bilägande, att få människor att sluta köpa bilar och istället dela bil…?

Hur sannolikt är det att de nuvarande biltillverkarna skulle starta en seriös kampanj för att minska privat bilägande?

Finns det någon annan aktör i samhället, som verkligen driver på en förändring till minskat privat bilägande?
Vilka incitament finns idag för att minska mängden bilar? (Är det avdragsrätten för bilresor till  och från jobbet…?)
Finns det ens politisk möjlighet att driva förändringen i nuläget – vinner man röster och val på en sådan fråga?

Men, det klart: Om bilarna är självkörande kan jag ju gå på krogen utan att behöva planera hur jag skall ta mig hem, jag kan ju t.o.m ”köra full”. Min 95-åriga mamma, som inte har körkort, kan ju börja ta bilen vart hon vill, när hon vill. Barnen kan ju åka till alla sina aktiviteter och till skolan utan mig. Jag behöver ju inte ens ha en parkeringsplats, bilen kan ju bara köra omkring lite planlöst utan mig, tills jag behöver den igen… …det där med klimathotet och hållbarhet får väl våra barn fixa sedan!

Om tillgången på individuella bilalternativ för resande ökar – hur påverkar den människors vilja att åka bil?

Återanvändning av bilkomponenter = Minskat antal bilar = FALSKT!

Bilindustrin vill gärna framhålla möjligheterna att återanvända komponenter från ”uttjänta bilar” i nya bilar, oavsett om det handlar om att recirkulera batterier eller andra komponenter.

Det låter ju väldigt bra och är sannolikt fullt möjligt. Under förutsättning att den erforderliga återvinningsorganisationen och logistiken kommer på plats i alla led. Att alla incitament, ekonomiska och andra, finns på plats etc.

Den totala resursåtervinningen i världen idag är lägre än 8,6%, så det är en lång väg till de återvinningsgrader man pratar om. Det krävs också att bilar, från början, designas för återvinningsbarhet. 

Men – först måste ju tillräckligt många bilar med ”rätt” komponenter tillverkas. Det går ju knappast att tillverka batterier av gamla motorblock gjorda i gjutjärn. Ta exemplet bildäck, förutom en viss (liten) volym av regummering, så återvinns i stort sett inga bildäck idag till produktion av nya bildäck!

*) Är det, ur hållbarhetsperspektiv, t.ex. försvarbart att en industri med specialinriktning höghållfast tunnplåt för bl.a personbilar, SSAB, intecknar en stor andel av Sveriges framtida förnybara elproduktion i projektet Hybrit, för att producera plåt till elbilar. Bilar som också skall drivas av ännu mer förnybar el och som mest används för att flytta enskilda individer 8,75 km per dag…? 

Recirkulation handlar ju väldigt mycket om att bibehålla en viss volym utan att tillföra [allt för mycket] jungfruliga råvaror. Men recirkulationen är ju inte ”självgenererande”, först måste ju volymen byggas upp och skapas.

Om återvinning av bilkomponenter ökar, borde det leda till att miljöpåverkan från bilar minskar?

Om miljöpåverkan av bilägande minskar – hur påverkar det människors vilja att äga en bil…?

Resursbehov

Det sägs heller ingenting om att Litiumkoncentrationen i gruvmalmen oftast ligger under 6% eller att det går åt ca 1.900.000 liter vatten för att utvinna ett ton Litium.

För att tillverka varje bil, oavsett drivkälla, behövs stora mängder resurser i form av metaller, glas, gummi, textilier (klädsel), plastmaterial mm. Det åtgår dessutom mängder med färg, energi etc, för att inte tala om alla transporter, fabriksanläggningar, resor till och från arbetet o.s.v... massproduktion av elbilar istället för fossildrivna bilar förändrar ju inte detta överhuvudtaget.

Sedan tillkommer naturligtvis underhåll (och nybyggnad) av alla asfaltvägar (ca. 41.000.000 km eller 1038 ggr jordens omkrets), andra vägar, broar, bullerskydd, parkeringsplatser, garage, tankställen, laddstationer, infrastruktur för bränsle/elförsörjning... Övergången till elbilar förändrar ju inte detta. Snarare så ökar det initialt, när all ny infrastruktur för bl.a. laddning av eldrivna fordon skall på plats.

Bilindustrin (exkl. infrastruktur) utgör idag ca 3,65% av den globala BNP och sysselsätter i storleksordningen 50 miljoner människor (inkl. underleverantörer)

Läs mer om tillgång på material HÄR

Hoppas det inte behövs "batterimetaller" till några andra typer av batterier, t.ex. för att balansera länders elnät i takt med att mer och mer "intermittent" förnyelsebar elalstring byggs (t.ex vindkraft och solel), eller till flygplan eller lastbilar...

Hoppas också att bara seriösa företag som tar hänsyn till miljön och samhället är aktuella för produktionen av alla dessa metaller, och att t.ex världens idag mest produktiva nickelgruva "Ramu NiCo" inte blir förebilden. Läs artikel HÄR. 

Det handlar inte bara om bränslet…

Ta en titt på bilden nedan. Det är någonting som saknas. Någonting som t.o.m. en elbil har svårt att klara sig utan.

Uppskattningsvis har bildäck, i globalt perspektiv, en genomsnittlig livslängd på ca 3 år.

