BECCS och CCS – drömmen om en magisk teknikfix…?
När det pratas om Paris-avtalet, +1,5 °C eller +2,0 °C-målet så tänker nog de flesta att det räcker om vi minskar våra utsläpp till nära noll någon gång runt år 2050. Om trettio år. Det är också ofta så som våra politiker och de flesta företagsledare m.fl beskriver det.
MEN – det finns förutsättningar som man ALDRIG nämner!
I nästan alla sammanhang bygger de här resonemangen, målutfästelserna, klimatlagarna etc. på IPCCs klimatmodeller och de olika framtidsscenarier som tagits fram. Scenarier som i de flesta fallen är baserade på drömmen om en magisk framtida teknikfix!
Man förutsätter helt enkelt att det kommer att utvecklas teknik för att sänka halten koldioxid i atmosfären.
Så kallade ”negativa emissioner” t.ex BECCS, CCS, NBS.
Inte nog med det, man förutsätter dessutom att tekniken skalas upp till en helt ofattbar kapacitet.
Beroende på scenario handlar det om kapaciteter motsvarande nära hälften av den utsläppstakt vi har i nuläget.
Det skall alltså utvecklas teknik och metoder, byggas anläggningar, infrastruktur och lagringssystem motsvarande hälften av den teknik och de installationer som idag finns för att utvinna fossila bränslen…
Det mesta av det skall dessutom byggas av våra barn och kommande generationer. Det skall dessutom drivas och skötas av kommande generationer tills koldioxidhalten i atmosfären har återställts till mer rimliga nivåer. Något som säkert handlar om århundraden framåt i tiden…
IPCC-scenarier
I de flesta av IPCCs scenarier, finns ”negativa emissioner” med som en väldigt betydande faktor för att nå +1,5 och +2,0 °C målet.
I scenarierna tenderar utsläppen att toppa de närmaste åren innan de faller kraftigt och når ”netto-noll” i slutet av 2050-talet. Vissa kvarvarande utsläpp av fossila bränslen fortsätter (grått område). Stora mängder negativa utsläpp utnyttjas genom en kombination av bioenergi med avskiljning och inlagring av kol (BECCS, blått) och ”naturliga klimatlösningar” (NCS, grönt).
Vid slutet av seklet innebär just detta scenario att ca 17 Miljarder ton CO2 behöver tas bort från atmosfären varje år – något mindre än hälften av de totala globala utsläppen 2017. (!)
(Ungefär lika mycket som Kinas, USAs och Indiens nuvarande utsläpp tillsammans… försök förstå skalan av detta!)
Det är möjligt att skapa scenarier där +1,5 °C eller +2 °C-mål uppfylls utan storskalig användning av negativa utsläpp – eller åtminstone utan BECCS. Dessa tenderar dock att kräva mycket snabba minskningar av de globala utsläppen och sjunka till nästan noll inom ett decennium eller så.
Nuläget
Låt oss ta en titt på nuläget när det gäller BECCS och CCS-teknik.
Infrastruktur för infångning och lagring
Enligt Global CCS Institute finns idag (2020) totalt ca 23 CCS-anläggningar i världen. Med en total avskiljningskapacitet på ca. 39,4 miljoner ton CO2 per år. Av dessa är det dock bara fem anläggningar som har lagring av CO2 som sitt primära syfte. Övriga avskiljer koldioxiden för annan användning i processen. (EN anläggning är av typen BECCS)
Kapaciteten hos alla CCS-anläggningar motsvarar idag nästan exakt 1 promille av de globala CO2-utsläppen
I den här artikeln från 2020-01-29, ”Koldioxidlagring – drömmen som sprack”, från Sveriges Natur kan du läsa mer om CCS-tekniken. Om de mer än 42 CCS-projekten som hittills stoppats (t.ex har protester stoppat alla projekt i Tyskland, Danmark, Nederländerna.) och om andra plus och minus för tekniken. Här finns också länkar till artiklar om de stora osäkerheterna kring lagring mm.
