Hur känner du igen en klimatförnekare…

Man kan väl säga att det finns flera kategorier av ”klimatförnekare”:

• De som helt förnekar att vi har en klimatkris.
• De som accepterar att vi har en klimatkris, men förnekar att vi människor och vårt beteende är huvudorsaken.
• De som accepterar eller till och med pratar öppet om klimatkrisen, men sedan väljer att inte göra något åt det.

De första båda kategorierna behöver man ju inte söka så länge för att hitta. Det räcker ju med att lyssna lite på den politiska debatten, eller ta en titt i kommentarsfälten på sociala medier. Det finns också tankesmedjor och nätverk på internet som samlar klimatförnekare och sprider sina budskap. Globalt finns det ju dessutom en rad väldigt uttalade klimatförnekare på olika nivåer. Sedan finns naturligtvis alla de företag och organisationer som är stora ”koldioxid-utsläppare” eller som på annat sätt profiterar på klimatförstörande verksamhet. 

Men hur är det med den tredje kategorin?
Hur känner du igen dem?

(För du är väl inte en av dem…)

”…the biggest danger is not inaction. The real danger is when politicians and CEO:s are making it look like real action, when in fact almost nothing is being done…”

 

– Greta Thunberg, COP 25, Madrid

Det har gått fem år sedan 2015. Året då världen enades kring Parisavtalet och de Globala Målen för hållbar utveckling.

Sedan 2015 har de globala utsläppen av koldioxid från fossila källor ökat med >4%. (Enl. Global Carbon Project) Användningen av förnyelsebara resurser har ökat och är nu >175% av vad jorden uthålligt kan producera. Mångfalden av djur och växter sjunker oroväckande snabbt. Ojämlikheten i världen ökar allt snabbare, samtidigt som nationalism och populism är på stark frammarsch. Bränder och andra miljökatastrofer har blivit ”det nya normala”. Listan över oroväckande rapporter och larmsignaler är hur lång som helst…

Under det nuvarande decenniet (20-talet) måste vi halvera de globala utsläppen av koldioxid om vi skall ha någon chans att hålla den globala temperaturökningen under +1,5 – 2,0 °C. Detta är forskarna och vetenskapen helt eniga om.

Ett antal forskningsrapporter på senare tid, visar t.o.m att målet om max +1,5 °C (och kanske även +2,0 °C) redan kan vara ”kört”. Bl.a baserat på de långtidskontrakt som redan är undertecknade avseende produktion, handel och användning av fossila bränslen… Se: ”Production Gap Report” 

Det är dessutom så att vi i den ”rikare delen” (…inte bara geografiskt) av jordens befolkning förorsakar så mycket mer koldioxidutsläpp än de övriga att, om de skall ha en chans till ett ”bättre” liv, så måste vi i den ”rikare delen” minska våra utsläpp ännu snabbare. Detta så att det skapas utrymme i den lilla kvarvarande utsläppsbudgeten, för de utsläpp som ”deras” uppbyggnad av bl.a. infrastruktur och bättre livsförutsättningar kräver/förorsakar. Bland annat detta, är vad Greta Thunberg m.fl menar när de pratar om ”rättviseaspekten”. Det är också vad alla länder har förbundit sig till att lösa när man undertecknat och ratificerat FN:s Globala Mål för hållbar utveckling.

Med dessa förutsättningar som grund är det väldigt svårt att förstå vad de som håller på med vaga löften om förändring, framtida ”avlägsna” mål, green-washing, klimatkompensation mm egentligen sysslar med. 

Klimatförnekelse kan se ut på olika sätt…

Förneka = bestrida, hävda att något är osant, vägra kännas vid (Wiktionary)

De direkta förnekarna av klimatkrisen är ju, som sagt, inte så svåra att hitta. (Om man nu skulle bry sig om att leta…)
De är inte heller så svårt att förhålla sig till, man vet ju liksom ”var man har dem”.

Det är mycket svårare att förhålla sig till den tredje kategorin; ”De som accepterar eller till och med pratar öppet om klimatkrisen, men sedan väljer att inte göra något åt det.”
I viss mån befinner vi väl oss alla ”övriga” i den kategorin. Alla har vi säkert något som vi av olika skäl ännu inte riktigt ”orkat eller kunnat” förändra, något som vi valt att inte göra något åt – i alla fall inte i nuläget.