Varje år tillverkas ungefär 2,7 miljarder (2.700.000.000) däck i olika varianter.
Till detta behövs årligen ca 54 miljarder ton (54.000.000.000) råmaterial

Naturgummi anses vara en råvara av sådan global betydelse att det ingår i EU: s lista över kritiska råvaror.
Enligt Sveriges Geologisk Undersökning, SGU, kan endast ca 1% av behovet tillgodoses med återvunnet material.

Det finns tecken på att naturgummit är på väg att ta slut i världen. Växtsjukdomar, klimatförändringar och sjunkande globala priser har satt världens gummitillförsel i fara.

Gummiträdet Hevea brasiliensis, som har sitt ursprung i den brasilianska regnskogen, odlas inte längre kommersiellt i landet på grund av förekomsten av sydamerikansk bladpest, en katastrofal patogen som dödade landets gummiindustri på 1930-talet. Thailands gummiproduktion har drabbats hårt av torka och översvämningar de senaste åren, något som också ökat spridningen av sjukdomsframkallande mikrober i odlingsregionerna.

Oslo – elbilarnas ”epicentrum” – är inte särskilt hållbart…

Mer än varannan bil som säljs i Norge är en elbil. I Norge är nya elbilar momsbefriade fram till och med slutet på 2021. (Kan komma att förlängas till 2023) Norska regeringens långsiktiga plan är att helt förbjuda försäljningen av nya bilar med förbränningsmotor efter 2025.

En starkt bidragande orsak till att elbilar har blivit så vanliga i Norge är de många olika ekonomiska incitament och andra fördelar som elbilsägandet gynnats av. Något som varit möjligt bl.a tack vare statens inkomster från oljeindustrin (!?)
Bara i Oslo finns nu mer än 50.000 elbilar.

Jämförelse – Köpenhamn

I Köpenhamn bor ca 796.000 personer. Det finns ca 165.000 personbilar (208/1000 inv. hälften av Oslos biltäthet) varav 3.044 är elbilar (4/1000 inv.). Köpenhamns cykelbanor uppgår till 416 km (3 ggr Oslo) 2018 gjordes 49% av resorna till arbete eller studier med cykel. Kommunens mål är att högst 25% av det totala resandet ska göras med bil senast 2025.

Marknadsföring med hjälp av klimatrörelsen

Bilindustrin har på senare tid dessutom fått lite draghjälp med marknadsföringen av sina elbilar, från klimatrörelsen.

Genom att konsekvent alltid föra fram jämförelsen; en fossildriven bil mot en eldriven bil och dessutom bara fokusera på ”det som skiljer dem åt” (drivlinan) så har bilindustrin lyckats få med sig delar av klimatrörelsen på sin ”sida”.

På senare tid har en lång rad artiklar och forskning förts fram med uppgifter om hur mycket koldioxidutsläpp fossildrivna, resp. eldrivna bilar förorsakar under sin livslängd. Se t.ex  rapporten från organisationen ”Transport & Environment” (NGO) ovan, som visade att eldrivna fordon förbrukade betydligt mindre råvaror under sin livstid än en fossildriven bil.

Samtidigt fortsätter de negativa inlåsningseffekterna från bilismen – städer planeras för fortsatt intensiv personbilstrafik, köpcentran placeras utanför stadskärnorna, trafikverket gör prognoser om fortsatt och ökande biltrafik, stora trafikleder byggs ut o.s.v.

Länder som ännu inte har nått den höga andelen personbilar per capita som i västvärlden fortsätter att planera för ökad mängd bilar o.s.v. – hög andel bilägande framställs som ett mått på ”framgång” och ”status”…

Ingenstans redovisas några uppgifter om den totala råvaruanvändningen som hela transportsystemet; ”personbilar” förorsakar. Eller om de stora indirekta koldioxidutsläpp som kan härledas till bilproduktion; vägbyggen, infrastruktur, stålframställning, plastproduktion etc.

Sveriges största utsläppare av koldioxid är SSAB (14% av Sveriges totala utsläpp). De är en ledande producent av bl.a. höghållfasta tunnplåtsprodukter till bilindustrin. På 10-i-topp listan finns även Cementa, PREEM och LKAB, samtliga medverkande i leverantörskedjorna för transporter/personbilar/infrastruktur.

På framtidsseminarierna lyssnar man hellre på leende teknikoptimister som med färgglada bilder pratar om ”exponentiell” teknikutveckling. Ofta baserad på hur tekniken historiskt har utvecklats. Helt utan tanke på om det ”får plats” på en planet där den genomsnittliga användningen av förnyelsebara resurser redan har passerat 165% av vad planeten hållbart kan producera… 

Ingenstans i diskussionen hörs om det överhuvudtaget finns plats för personbilar i en hållbar värld.

Även om minskade koldioxidutsläpp från biltrafiken är en extremt akut och angelägen fråga, så kan den inte brytas loss och behandlas helt utan att ta hänsyn till alla övriga hållbarhetsfrågor.

Även om övergången från fossildrivna till eldrivna bilar minskar efterfrågan på petroleumprodukter (ytterst långsamt), så vidmakthåller den i stort sett alla de övriga negativa konsekvenser som en stor och alltmer ökande biltrafik medför.

Vi har inte tiden som behövs för att lösa vårt akuta hållbarhetsdilemma – ”En fråga i taget” – tagna ur sitt sammanhang.

Inkrementell förändring, att byta LP-skivor mot CD-skivor, är en återvändsgränd – vi behöver SYSTEMTÄNK!