Här finns även en rapport (2019) från Chalmers: Avskiljning, transport och lagring av koldioxid i Sverige
Här är en artikel från Naturskyddsföreningen: Infångning och lagring av koldioxid.
Hantering och lagring
Idag existerar i princip ingen uppbyggd och dedikerad infrastruktur för att hantera och lagra infångad koldioxid. Det finns inte heller några färdiga avtals- eller affärsmodeller för denna hantering. Även rättsläget är i huvudsak outforskat. Utöver CO2 alstrar dessutom förbränningen i t.ex BECCS-anläggningar andra gaser/föroreningar och restprodukter (t.ex. flygaska) som också måste hanteras, transporteras och lagras på ett miljösäkert sätt.
Kostnad
Tekniken är ännu så länge mycket dyr. Mer än dubbelt så dyr som ny vindkraft exempelvis. I det Norska projektet för lagring av CO2, Northern Lights, nämns kostnadsnivåer på ca 5.000 SEK / lagrat ton CO2.
(17 gånger högre än priset i den europeiska utsläppshandlen)
I flera olika studier pratas om en kostnad på minst 780 – 2600 SEK / lagrat ton CO2, inkl transport och lagring.
Kommersiellt intresse saknas nästan helt, i stort sett all forskning finansieras av statliga bidrag och själva frågan om vem som skall betala för utveckling och installation av all teknik saknar svar.
Energiåtgång
Många av de olika processer som kan komma ifråga för CO2-infångning är väldigt energikrävande. I vissa industriprocesser kan ”spillenergi” från processen användas, men vid andra tillämningar kan det vara nödvändigt att tillföra mer energi utifrån eller, som i fallet med BECCS, öka förbränningen/bränsletillförseln så att även den erforderliga processenergin kan alstras.
BECCS
Bio-Energy Carbon Capture and Storage
(Texten om BECCS är i huvudsak översatt/baserad på en artikel av Kelsey Perlman, FERN)
BECCS innebär att koldioxid efter förbränning av biobränslen fångas in ur rökgaserna, komprimeras till flytande form och lagras i underjordiska bergsformationer.
Antagandet bakom BECCS är; eftersom träd absorberar kol, om du bränner dem för energi och sedan fångar upp och begraver utsläppen under marken, uppnår du koldioxidavlägsnande från atmosfären eller sk. ”negativa utsläpp”.
Tyvärr är verkligheten helt annorlunda. Att sätta vår tillit till BECCS – särskilt i stor skala – är full av faror och osäkerheter för både människor och natur. Många experter tror nu att det till och med kan påskynda klimatförändringarna.
Här är 5 skäl till varför BECCS inte är en riktig klimatlösning:
1. Mängden BECCS i IPCC: s egna framtidsscenarier är ohållbar:
I de fyra 1,5 ° -scenarierna som presenteras i IPCC SR1.5-rapporten använder de två scenarierna som är mest beroende av BECCS en global mängd bioenergi som anses ohållbar i andra kapitel i rapporten. Som en Stanford-studie påpekade, ”Massively expanding managed land for CDR could crash through the planetary boundary for sustainable land use. ”
2. En av de många orsakerna till ohållbarheten är att BECCS som används i stor skala skulle konkurrera med mark för att odla mat:
Det beräknas att odling av särskilda grödor för BECCS skulle kräva 0,1-0,4 hektar mark per hypotetiskt ton avlägsnat kol. En analys som ger 50% chans att hålla sig under +2 °C av den globala uppvärmningen skulle kräva en enorm mängd ytterligare mark för odling av biomassa – 1-2 gånger Indiens storlek. Det säger sig självt att detta skulle ha dramatiska effekter på mat, vatten och biologisk mångfald. Dessutom skulle våra landskap i stor skala förändras till monokulturplantager.
3. BECCS är inte ens koldioxidneutralt:
Avskiljning och lagring av koldioxid fångar endast utsläpp från eldning av biomassa, men utsläpp frigörs längs hela produktionskedjan: från marken när en skog avverkas, från gödselmedel som används för att odla biomassa, från att transportera och raffinera virket, och även från att fånga och lagra utsläpp. Som framgår av bilden nedan innebär dessa ytterligare utsläppskällor och den kolsänka som du avstår genom att hugga och bränna trädet, att den totala processen är långt ifrån ”kolnegativ”.