Nu när många företag/organisationer jobbar med hållbarhetsfrågor i allt större omfattning, kan det kanske vara lämpligt att fundera lite kring vad som görs. Kan det vara så att, allt eller delar av det som görs passar in på slutledningen som Greta gör; …att en del av det som görs bara handlar om att ge sken av Real action!

Om det är så – är det ju kanske den värsta formen av klimatförnekelse – att låtsas göra någonting åt klimatkrisen.
Att låta omvärlden tro att man gör något, kanske t.o.m använda det i sin marknadsföring. Något som vid en noggrannare granskning inte alls ”levererar”…

Låt oss titta på några ”hållbarhetsföreteelser”:  

När man läser i hållbarhetsredovisningar och hållbarhetskommunikation är det ofta ganska tydligt att många organisationer inte har gjort någon verkligt grundlig analys av sin totala påverkan och hur deras ”eventuella roll” i en hållbar framtid, kan se ut.

Väldigt ofta har man ”istället” skapat egna systemgränser för att avgränsa och förenkla analysen och redovisningen av den egna rollen och det egna ansvaret. Det kan t.ex se ut så här:

• Den egna organisationen och det egna affärskonceptet har en given plats i en hållbar framtid.
  (…allt annat är ju ”otänkbart”)
• Systemgränserna utgörs främst av Scope 1 och 2. (enl. GHG-protokollet) För Scope 3 tar vi bara med egna direkt ”produktionsrelaterade” utsläpp. Allt annat är ”någon annans” ansvar, någon annans beslut.  
• Vissa ”smärre justeringar” och anpassningar kan krävas för att minska klimatpåverkan etc.
  (…lite uppjusterad Business-as-usual – ”2.0 ?”, men inte så att ”grundkonceptet” förändras)
• Förändringarna i ”omvärlden” följer i huvudsak samma trender som gällt fram till idag.

…det var nog ungefär så här de stora skivbolagen också tänkte precis innan Spotify m.fl gjorde sitt intåg…
…kanske Facit tänkte ungefär på samma sätt ett par år innan konkursen, när de hade kontor i >140 länder…

Ibland kan man också se att de systemgränser man valt följer ”Lex Erna Solberg”; d.v.s man tar inte fullt ansvar för utsläppen som är relaterade till sin verksamhet utan väljer att dra systemgränsen så sinnrikt att utsläppen, helt eller delvis, blir någon annans ansvar. Man bryr sig heller inte om att förhandla och komma överens om systemgränsen med den där ”någonannan”. (Ungefär som när Norge utvinner mängder av olja och tjänar stora pengar, men anser att utsläppen som oljan förorsakar får de som använder oljan ta ansvaret för…)

Man skulle ju kunna tro att en väsentlighetsanalys skall handla om vad som är viktigast för organisationen när det gäller att uppnå/klara de utmaningar som finns redovisade i inledningen av den här artikeln, men så är det inte.

Om man istället tittar på bakgrunden för begreppet väsentlighet kopplat till hållbarhetsrapportering, eller ”materiality” som det heter på engelska, så framgår där framförallt att; ”Redovisningen skall omfatta saker som, om de vore kända, skulle påverka olika intressenters ekonomiska beslut”

För att få fram vad som är väsentligt intervjuar man därför ofta organisationens viktigaste intressenter om vad de vill kunna utläsa ur eller tycker är viktigast i hållbarhetsredovisningen. Det kan vara kunder, leverantörer, medarbetare, chefer, investerare, aktieägare etc.

Det finns sällan eller nästan aldrig någon djupare vetenskaplig analys av förutsättningarna för om företagets-/organisationens verksamhet och affärskoncept överhuvudtaget går att bedriva i en hållbar värld… Eller vilka förändringar som krävs för att verkligen kunna nå dit.

Jag har i stort sett aldrig sett att klimatforskare eller andra representanter från vetenskapen ens har tillfrågats.

Atmosfären och planeten är ganska likgiltig när det gäller vad olika intressenter vill kunna läsa i en rapport. Den följer naturlagar. Möjligen skulle man kunna öka ”väsentligheten” genom att minska mängden åsikter och istället tillämpa fysikens lagar och den aktuella vetenskapen.  