4. BECCS skulle skada den biologiska mångfalden:
När biomassa kommer från skörd av befintliga skogar skadas den biologiska mångfalden under skörden, och detta blir ännu värre om skogen omvandlas till en monokulturplantage. I en syntesstudie om effekterna av olika koldioxidavlägsnande tekniker var slutsatsen att BECCS nästan säkert skulle minska biologisk mångfald om den implementerades i stor skala.
5. BECCS används för att rättfärdiga oljeutvinning långt in på 2040-talet:
Vi börjar se hur de stora förorenarna som vill förlita sig starkt på BECCS också är ”förespråkare” för vanliga föroreningar från Business-as-usual. BECCS ger en falsk känsla av säkerhet, och förespråkas av de som har kortfristiga ekonomiska intressen för att upprätthålla myten om att vi kan undvika effekterna av +1,5 ° även om vi fortsätter att förorena.
Tack och lov har emellertid diskussionen kring att använda BECCS som teknik för koldioxidavlägsnande ökat i klimatkretsar, samtidigt som vetenskapen fortsätter att förstärka budskapet att BECCS är en dålig idé, och inte bara i teorin.
Kan vi uppnå det koldioxidavlägsnande vi behöver för att hålla oss under +1,5 ° C i global temperaturökning?
Svaret är ja – genom skydd och återställande av skogar över hela världen, samtidigt som vi stödjer ursprungsbefolkningen och lokala samhällen vars försörjning är beroende av dem, kombinerat med kraftfull och snabb minskning av utsläppsnivåerna i samhället.
Inte att förväxla med ”klimatkompensation” där skydd och återställande av skogar skrupellöst används för att tjäna pengar och ge människor och företag ”tillstånd” för fortsatta utsläpp.
En vetenskaplig rapport beställd av en grupp icke-statliga organisationer (CLARA) inklusive Fern visar att vi kan begränsa uppvärmningen till +1,5 ° genom att kombinera kraftfulla utsläppsminskningar med ansträngningar för att stoppa avskogning, minska köttkonsumtionen, förbättra jordbruksmetoderna och återställa naturliga skogar. Detta har också bekräftats av resultaten i klimatmodellen One Earth, som visar att cirka 400 miljarder ton negativa [naturliga] utsläpp är möjliga till 2100.
Skog – en ”Ineffektiv” solfångare…
Om huvudsyftet är att omvandla solenergi till någon annan energiform, t.ex värme eller elektricitet, så är skogsplantering en tämligen ”ineffektiv” metod!
…sedan har ju skog väldigt många andra positiva egenskaper för klimatet och oss människor som ytterligare förstärker det ”orimliga” i att elda upp den enbart för att tillgodogöra sig energiinnehållet.
CCS
Carbon Capture and Storage
CCS innebär att koldioxid som frigörs i en process, eller genom förbränning, fångas in, komprimeras till flytande form och lagras i underjordiska bergsformationer.
Antagandet bakom CCS är; Om vi kan undvika att koldioxid frigörs till atmosfären från olika processer genom att begrava den under marken, så ”försvinner” de klimatbelastande utsläppen. Ett antagande som har sitt berättigande och sannolikt gör att CCS-teknik kan vara en del i den hållbara ”verktygslådan”.
En absolut förutsättning är dock att en övergripande analys av resursflödet/händelsekedjan, där tekniken är tänkt att tillämpas, genomförs. Så att tekniken inte används för att låsa in ohållbara beteenden i andra delar av ”kretsloppet/flödet”
När det gäller CCS är tyvärr verkligheten idag helt annorlunda.
CCS-tekniken diskuteras ofta i samband med avgränsade processer med snäva systemgränser. Väldigt ofta är det enskilda processägare som på något sätt vill ”klimatsäkra” sin avgränsade del av en process, en leverantörskedja eller ett resursflöde, för att kunna fortsätta med sin egen business-as-usual.
CCS används för att rättfärdiga oljeutvinning, ohållbart resursutnyttjande och ohållbara affärsmodeller långt in i framtiden.
Även om CCS-teknik kan ha viss positiv effekt på kort sikt inom vissa användningsområden, så kan den samtidigt både fördröja och minska incitamenten för övergång till långsiktigt hållbara resursflöden och affärsmodeller i samhället.
Om CCS-tekniken används för att ”befästa” existerande affärsmodeller och processer utan att ta hänsyn till en övergripande systemanalys, är risken mycket stor att ohållbara resursflöden och affärsmodeller kvarstår och därigenom fördröjer helt nödvändiga systemskiften.
Låt oss titta på ett exempel; avfallsförbränning.
CCS-avfallsförbränning
På senare tid har flera projekt med fokus på att förse anläggningar för avfallsförbränning med CCS-teknik aktualiserats.
Förbränning av avfall är en del av ett ”föråldrat” linjärt resursflöde och utgör idag, efter att deponering förbjudits i stora delar av världen, den absolut sista anhalten i den linjära så kallade ”avfallstrappan”.
…även om en del fjärrvärmeleverantörer än idag försöker få allmänheten att tro att de gör en ”god gärning” genom att förbränna avfallet istället för att deponera det. En del påtalar t.o.m hur mycket metangasutsläpp som undviks jämfört med deponering… detta trots att deponering förbjöds genom lagstiftning 2002 (!)
Ekonomiska incitament (avfall är i särklass ”billigare” än alla andra bränslen) tillsammans med deponiförbudet har lett till en kraftig expansion av antalet förbränningsanläggningar i Sverige. Idag finns en betydande överkapacitet och det importeras över 3 miljoner ton avfall årligen för förbränning. (Utöver ca 9 miljoner ton ”inhemskt” producerat avfall)
Inlåsningseffekt och ”undanträngning”
En av de negativa konsekvenserna av avfallsförbränning, som nu dessutom riskerar att förstärkas om anläggningarna för förbränning kompletteras med CCS-teknik, är den bromsande påverkan den har på övergången från linjär till cirkulär ekonomi.
Vi använder redan idag mer av jordens resurser än vad jorden årligen har kapacitet att återskapa. För att säkerställa en framtid för kommande generationer är det därför helt nödvändigt att reducera detta överutnyttjande till en hållbar nivå, inom de planetära gränserna. Vi behöver omgående minska resursutvinningen och efterlikna naturens egna kretslopp bl.a genom att skapa mer cirkulära resursflöden.
Vi kan inte fortsätta att systematiskt utsätta naturen för koncentrationsökning av ämnen från berggrunden. eller av ämnen från samhällets produktion. Vi kan inte heller fortsätta att utsätta naturen för systematisk undanträngning.
(FSSD-ramverket)
Huvudprincipen för en cirkulär ekonomi är att inget (eller ytterst minimala mängder) avfall genereras.
Precis som i naturen, där inget avfall genereras – allt ingår i ett fantastiskt komplext kretslopp.
Drivkrafter
En viktig drivkraft (kanske den viktigaste) för att snabba på övergången från linjära till cirkulära resursflöden är att dessa regenerativa kretsloppsflöden och processer kan göras kommersiellt livskraftiga – ekonomiskt lönsamma.
Systemet måste ”belöna” flöden och processer som leder till en cirkulär ekonomi och ett cirkulärt resursflöde.
Om förbränning av resurser, med hjälp av CCS-teknik, görs ”fri från koldioxidutsläpp” och då fortfarande utgör ett ekonomiskt ”fördelaktigare” alternativ än de cirkulära alternativen, så motverkar det i hög grad utvecklandet av nya metoder och cirkulära modeller. Ofta räcker t.o.m. ”framtidsutsikten”; att förbränning kan göras koldioxidfri, för att avskräcka från uppstarten av (ibland kostsamma och komplexa) utvecklingsprojekt och dämpa investerarnas intresse.
Skulle t.ex utvecklingsinitiativet; att tillverka ”fossilfritt” stål (HYBRIT) ens varit aktuellt, om teknik för att avskilja och lagra koldioxid funnits tillgänglig och varit billigare?