Relativa hållbarhetsmål

För något år sedan fick jag följande kommentar från en åhörare, en senior affärsutvecklare från ett annat företag, när jag redovisat min dåvarande arbetsgivares totala koldioxidutsläpp;

”– Du kan ju inte redovisa utsläppen i absoluta tal, du måste redovisa dem i relativa tal fördelat t.ex per produkt eller per kvadratmeter. Hur skall ert företag annars kunna fortsätta att växa…!”

Väldigt ofta använder företag/organisationer relativisering av hållbarhetsmål för att undvika koppling/påverkan på de ekonomiska målsättningarna. Så här kan det till exempel se ut:

Det behövs ju egentligen inga ord för att förklara hur dumt det är!

I hållbarhetsredovisningar och annan kommunikation redovisas hållbarhetsmål resp. ekonomiska affärsmål dessutom sällan tillsammans, vilket medför att den relativa  ”kopplingen” blir än mindre uppenbar.

Det finns otaliga exempel som visar med all önskvärd tydlighet att vår vilja till ohållbar tillväxt överskuggar den förmåga vi har att minska den skadliga klimatpåverkan från vår konsumtion.

Atmosfären och vår miljö är tämligen ointresserad av ”relativa utsläppssiffror”, precis som den inte bryr sig om omräkningsfaktorer, allokering, systemgränser eller andra kreativa bokföringsbegrepp. Den reagerar på absoluta och totala utsläpp, här och nu! 

Förklaringar…?

När relativa hållbarhetsmål tas upp, så dyker det ofta upp mängder med ”förklaringar” till varför de används;

• Relativa utsläppssiffror används för att visa hur vi effektiviserar vår verksamhet…
• De används för att jämföra våra utsläppsvärden med branschen i övrigt…
• De används för att uppmana kunder att välja vår ”bättre” produkt istället för konkurrentens…
• Vi använder det för att kunna visa skillnader mellan olika produkter/tjänster…

Argumenten har kanske viss legitimitet, framförallt för internt bruk, men ur hållbarhetshänseende är det ganska ointressant. Ett företag som ökar sina totala utsläpp, ökar ju belastningen på miljön. Det gäller oavsett hur man ”allokerar” sina utsläpp.

Konkurrensargumentet är ju också ganska ”uttjatat”. Det förutsätter ju bl.a att kundens val endast sker baserat på just ”klimat-argumentet” och att inga andra parametrar påverkar – att en, i övrigt, helt ”jämförbar” produkt finns att tillgå.

…ett av de värsta exemplen på ”konkurrensargumentet” är väl den Norska oljeindustrin, Equinor, som hävdar att deras oljefält Johan Svedrup är ”bra för miljön”. Baserat på att energin till oljeplattformarna främst kommer från fossilfri vattenkraft, till skillnad från konkurrenterna… Hyckleri på riktigt hög nivå – Läs mer i CNN-artikel    

Det vanligaste skälet till att man väljer att redovisa relativa utsläppssiffror verkar istället vara att siffrorna blir ”mindre” och att man vill slippa redovisa de totala utsläppen. Redovisningen till kunderna blir ju dessutom mer ”positiv” om varje kunds inköp kan framställas så ”försumbar” som möjligt… Man vill dessutom slippa ”besvärliga” frågor kring miljökonsekvenserna (ökningar) relaterade till ökade ekonomiska mål – det kan ju ”försämra” klimatimagen.

Not: Företaget där personen som ifrågasatte min redovisning arbetar, har sedan dess förändrat sitt redovisningssätt för koldioxidutsläpp i sin hållbarhetsredovisning. Idag kan kunder/konsumenter/privatpersoner knappt utläsa eller ens förstå företagets totala utsläppsnivåer. Allt är redovisat i relativa tal utan någon form av summerande överblick.
Samtidigt kan man i Naturvårdsverkets utsläppsregister utläsa att företagets absoluta utsläpp av koldioxid för perioden 2015-2018 i genomsnitt uppgått till ca 380.000 ton CO₂ /år, med ökande tendens…

…blir man förvånad…?

Vad de flesta verkar ha missat, eller kanske missförstått, är den här meningen som står både i inledningen och under punkt 5 i FN:s resolution ”70/1. Transforming our world: the 2030 Agenda for Sustainable Development”, och som relaterar till de 17 målen.

”…They are integrated and indivisible and balance the three dimensions of sustainable development: the economic, social and environmental.