Avgiftning…
Ett argument som oftast används av avfallsförbränningslobbyn är att förbränning ”avgiftar” resursflödet från substanser och ämnen som vi inte vill skall återcirkuleras i ett cirkulärt resursflöde. Detta är i och för sig sant. Men behovet av avgiftning står överhuvudtaget inte i paritet med den enorma förbränningskapacitet som byggts upp i Sverige på senare tid. Avgiftningsargumentet bygger dessutom på en tro att ny teknikutveckling inte kommer att öka graden av möjlig återvinning, även av ämnen som idag klassas som skadliga.
Övergångslösning…
Detta är också ett argument som är ganska vanligt. Avfallsförbränning och nu komplettering med CCS-teknik klassas som en övergångslösning till något annat, oftast inte definierat, i framtiden. Företagsekonomi visar dock ofta något helt annat. Inget företag gör investeringar i miljardklassen utan att räkna på avskrivningstider.
Senast om 10 år behöver våra CO2-utsläpp vara halverade och om 25-30 år vara nere på noll om vi skall ha någon chans att klara 2,0 °C målet. Det medför att ”väldigt mycket” i vårt samhälle behöver förändras. Kostsamma investeringar med långa avskrivningstider som inte stödjer eller främjar en sådan total omställning, är inte en övergångslösning.
Effektivitet…
Ett annat argument som ofta hörs är att förbränningsprocessen är effektiv eftersom den i de flesta anläggningar genererar både el och fjärrvärme.
Genom att skapa egna snäva systemgränser och avskärma sig från sin ”medverkan” och sitt ansvar i det övergripande systemet, så ”allokerar” man ansvaret för allt som sker innan förbränningen, på någon annan – det är någon annans ansvar.
Ungefär på samma sätt som när Norges stadsminister, Erna Solberg, ensidigt påstår att Norge inte har något ansvar för koldioxidutsläppen som deras utvinning av olja medför – det får de som använder oljan ta ansvar för…
Ja, kraftvärmeverk har, i sig, hög effektivitet. I synnerhet om man sätter systemgränserna snävt nog och inte alls beaktar allt som sker med resurserna innan de hamnar på förbränningsanläggningarna som brännbart avfall.
Visst har ”de som kommer före i flödet” ett ansvar. Men alla som ingår i det linjära flödet måste dela på ansvaret.
Om kostnadsstrukturer och affärsmodeller någonstans i flödet medger eller t.o.m. styr det linjära flödet till slutstationen; ”förbränning utan konsekvenser”, så är det alla inblandades ansvar. Att då sätta upp snäva systemgränser kring den egna ”andelen/ansvaret”, i det här fallet förbränning, är knappast en konstruktiv väg framåt, den skapar bara ”inlåsning”.
Slutord
Med tanke på tidsrymden vi har på oss för att minska de verkliga koldioxidutsläppen till NOLL (max 10-30 år) och att skalbar teknik, infrastruktur och kommersiell drivkraft, saknas. Är det osannolikt att CCS- och BECCS-tekniken, från en nivå motsvarande en promille av de globala utsläppen, kommer att ha någon avgörande betydelse…
Det är otroligt ansvarslöst att skjuta upp åtgärder och att bygga framtidsvisioner på drömmar om magisk teknik som sannolikt aldrig kommer att kunna infrias.
Det är ännu mer ansvarslöst att vilseleda människor med målbilder, minskningstakt och åtgärdsplaner som bygger på ett så otroligt stort mått av osäkerhet – det är mänsklighetens fortsatta liv på den här planeten vi spelar med.
Det är också otroligt ansvarslöst gentemot alla människor i mer utsatta situationer, som förlitar sig på att globala överenskommelser, bl.a de Globala Målen för hållbar utveckling, skall ge dem en chans till ett bättre liv.
Men allra mest ansvarslöst är det mot våra barn och kommande generationer, som berövas möjligheten till ett gott liv och istället tvingas att betala för vår oförmåga…
We can’t solve a crisis without treating it as a crisis
– Greta Thunberg –