Översatt blir det: ”…De är integrerade och odelbara och balanserar de tre dimensionerna för hållbar utveckling: den ekonomiska, sociala och miljömässiga.”

Russin-plockning…

Ofta ser man att företag/organisationer valt ut något eller några mål som ”på något sätt” skall utgöra de mål där organisationen anser att de kan göra/tillföra mest nytta. Väldigt ofta kopplas de valda målen sedan till ”utvecklingsmöjligheter” inom den egna organisationen.

Ytterst sällan redovisas någon detaljerad analys av hur och varför just dessa mål valts ut. Någon analys som redovisar varför övriga mål inte är aktuella finns aldrig. I de redovisningar jag tittat igenom har jag heller aldrig sett någon redovisning av hur prioriteringen gjorts. Jag har heller aldrig sett någon redovisning av något globalt synsätt, något rättviseperspektiv eller någon ”tidsprioritering” – är det t.ex något av målen som behöver prioriteras före något annat.

I de flesta fall får man istället känslan av att målen valts ut baserat på om man kunnat hitta någon ”direkt koppling” mellan ett mål och något specifikt i den egna organisationen. Ganska ofta verkar de valda målen dessutom överensstämma med punkter som man, sedan tidigare, redan har haft på agendan.

Ett ”krasst” exempel;
Är det lika prioriterat för ett flygbolag att jobba med mål 5 ”Jämställdhet” och mål 8 ”Anständiga arbetsvillkor och ekonomisk tillväxt” som det är att jobba med mål 13 ”Bekämpa klimatförändringarna”?

När man beskriver hur man jobbar med mål 5 och 8, är fokuset helt och hållet internt i den egna organisationen.

Tänker man då att arbetsvillkoren för den egna personalen (som i ett globalt perspektiv säkerligen redan håller riktigt hög nivå) behöver göras ännu lite mer ”Anständiga” så att man kan fortsätta att utveckla och växa sin verksamhet.
En verksamhet som tillhör de mest utsläppsintensiva på planeten.  

FN:s deklaration om De Mänskliga rättigheterna antogs 1948. Den säger bl.a; ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter”. På samma grundval gäller FN:s Globala Mål för hållbar utveckling alla. Detta är vad Social Hållbarhet i grunden handlar om!

I stort sett all klimatkompensation saknar vetenskaplig legitimitet för att den överhuvudtaget fungerar, snarare gäller motsatsen!

Företag och organisationer som medvetet eller ”aningslöst” använder klimatkompensation för att rättfärdiga sina fortsatta utsläpp eller som marknadföringsargument tillhör definitivt den tredje kategorin klimatförnekare.

Det kanske t.o.m tillhör den värsta formen av klimatförnekelse – att låtsas göra någonting åt klimatkrisen, samtidigt som de egna utsläppen fortsätter.

Kompensation innebär ju, även om den skulle fungera, ingen utsläppsreduktion i förhållande till dagens nivå.
Den bidrar snarare till att vidmakthålla nuvarande nivåer och motverka de samhällsförändringar som erfordras om vi skall kunna uppnå målsättningarna i Paris-avtalet.

Atmosfären och klimatet är urusla på att anpassa sig till påhittad utsläppsbokföring och utstuderade marknadsföringsknep. Utläpp som teoretiskt ”flyttas i tid och rum” förstår den inte heller.
Den reagerar på absoluta och totala utsläpp som sker här och nu! 

Summering 

Efter snart fem år med globala avtal om utsläppsreduktioner men ändå samtidigt fortsatt ökande utsläpp, är det väl hög tid att fundera på vad det är som händer – vad är det vi gör fel…

Den värsta formen av klimatförnekelse är inte den som högröstat säger att klimatkrisen inte existerar. Den utgörs av alla som bara ”kör vidare”. Alla som bara ”målar ett tunt lager grönt” ovanpå business-as-usual.

Den bästa forskningen som finns är helt enig. Den säger att vi måste halvera utsläppen av koldioxid under det här decenniet om vi skall kunna undvika en klimatkatastrof. Vi i den ”rika delen” måste minska ännu snabbare!

Vilka åtgärder har du/ni gjort idag, för att minska utsläppen med 15% i år?

Hur ser planeringen ut för att minska de absoluta utsläppen med minst 15% per år – varje år framöver?